En gåta som döljer sig framför våra ögon

Våra intuitioner om medvetandet är bräckliga.

Vår upplevelse av att vara medvetna hänger så tätt samman med vilka vi är att vi sällan lägger märke till att det är något gåtfullt med det. Medvetandet är själva upplevelsen, och därför är det lätt att missa den stora fråga som hela tiden finns rakt framför våra ögon: Hur kommer det sig att en anhopning materia i detta universum är medveten?

Att tänka på medvetandet kan vara lika lustfyllt som att begrunda tidens natur eller materiens ursprung. Jag minns när jag som ung tittade upp mot stjärnorna – plötsligt insåg jag att min vanliga känsla av att befinna mig på marken med himlen ovanför mig inte var en korrekt beskrivning. För att byta perspektiv lade jag mig på rygg på marken och tog in så mycket av himlen som möjligt. Jag fokuserade på situationen som jag befann mig i: Jag svävar omkring i universum på det här gigantiska klotet – och tyngdkraften håller mig kvar på min färd. När jag låg där insåg jag att jag i själva verket inte såg upp, utan ut mot himlen. Den glädje jag upplevde hade sin grund i att jag fått en glimt av en djupare sanning: trots att vi är här på jorden befinner vi oss i själva verket ute i rymden.

Vissa fakta om den värld vi lever i är kontraintuitiva: materien består till största delen av tomrum; jorden är ett roterande klot i ett solsystem bland miljarder andra i vår galax; mikroskopiska organismer orsakar sjukdomar. Medvetandets stora gåta, ett ämne som är lika förbryllande för filosofer som för naturvetenskapsmän, intar en särställning bland sådana fakta.

THOMAS NAGELS DEFINITION

Ordet medvetande används på en mängd olika sätt. Det kan syfta på ett tillstånd av vakenhet, en känsla av att vara ett jag, eller på förmågan till självreflektion. Den enklaste definitionen av medvetandet är den som den amerikanske filosofen Thomas Nagel lägger fram i sin berömda essä »What is it like to be a bat?» och det är så jag använder ordet här. Kärnan i ­Nagels definition lyder så här: 

En organism är medveten om det åtföljs av en upplevelse att vara den organismen.

Med andra ord är medvetandet det vi syftar på när vi talar om upplevelser i deras mest grundläggande form. Åtföljs det av en upplevelse att vara du i det här ögonblicket? Förmodligen är ditt svar ja. Åtföljs det av en upplevelse att vara den stol du sitter på? Ditt svar är ett definitivt nej. Åtföljs det av en upplevelse att vara ett sandkorn, en bakterie, en ek, en mask, en myra, en mus, en hund? Vid en viss punkt på det här spektrumet av materia och livsformer blir svaret ja, och den stora gåtan ligger i varför »ljuset tänds» i just vissa ansamlingar av materia. 

Vi kan också fråga oss: Vid vilken punkt i en människas utveckling tänds medvetandets låga? Vi tar för givet att en mänsklig blasto­cyst som är några dagar gammal inte har någon upplevelse att vara en mikroskopisk ansamling av omkring tvåhundra celler. Men med tiden blir cellerna en mänsklig varelse med en mänsklig hjärna som redan när den ligger i livmodern kan upptäcka förändringar i ljuset och känna igen moderns röst. Och till skillnad från en dator, som också kan registrera ljus och känna igen röster, åtföljs bearbetningen av en upplevelse av ljus och ljud. Oavsett vid vilken tidpunkt i utvecklingen av ett barns hjärna som din intuition säger dig att något upplevs därinne, så ligger gåtan i själva övergången. Först finns det ingenting som kan kallas medvetande, och sedan plötsligt, som genom ett trollslag, i precis rätt ögonblick … något. Hur minimalt det här första något än är, tycks en upplevelse ta form och materialisera sig ur mörkret. 

