Därför skrev jag duktig flicka

Författaren till en uppmärksammad bok om misogyni berättar om dess bakgrund och tillkomst.

Text: Kate Manne

När kommer kvinnor att bli människor? När?

Det frågade sig den amerikanska feministiska rättsteoretikern Catherine MacKinnon i en essä 1999. Liknande frågor har ställts av många andra filosofer och skribenter apropå den sexuella objektifieringen av kvinnor. Frågan aktualiseras också av sexuella övergrepp, stalking, partnervåld och vissa sorters mord. Det här är brott där offren oftast är kvinnor och där förövarna i allmänhet är män.

Varför håller dessa mönster i sig även i påstått postpatriarkala samhällen som Nordamerika, Nordeuropa och Australien? Samma sak kan man fråga sig om många andra exempel på misogyni – kvinnohat och kvinnoförakt – från det subtila till det skamlösa; det kroniska och gradvist uppbyggda jämte det akuta och explosiva; det som bygger på kollektivt (mobbar-)beteende och renodlat strukturella mekanismer, liksom det som härrör från enskilda individers agerande.

Det råder inget tvivel om att jämställdheten har gjort stora framsteg inom dessa samhällen som en följd av feministisk aktivism, kulturella skiften, juridiska reformer (som lagar mot könsdiskriminering) och politiskt institutionella förändringar (som kvotering, något som i USA främst gynnat vita kvinnor). Utvecklingen för flickors och kvinnors utbildning är särskilt imponerande. Och ändå finns misogynin fortfarande bland oss.

Problemen som kvarstår, varav några till och med tycks öka, väcker svåra och angelägna frågor. Jag tror att moralfilosofin har en viktig roll att spela här, även om det i slutändan kommer krävas en hel by med teoretiker för att fullt ut förstå fenomenet. Min förhoppning är att kunna bidra till förståelsen av misogynins natur, både dess generella logik och en (men bara en) av dess primära dynamiker i praktiken. Detta inkluderar hur män förlitar sig på kvinnor för asymmetriskt moraliskt stöd.

ASSYMETRISKA STÖDRELATIONER

Vad består dessa moraliska stödrelationer av? Det är praktiskt att initialt tänka på de män som är mest privilegierade – som är vita, heterosexuella, cis snarare än trans, medelklass och utan funktionshinder. Den gruppen tenderar att stöta på färre sociala, moraliska och juridiska hinder för sitt beteende än vad mindre uttalat privilegierade män gör. Vi kan därefter tänka på en mer eller mindre mångskiftande uppsättning kvinnor som en sådan man underförstått antas ha rätt att förlita sig på för omsorg, tröst, välbefinnande och sexuellt, emotionellt och reproduktivt arbete. Alternativt kan olika kvinnor antas representera den »sorts« kvinna som skulle kunna tjäna, eller anlitas för, sådana syften.

Bara för att någon underförstått antas ha social tillåtelse att förlita sig på kvinnor på dessa eller andra sätt innebär det förstås inte att han faktiskt vill göra det, eller att han – ens om han vill – säkert kommer att lyckas utnyttja sitt privilegium. På motsvarande sätt är det fullt möjligt att han, även om hans beteende beläggs med färre yttre begränsningar än hans mindre privilegierade likar, ändå följer de normer som gäller andra, för att han utifrån sitt samvete eller sin egen moral själv vill det. I andra fall kommer dock de bristfälliga yttre begränsningarna och uppfattningen av självrättmätighet att påverka hur han ser på och behandlar vissa kvinnor inom sin sociala sfär: närmare bestämt utifrån tanken att de är skyldiga honom eller hans bröder specifika mänskliga tjänster och förmågor, i mycket större utsträckning än han är skyldig dem något tillbaka.

Dessa asymmetriska moraliska stödrelationer kan ta sig många olika uttryck, även gentemot personer i intima och relativt stabila sociala roller – som någons mamma, flickvän, fru, dotter. De kan också finnas i arbetslivet där han är kund, eller i tillfälliga slumpmässiga möten med flickor och kvinnor vars uppmärksamhet han på många olika sätt kan kräva genom att busvissla eller ropa åt dem på gatan, trakassera dem på sociala medier eller bara ägna sig åt mansplaining.

Min uppfattning är att en påtaglig andel av den misogyni som finns i mina kretsar har till syfte att övervaka och upprätthålla dessa sociala roller, och att utvinna moraliska tillgångar och resurser från sådana kvinnor – liksom att protestera mot hennes påstådda förseelser och svek om hon inte levererar. Och vissa av de andra formerna av misogyni – exempelvis de som riktas mot kvinnliga offentliga personer – härrör troligen också ur detta. Misogynin avspeglar en idé om att vara förnekad saker av kvinnor, som i stället för att vara givmilda, ömsinta, kärleksfulla och uppmärksamma har valt att vara maktgalna, icke-omhändertagande och härsklystna. Den inkluderar också ett svartsjukt bevakande av de positioner som antas ge allmän beundran och moraliskt godkännande, så att dessa också fortsatt ska besättas av de män som historiskt innehaft dem. Kvinnor som tävlar om dessa positioner tenderar att betraktas som moraliskt tvivelaktiga på åtminstone tre olika sätt: de anses otillräckligt omsorgsgivande och uppmärksamma gentemot dem i deras omsorgskretsar som betraktas som sårbara och behövande; deras strävan efter den makt som de inte har rätt till anses i sig själv illegitim, och på grund av dessa två överträdelser anses de dessutom moraliskt icke-trovärdiga.

Sådana föreställningar är både felaktiga och skadliga, men de är på många sätt begripliga, eftersom de stämmer överens med de usla könsspecifika villkor som vi historiskt sett levt med. Enligt dessa felaktiga moraliska måttstockar gör dessa kvinnor moraliskt fel. Måttstockarna har nämligen till syfte att beskydda historiskt privilegierade och uppburna män från moraliskt fördärv och statusförlust. De skyddar honom också från skammens nesa och från skuldkänslornas nedbrytande effekter, liksom från de sociala och juridiska kostnader som följer av att bli moraliskt fördömd. De låter honom forma åsikter och hävda ståndpunkter utifrån grundförutsättningen att han är god och har rätt. Och de kvinnor som är moraliskt bundna till honom har kanske inte heller några invändningar mot det.

Därför kan sådana kvinnor sakna moralisk tillförlitlighet när det gäller de många (ofta mindre privilegierade) personer på vars sida de kanske egentligen borde stå, och som de borde tro mer på än de tror på honom. Inte minst när dessa andra är mindre privilegierade flickor och kvinnor.

FALSKA FÖRPLIKTELSER, SKAM OCH SKULD

Misogyni är ett fenomen som döljer sitt verkliga jag bakom olika sorters masker som för de inblandade aktörerna ibland känns helt verkliga. Att försöka dra uppmärksamhet till fenomenet leder därför sannolikt till att det förstärks. Det blir ett moment 22. Men såvitt jag kan se finns det ingen annan väg.

Det är också tydligt att misogynin inte kräver och sällan bygger på ett avståndstagande från tanken att kvinnor också är mänskliga varelser. Misogynin attackerar snarare kvinnor på sätt som tvärtom utgår från att de är just medmänniskor. Den huvudsakliga poängen ligger i andra halvan av uttrycket, att kvinnor inte får vara bara mänskliga varelser, utan i stället antas vara mänskliga givare i förhållande till de överordnade män som vänder sig till dem för olika sorters moraliskt stöd, beundran, uppmärksamhet. Hon tillåts inte vara på samma sätt som han. Hon förebrås när hon inte ger tillräckligt, eller till rätt människor, på rätt sätt och med rätt attityd. Och om hon felar i detta eller ber om likvärdigt stöd eller uppmärksamhet tillbaka, riskerar hon misogyn vrede, bestraffning eller indignation.

En kvinnas erkända mänsklighet lämnar alltså mycket att önska när det gäller moralisk frihet. Och hennes pliktkänsla kommer sannolikt att vara överdriven i vissa hänseenden och bristfällig i andra.

Jag inser att jag framför allt har skrivit boken Duktig flicka: Misogynins logik som ett utdraget försök att befria mig själv från känslor av falska förpliktelser så att jag kan se och bättre uppfylla andra, verkliga plikter. Jag ville också ta mig förbi den ogrundade skuld och skam som jag tenderat att känna när jag hamnat i konflikt med upplevda (och ibland påhittade) moraliska auktoriteter. Mer än något annat har jag tenderat att känna en moralisk genans när jag tvingats stå emot auktoritativa påståenden som vid närmare eftertanke verkat orimliga och kanske till och med farliga.

Jag har känt moralisk genans när jag har betraktat den masskjutning som inleder boken, utifrån de utsatta och mördade kvinnornas perspektiv. Och jag skämdes på ett liknande sätt över att jag alls grubblade så mycket över dem – som om jag borde vara kallt objektiv och likgiltig inför dessa kvinnliga offer, snarare än uppfylld av moralisk fasa och sorg, liksom över alla andra kvinnor som dagligen mördas i USA utifrån likartade motiv. Jag har känt mig pressad att i stället vända mig mot renodlat strukturella fall av misogyni, eller misogyni av en mer subtil, eller kronisk och kumulativ genre.

Men även om dessa fenomen alla är viktiga att undersöka, kom jag att ifrågasätta min initiala reflexiva instinkt att vända mig bort, snarare än att vidga mitt perspektiv och variera mitt skärpedjup. Och jag började oroa mig för att dessa instinkter inverkade negativt på mitt tänkande eller var ett uttryck för intellektuell feghet. Feministisk filosofi ska givetvis inte enbart fokusera på manlig dominans, patriarkatet, toxisk maskulinitet och misogyni. Men även om vissa företrädare för disciplinen tycktes betrakta just sådana studieämnen som direkt mossiga, vägdes det upp av att det när jag påbörjade det här projektet i maj 2014 inte fanns en enda bok eller ens någon vetenskaplig artikel om misogyni i sig. Men jag tror att det finns ett värde i studier av den här gammaldags sorten och att det otvetydigt behöver skrivas mer kring detta. Den tanken fick visst stöd under den amerikanska presidentkampanjen 2016, och än mer genom resultatet när Donald Trump valdes till president. Toxisk maskulinitet och misogyni är tyvärr långt ifrån ovanligt. Och ju klarare vi kan se, desto bättre, tror jag. Det slår mig att vi talar om feminismens vågor på ett sätt som tydligt skiljer sig från hur vi pratar om andra politiska områden. Varför är det så? Det finns genom det sättet att tala ett inbyggt antagande om att just feministiskt tänkande efterhand blir obsolet, snarare än att det är en modell där man bygger på, lägger till och hittar nya kärnpunkter för nya diskussioner.

Jag dröjer kvar vid detta eftersom jag tror att vi i vårt tänkande och agerande ofta vidmakthåller sociala normer långt bortom våra medvetna avsikter – ibland på ett sätt som motverkar våra uttalade moraliska övertygelser och politiska ståndpunkter. Det finns därför en risk att vi utifrån post hoc-argument övertygar oss själva om att inte titta alltför noga på de patriarkala krafter som fortfarande verkar i vår kultur, samtidigt som dessa patriarkala krafter samlas i hemliga rum och skrattar åt oss, och växer sig starkare i vår frånvaro. När jag är på dåligt humör föreställer jag mig dem med partyhattar och visselpipor.

Det finns också en risk att vi undantar enskilda individuella aktörer från skuld eller ansvar för misogynt beteende. Jag tror att skuldbeläggande har begränsad nytta här. Men om tanken är att vi aktivt inte bör betrakta en individs handlingar ur osmickrande vinklar, då kommer resultatet att bli förutsägbart försiktigt, kanske till och med artigt gentemot dessa aktörer. På vissa sätt skulle det vara enklare, och det skulle skapa mindre oro. Det bekymrar mig. Därför lägger jag i boken mycket tid och energi på aktörer som, stöttade av samhälleliga institutioner, vidareför och gynnar misogyna sociala krafter.

Allt som allt har skrivandet av Duktig flicka tvingat mig att titta länge, uppmärksamt och ibland ur obekväma vinklar på vad som har känts som fel ställen, fel sätt, fel tidpunkt och fel ordning. Tanken var att jag kanske hade missat något som var värt att fundera över trots att det låg mitt framför näsan på mig, kanske på grund av våra rådande moraliska och emotionella ideal. Men ibland insåg jag att det fanns mer att lära sig från ett exempel än jag initialt hade förutsatt. Motiv, teman och mönster blev plötsligt tydliga och förbluffade mig med sin enhetlighet. Jag upptäckte nya och fruktbara frågor att ställa. Till slut var jag ändå glad över att jag hade litat på instinkten att inte lita på mina instinkter. När det gällde misogyni försökte jag i stället hitta en annan väg.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker