Det sociala förnuftet

Det är genom mänsklig samvaro som vi når de bästa besluten, inte genom ensamt grubblande.

Människan sägs vara det förnuftiga djuret, men det är ingen hemlighet att vi ofta är långt från förnuftiga. Vi är fördomsfulla och ologiska, vi låter känslor och grupptänkande ta över och vi väljer att göra saker som vi vet är dåliga för oss. Den senaste tiden har vi fått se oförnuftets förfärande kraft och vad det kan ställa till med. Fejkade nyheter sprids som en löpeld, trots att vi alla vet att man bör vara vaksam. Vetenskapstvivel och konspirationsteorier frodas inom alternativa medier och drivs på av populister som ifrågasätter etablerade kunskapsinstitutioner. Misstron griper omkring sig och vi väljer att tro det som stämmer med de egna övertygelserna i stället för att tro det som är välgrundat. Samhället polariseras, argument tappar kraft och det demokratiska samtalet hotar att bryta samman.

Oförnuftet ställer alltså till det, men det utgör också en gåta. Varför har evolutionen gynnat utvecklingen av något som är så opålitligt? Om förnuftet är människans superkraft, det som skiljer oss från djuren, varför fungerar det så dåligt? Problemet är inte att vi en och annan gång tänker fel, det kan ju också hända att ett öga inte fungerar som det ska eller ett hjärta. Problemet är att förnuftet systematiskt leder oss fel. Det senaste halvseklet har psykologer gjort mängder av experiment som visar hur förutsägbart oförnuftiga vi är. Man talar om psykologiska ”biaser”, tänkandets fördomar eller skevheter. En välkänd skevhet är bekräftelsebiasen, tendensen att vilja bekräfta det man redan tror. I stället för att ifrågasätta de egna övertygelserna, söka de bästa invändningarna mot dem, så gör vi vad vi kan för att hitta skäl att hålla fast vid dem. Denna bias har undersökts sedan 1950-talet och resultaten är entydiga: Vi har alla bekräftelsebias, oavsett begåvning och utbildning, oavsett kultur och bakgrund. Frågan är då varför. Varför har vi människor utrustats med en ”superkraft” som har systematiska defekter av detta slag?

Denna gåta utgör utgångspunkten för Hugo Mercier och Dan Sperbers tankeväckande bok. De betonar att från ett evolutionärt perspektiv är det inte bara förvånande att förnuftet fungerar så dåligt som det gör utan helt obegripligt. Evolutionen gynnar inte utvecklingen av dysfunktionella system. Det finns därför bara en slutsats man kan dra enligt Mercier och Sperber: Det är inte förnuftet som är dysfunktionellt, det är vi som missuppfattat dess funktion. Tror man att funktionen hos ett organ är en annan än den är, kommer ju organet att framstå som dysfunktionellt. En central tes i boken är därför att vi missförstått förnuftets funktion och att när vi väl förstår denna så kommer det som ter sig skevt och misslyckat i själva verket vara helt i sin ordning.

Det pratas mycket om vikten av att ”tänka själv” för att stärka sitt försvar mot desinformation och skev argumentation. Detta låter förstås bra men i bakgrunden finns en uppfattning om det kritiska tänkandet som något man bäst ägnar sig åt i sin ensamhet. Man drar sig undan, lägger pannan i djupa veck och försöker genom reflektion att komma fram till hur det är. Rodins berömda skulptur ”Tänkaren” ger fysisk gestalt åt denna bild – den solitäre jätten som lutar sitt huvud mot handflatan. Om man utgår från denna syn på förnuftet, menar Mercier och Sperber, blir tänkandets skevheter helt obegripliga. Om förnuftets främsta funktion är att förbättra individens tänkande genom kritisk granskning, då borde denna granskning fungera mycket bättre än den gör. Mercier och Sperber benämner denna individualistiska syn på förnuftet det intellektualistiska synsättet, och ett centralt syfte i boken är att visa hur illa denna syn stämmer med vad vi vet om hur vårt förnuft faktiskt fungerar. De ger mängder av exempel på hur även de mest begåvade, framstående forskare och nobelpristagare kan hamna helt snett när de ägnar sig åt det solitära tänkandet. Det räcker med att man utgår från en intuition, en vag övertygelse man gärna håller fast vid, tänker alltför mycket och allt för ensamt, och sedan tar snabbt bekräftelsebias och motiverat tänkande över.

För att kunna förklara varför det blir så här, menar Mercier och Sperber, måste vi förkasta det intellektualistiska synsättet på förnuftets funktion och ersätta den med ett helt annat, det interaktionistiska. Enligt detta är förnuftet anpassat efter det som är det mest kännetecknande för människan – att hon är en social varelse, att kommunikation och samarbete ligger till grunden för hennes varande. Biologer pratar om ”ekologiska nischer”, levnadsområden där en art kan överleva och reproducera sig. Människans nisch, menar Mercier och Sperber, är hypersocial och förnuftets funktion är anpassad efter detta. Mänskligt samarbete kräver att vi samordnar våra handlingar på komplicerade sätt och detta förutsätter att vi kan övertyga varandra, ge skäl för våra övertygelser och beslut. Det kräver även att vi kan få andra att lita på oss, också när de inte känner oss, och goda argument spelar här en central roll.

Till stöd för det interaktionistiska synsättet pekar Mercier och Sperber på två skevheter som intellektualistiska synsättet inte kan förklara. För det första, att vi alla lider av bekräftelsebias, eller som de föredrar att kalla det ”myside-bias”, och gör vad vi kan för att hålla fast vi de egna övertygelserna. För det andra, att vi är ”lata” och inte bryr oss om att hitta de bästa argumenten för vad vi tror utan nöjer oss med ganska ytliga överväganden. Båda dessa egenskaper, myside-bias och lathet, är svåra att förklara om man accepterar den intellektualistiska synen på förnuftet, men det interaktionistiska synsättet gör dem helt begripliga enligt Mecier och Sperber. Att vi har en myside-bias gör att vi är beredda att försvara våra övertygelser när vi diskuterar med andra. Vad som sedan händer i samtal med andra är att vi tvingas att förbättra våra argument som ett resultat av deras invändningar, och de tvingas i sin tur att förbättra sina argument. På det viset kan man gemensamt nå sanningen på ett betydligt mer effektivt och pålitligt sätt än om var och en av oss själva försökte göra detta. Det som verkar vara defekter när man ser till den isolerade tänkaren är i själva verket egenskaper som gör att förnuftet fungerar optimalt i dess normala, sociala kontext – skevheterna ingår helt enkelt i vår kognitiva arbetsfördelning.