När allt kommer omkring består ett spädbarn av partiklar som är oskiljbara från dem som virvlar runt inuti solen. De partiklar som bygger upp din kropp var en gång en del av oräkneliga stjärnor i vårt universums förflutna. Efter att ha färdats i miljarder år hamnade de här – och blev en del av den konfiguration som är just du och som just nu läser det här. Den amerikanska filosofen Rebecca Goldstein beskriver det här mysteriet på ett åskådligt och lekfullt sätt: 

Visst, medvetande är en fråga om materia – vad skulle det annars kunna vara, eftersom det är det vi är – men ändå, det faktum att vissa stycken materia har ett inre liv […] är något som skiljer sig från alla andra egenskaper hos materien som vi hittills har stött på och lyckats förklara. Kan lagarna för hur materien rör sig skapa det här, allt det här? Plötsligt vaknar materien upp och upplever världen?

Den australiske filosofen David Chalmers har, med sin välkända formulering, kallat frågan om hur medvetande kan uppstå ur livlös materia för »medvetandets svåra problem». Till skillnad från det »lätta problemet» att förklara djurs beteenden eller att förstå sambandet mellan en viss process i hjärnan och en viss funktion, består det svåra problemet av att förklara hur fysikaliska processer i hjärnan är förknippade med upplevelser.

INTUITIONER OCH ILLUSIONER

Våra intuitioner har till stor del formats av det naturliga urvalet i syfte att snabbt ge oss livsviktig information, och trots vår moderna livsstil är de här intuitionerna fortfarande till nytta för oss. Till exempel kan vi omedvetet och ögonblickligt uppfatta riskfaktorer i vår omgivning – som att det vore olämpligt att stiga in i en hiss tillsammans med en viss person, även om vi inte kan sätta fingret precis på vad som är hotfullt. Hjärnan bearbetar ledtrådar som vi inte är medvetna om: personen som just klev in i hissen är högröd i ansiktet eller har förstorade pupiller (båda är tecken på att personen har höga nivåer av adrenalin och skulle kunna bli våldsam); eller att dörren till byggnaden, som annars är låst, står på glänt. Våra intuitioner har också formats av inlärning och av vår kultur. Ibland fattar vi livsavgörande beslut med hjälp av vår intuition, exempelvis var vi väljer att bo. Det finns forskning som säger att vår magkänsla i många situationer är mer tillförlitlig än sådant som vi kommer fram till genom att resonera förnuftsmässigt. Men vår magkänsla kan också bedra oss. Felaktiga intuitioner kan i synnerhet uppstå inom kunskapsrelaterade områden – som vetenskap och filosofi – som evolutionen inte kunnat förutse.

Jag ska börja den här undersökningen med två frågor som vid första anblick tycks lätta att besvara. Lägg märke till dina omedelbara reaktioner och håll dem i minnet medan vi granskar några vanliga intuitioner och illusioner. 

  1. När det gäller ett system som den mänskliga hjärnan, som vi vet har medvetna upplevelser: Vilka tecken på medvetande kan vi iaktta utifrån? 

2. Är medvetande nödvändigt för vårt beteende? 

Det kan finnas en medveten upplevelse utan att det finns några yttre tecken. Ett slående exempel är det neurologiska sjukdomstillstånd som kallas locked-in-syndrom, där praktiskt taget hela ens kropp är förlamad men medvetandet är intakt.

Ett annat exempel på instängdhet är »intra­operativ medvetenhet», ett tillstånd där en patient som fått narkos inför ett kirurgiskt ingrepp är förlamad men fortfarande medveten. Personer som drabbas tvingas genomgå mardrömmen att uppleva ett medicinskt ingrepp, ibland till och med borttagandet av ett organ, utan att kunna röra sig eller meddela att de är vakna och känner smärta. Vi kan också tänka oss andra, mindre skrämmande exempel på scenarier där artificiell intelligens (AI) är inblandad och ett avancerat system blir medvetet utan att kunna klargöra detta för sin omgivning. En sak är alltså säker: en upplevelse av att vara medveten kan finnas utan att den kan observeras utifrån.

Vad ska räknas som belägg för att en organism är medveten? För det mesta sker det ­genom att granska dess beteende. Ett enkelt antagande som ligger i linje med vår intuition är detta: »Människor är medvetna, växter är inte medvetna.» De flesta av oss är övertygade om att påståendet är korrekt, och det finns starka vetenskapliga skäl att tro att det är så. Vi tar för givet att det inte finns något med­vetande om det inte finns någon hjärna eller något centralt nervsystem. Men vad finns det för observerbara yttre tecken som stöder skillnaden mellan människors och växters upplevelser? Forskning visar att växter både kan reagera på fysiska skador och visa omsorg om andra – även om vi naturligtvis drar slutsatsen att de gör det utan att känna smärta eller kärlek, det vill säga utan att vara medvetna. Men vissa beteenden hos människor och växter är alltså så lika varandra att man kan ifrågasätta om specifika beteenden verkligen kan utgöra bevis på medvetna upplevelser.

DEN FILOSOFISKA ZOMBIEN

Plötsligt börjar våra reflexmässiga svar på fråga 1 – Vad utgör belägg för att något är medvetet? – att falla samman. Detta leder oss till fråga 2, det vill säga huruvida medvetandet har en väsentlig funktion hos – eller har någon effekt över huvud taget på – det fysiska system som är medvetet. I teorin ­skulle jag kunna agera på alla de sätt jag agerar på och säga allt det jag säger utan att ha en medveten upplevelse av att göra det, ungefär som en avancerad robot. Detta är kontentan i ett tankeexperiment som populariserats av David Chalmers och som kallas »den filosofiska zombien». Chalmers ber oss att föreställa oss att vem som helst faktiskt skulle kunna vara en zombie – en person som ser ut som och beter sig likadant som alla andra men inte har några inre upplevelser. Det här tanke­experimentet är kontroversiellt, och andra filosofer, i synnerhet Daniel Dennett vid Tufts University, menar att det är en omöjlig tanke – en fullt fungerande mänsklig hjärna måste per definition vara medveten. Men det faktum att en zombie ändå är tänkbar är värt att fundera på, för det hjälper oss att avgöra vilka beteenden som vi tror måste åtföljas av ett medvetande, om det nu finns några sådana beteenden över huvud taget. 

Målet här är att eliminera så många felaktiga antaganden som möjligt, och just den här mentala övningen är till nytta vare sig en zombie är kompatibel med naturlagarna eller inte. Föreställ dig att någon person i ditt liv i själva verket är en omedveten zombie eller en artificiell intelligens. Då du iakttar ett beteende hos den här personen som du tror måste sammanfalla med en inre upplevelse, fråga dig då varför. Låt oss säga att din zombievän blir vittne till en bilolycka, ser vederbörligt alarmerad ut, och tar fram sin mobil och ­ringer efter en ambulans. Är det möjligt att han agerar på det här sättet utan att uppleva oro, alltså utan att ha en medveten tankeprocess som får honom att ringa samtalet och beskriva vad som hänt? Skulle allt det här kunna äga rum även om han var en robot utan någon inre upplevelse? 

Jag har insett att tankeexperimentet med zombien kan påverka vårt tänkande på andra sätt än det avsedda. När vi väl kan föreställa oss ett mänskligt beteende i vår närhet utan medvetande, börjar beteendet alltmer likna många andra beteenden i naturen som vi alltid antagit har varit omedvetna, exempelvis att sjöstjärnor – som saknar ett centralt nervsystem – undviker hinder i sin väg. Med andra ord, när vi lurar oss själva att föreställa oss att människor saknar medvetande, kan vi fråga oss om vi egentligen inte hela tiden lurar oss själva då vi antar att andra levande system – till exempel murgröna eller havsanemoner – saknar medvetande. Vi har en djupt präglad intuition, och därmed en stark övertygelse, att system som agerar på samma sätt som vi är medvetna, och att de som inte gör det inte är medvetna. Men en sak som tankeexperimentet med zombien gör klart är att den slutsats vi drar på basis av den här intuitionen inte har någon egentlig grund. Precis som en 3D-bild kollapsar den i samma ögonblick som vi tar av oss glasögonen.

Annaka Harris är författare inom neurovetenskap. Hennes bok Medvetandets mysterium: En guide till universums största gåta låg länge på New York Times bästsäljarlista.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker