Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Homo religiosus går fri igen

Religioner vädjar till och gestaltar ytterligheterna i det mänskliga psyket. Det handlar om den utsatthet vi alla delar, famlandet efter fasta punkter i existensen, men också om självförhärligande och hunger efter makt. Denna dubbelhet är religionsdebattens svåraste utmaning. Där vi borde uppmärksamma maktmissbruk och auktoritetstro kan diskursen om religion på ett förrädiskt sätt komma att centreras kring den lilla människan. Minns islamologiprofessor Jan Hjärpes kritiska inlägg i debatten om Muhammedkarikatyrerna: Enkla muslimer mår illa. Att den lilla eller enkla människan ofta görs än mindre, än mer sårbar i Guds och hans profeters namn är en insikt som har svårt att få fäste i offentligheten. Den som insisterar på att diskutera gudstro som politiskt fenomen anklagas gärna för att försumma religionens existentiella dimensioner.

Själva språkbruket som omgärdar en tro kan hejda varje kritisk ansats. Det handlar ju om ”djupt personliga övertygelser”, ”livets delikata och djuplodande frågor”, ”meningsskapande” och ”helhetstolkningar”. Ofta påpekas att sökandet efter övergripande förståelse och mening ligger djupt i människans natur – som om kritiken mot trons destruktiva yttringar gick ut på att de stora livsfrågorna ansågs väga lätt.

Dessa perspektiv och uttryckssätt kring tro präglar starkt Hans Ingvar Roths aktuella bok Är religion en mänsklig rättighet? Här diskuteras religion och sekularism med nedslag i idédebatten i såväl historia som nutid. Hur bör vi förstå det belastade begreppet tolerans? Hur förhåller sig det religiösa kollektivets rätt till individernas? Ska tron ses som egenskap – jämförbar med till exempel sexualitet – eller som personligt val, och vad betyder detta i sin tur för vår syn på troendes ansvar och frihet?

Kritiker av religionsfriheten som juridisk rättighet har framhållit att det som är skyddsvärt i religiösa sammanhang redan omfattas av andra mänskliga rättigheter relaterade till tro, tanke, samvete och åsiktsbildning med mera, och att en distinkt religionsfrihet i själva verket bäddar för religiöst förtryck. Roth avvisar detta synsätt och tar tydligt ställning för religionsfriheten som vi känner den. Han är noga med att poängtera att det inte handlar om en absolut frihet i bemärkelsen att varje religiöst inspirerad handling skulle anses legitim eller äga företräde när olika intressen inom den mänskliga rättighetsfamiljen kommer i konflikt.

Bokens grundproblem är emellertid att de besvärliga gränsdragningsfrågorna hanteras svepande och vagt, alltför ofta utan förankring i konkreta exempel. När Roth berör religiösa slaktmetoder, friskolor eller familjerättsliga normer, krav på könsseparatism i skola och arbetsliv eller omskärelse av pojkar är det inte för att göra klart vilken grad av frihet som kan anses rimlig – och för vem – utan bara för att påminna om vad vi redan visste. Olika intressen existerar och vi har att väga djuretiken, barnets integritet och idealet om jämställdhet mot trons historiska imperativ.  

Roths försök att ”problematisera” vår tids religionskritik ger dessvärre eko åt de fördomar och överdrifter som ofta stått i vägen för en seriös debatt. Religionskritikens mål är inte, som här hävdas, att den religiösa pluralismen ska försvinna från världskartan. Åsikten att religiösa argument saknar giltighet i offentlig politik betyder inte att en troende politisk aktivist som Martin Luther King borde ha belagts med munkavle. Att söka kunskap med naturvetenskaplig metod är inte dogmatism, utan dogmatismens motsats. (Således finns heller ingen släktskap mellan ”nyateister” och religiösa fundamentalister, bortsett från att båda sidor avvisar en sanningsrelativism som lika självklart borde avvisas av Roth och hela forskarsamhället.)

Många av religionernas destruktiva inslag präglar även sekulära ideologier som fascism, marxism, nazism och maoism, framhåller Roth. Det är sant. Den avgörande skillnaden ligger just i att sådana idésystem saknar religioners skimmer och särskilda legala privilegier. Frågan om religionsfrihetens vara eller icke vara gäller inte huruvida religioners mörka sidor är unikt förödande, huruvida brott begångna i Guds namn övertrumfar alla andra förbrytelser i ondska och irrationalism. Frågan är helt enkelt: Varför anses religioner förtjänta av en särställning bland övriga idésystem i världen?

Från det existentiella perspektiv som Roth gärna lyfter fram för att försvara inte bara religioners utan även sekulära ”livsåskådningars” status, är det svårt att se varför ett idésystem som exempelvis nazismen inte också skulle särbehandlas positivt i lag och bemötas med speciell förståelse och lyhördhet i samhällslivet. Låt oss för ett ögonblick lämna sakinnehållet i de olika åskådningarna därhän och fokusera på deras funktion för troende. Tvivlar någon på att en nazistisk övertygelse kan fylla samma djupa existentiella behov som religion? Att den skänker sina anhängare en känsla av struktur och överblick, gemenskap och personlig identitet, mål och mening i livet? De flesta av oss inser detta, och inser likväl att en sådan argumentation inte duger. Den konsekvensetiska bedömningen måste breddas. Vi måste fråga oss vilka som betalar priset för att några andra finner styrka, social och existentiell förankring i en viss idévärld oberoende av vilka gudar eller mänskliga auktoriteter som befolkar den. Vem förminskas för att någon annan ska ges illusionen av storhet?

Där konservativ religion får styra tillhör de förminskade i oproportionerlig omfattning det andra könet. Patriarkalt tänkande genomsyrar alla världsreligioner; från föreställningen om mäns och kvinnors särart och ”komplementära” roller i livet – normer som kan uppfattas som harmlösa men aldrig är det – till fullskalig könsapartheid inom framför allt den islamiska världen. Roth noterar att sedvänjor kring kön, familj och sexualitet har ”en speciellt laddad innebörd i många religiösa grupper, vilket kan göra det svårt att komma med förslag på förändring.” Låt oss hellre säga: vilket kan göra det livsfarligt att komma med förslag på förändring. Att behandla religion ur ett mänskligt rättighetsperspektiv, därtill betonande idén om människans ”inneboende värdighet”, utan att på allvar röra vid de religiöst motiverade och auktoriserade kränkningar som drabbar världens kvinnor och homosexuella borde vara ogörligt, men Roths observationer är förbluffande få och präglade av underdrift. Knappt något i resonemanget antyder att vi har att göra med globalt, monumentalt förtryck.

I ett långt avsnitt om den europeiska ”slöjdebatten”, som bland annat rör attityderna till burka och niqab i skolor, tassar Roth runt problemet med kvinnlig underkastelse och låter förstå att hela frågan egentligen är en struntsak. Här kunde man förledas tro att han vore negativ till alla former av förbud eller kritik mot ideologiskt laddade symboler i offentligheten, men så är inte fallet. Det är självklart att exempelvis Vit makt-emblem inte accepteras av skolor, anser Roth, och ger därmed prov på en tidstypisk tendens att blunda för det analoga i könsapartheid och rasism. Måste burkan broderas med Patriarkatets makt för att det ska framgå vilka slags värderingar vi har att göra med?

Kritik av förtryckande klädkoder leder inte nödvändigtvis till krav på förbud och hindrar inte att man samtidigt bemöter slöjdebattens främlingsfientliga och nationalistiska röster. Minst av allt handlar denna fråga om att ”vi” – en förment enhetlig kategori människor i en given kulturell kontext – behöver skyddas mot ”de andras” religiösa propaganda. Det som kräver skydd är alltid individens rörelseutrymme oberoende av kultur och religion. Som Roth själv understryker apropå religionsfrihet bör ett människovärdigt samhälle garantera varje människa rätt att odla sina personliga särdrag, bli sin egen livsarkitekt. Den möjligheten gives inte unga kvinnor som i varje sammanhang har att förhålla sig till dogmer om könsidentitet, sexualitet och kyskhet. Att sexistiskt tänkande grasserar även i den sekulära världen behöver knappast nämnas. Här kan dock ingen livsåskådning åberopas för att freda dessa attityder från kritik.

Roth återkommer vid några tillfällen till troendes behov att ”vidareutveckla” och ”kritiskt bearbeta” sin världsbild. Det är intressant. Hans bok beskriver ju i huvudsak religion i mycket positiva termer, medan den moderna religionskritikens ambitioner möts med skepsis. Av någon orsak associerar jag till författaren och religionshistorikern Karen Armstrong som i Sans (2/2012) talar varmt om religion och avfärdande om modern religionskritik. Armstrong anser det förfelat att förespråka den sekulära demokratins ideal i relation till icke-västerländska samhällen och sedvänjor. Inte för att det är något fel på själva idealen utan för att de berörda ”måste få ta det i sin egen takt”; ”man kan inte införa [sekularism] genom att svinga ett trollspö över de här folken” (min kursivering). I idédebatten och i mediers sätt att närma sig religionsfrågor märks ofta samma förbryllande tendens. Ömsom omtalas religion med vördnad, ömsom med paternalistiskt överseende gentemot de troende – i synnerhet då dessa har rötter utanför väst.

Ironiskt nog leder båda perspektiven uppenbarligen till samma slutsats, nämligen att religiösa normer helst bör gå fria från ifrågasättande: å ena sidan synen på tro som något särskilt värdefullt och vördnadsbjudande, å den andra föreställningen om (vissa) troende som intellektuellt och demokratiskt eftersatta.

Det betonas ofta att vår förståelse av fenomenet religion inte får förenklas. Denna synd begår inte Hans Ingvar Roth, vars bok lär röna uppskattning just för att den lyfter fram religioners mångsidighet och delvis motsägelsefulla karaktär. När den outtalade premissen ändå är att människans ”existentiella behov” och religiositet är av godo, verkar allt hos religionerna till sist kunna åberopas till försvar för deras särställning i lag och samhällsliv. Det fritt valda och det kanske ofrånkomliga i religiösa identiteter. Det bestående och det föränderliga. Majoritetens böjelser och minoriteternas utsatthet; traditionens tyngd och behovet av reform. Religionens vädjan till vårt (gudagivna) förnuft och dess särskilt generösa utrymme för människan som känslovarelse. Värderingarna som vi alla påstås dela, men också de antytt problematiska och omogna som för att nå fulländning behöver bearbetas i kritisk anda.

Hur och när det sistnämnda förväntas ske förblir som regel gåtfullt utom på en punkt: incitament från ”nya ateister” undanbedes.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...