Kulturell appropriering får Indien att hålla ihop

Vi i Sverige har mycket att lära av det.

Av Kajsa Dovstad & Karin Pihl

Där en västerländsk taxiförare kanske skulle ha en Wunderbaum hängande har vår chaufför en hinduisk amulett. Över den färgglada kedjan med guden Shiva hänger ett kristet kors. Solen värmer vår bleka hud genom de nedvevade rutorna, och taxichauffören kisar i backspegeln när han rycker på axlarna åt vår förvåning. Han är den första, men långt ifrån den sista, indiern vi träffar som har en avslappad inställning till det här med att människor tror på olika saker.

I västvärlden råder en delvis annan bild. Mediehusens korrespondenter rapporterar om våldsamheter mellan hinduer och muslimer. På senare år har extremistiska hinduer trakasserat, och i vissa fall mördat, muslimer som beskyllts för att äta nötkött. Premiärminister Narendra Modi anklagas för att göda den växande hindunationalismen som särskilt drabbar muslimer. Förra våren fick han förnyat förtroende att leda världens största demokrati. Ett av de första stora besluten som återvald premiärminister var att upphäva autonomin för delstaten Jammu & Kashmir – ett område i norr som är delat mellan Indien och Pakistan.

Konflikten har existerat så länge som länderna har varit självständiga från Storbritannien. Det senaste halvåret har våldsamheter brutit ut. Grannlandet Pakistan anklagas av Indien för att stötta islamistiska terrorister, vilket den pakistanska regeringen avfärdar. Nu råder utegångsförbud, och internet uppges vara avstängt. Här finns en religiös aspekt: tre fjärdedelar av invånarna är muslimer och en fjärdedel är hinduer. Att den indiska regeringen upphävt delstatens självstyre ses av många som ett påhopp på den muslimska gruppen.

Indien och Pakistan är kärnvapenmakter. Förvärras krisen kan det gå illa. Vapenstilleståndet mellan ärkerivalerna hänger på en skör tråd.

Men dessa konflikter mellan hinduism och islam, om man nu vill dra religiösa växlar på våldet, präglar inte hela subkontinenten. Om så vore fallet hade landet fallit sönder för länge sedan. Det har det inte gjort. På något sätt fungerar det. Men hur?

 

MÅNGKULTUR SOM FUNGERAR

Indien är ett mångkulturellt land, och vi befinner oss i en av de mer mångkulturella delarna: Goa på Indiens västkust. Goa är landets minsta delstat, men också den rikaste med en bruttoregionalprodukt per invånare på två och en halv gånger riksgenomsnittet. Goa var portugisisk koloni mellan 1510 och 1961, då det anslöts till Indien. Fortfarande betraktas Goa som en relativt västerländsk del av landet. Synen på alkohol och andra droger är avslappad, och de kristna utgör mer än en tredjedel av invånarna.

Goa är speciellt, men ändå väldigt mycket Indien. Allt är kaos, hela tiden. Officiellt råder vänstertrafik, men folk kör i den fil där det för tillfället är minst bilar. Vår chaufför tutar ständigt på skotrar som sicksackar sig fram mellan taxibilar, traktorer och lastbilar. När som helst kan trafiken tvärnita för att en ko har fått för sig att korsa motorvägen. Trottoarer finns bara i de större städerna. I vanliga tätorter får fotgängare helt enkelt tävla med herrelösa hundar och cyklister om det lilla utrymmet vid vägkanten. Var man än befinner sig – på flygplatsen, på en restaurang, i en taxi – spelas hindipop eller reggae på lite för hög volym.

Utanför moskén i staden Mapusa myllrar gatan av liv. På väg till fredagsbönen träffar vi butiksägaren Mohamad och hans vänner. Kontrasten mot larmrapporterna i internationella medier är stor. »Jag brukar bjuda in mina hinduiska vänner till Eid al-fitr», säger Mohamad. Han ser inget konstigt i att fira den största muslimska högtiden, avslutningen på fastan Ramadan, med icke-muslimer. Är det den goda ekonomin som gör att olika religioner kan samexistera i just Goa? Den, för att vara Indien, tämligen europeiserade kulturen? Kanske.

Å andra sidan verkar andra indier inte heller ta det här med religion på särskilt blodigt allvar. Åtminstone inte de många turister som är på besök i Bom Jesusbasilikan, en av Goas äldsta kyrkor, som började byggas 1594. Vi får syn på några unga män som sitter i kyrkbänkarna med knäppta händer. Utanför kyrkporten går vi fram och frågar hur det är att vara kristen i dagens Indien. De tittar förvånat på oss. »Vi är hinduer», säger en gänglig kille i övre tonåren. När vi försiktigt undrar hur det kommer sig att de satt och bad i en kyrka rycker de på axlarna. Konfunderade går vi in i kyrkan igen. I en bänk sitter nu en kvinna i muslimsk slöja och ber.

En leende guide kommer fram till oss. Vi följer med på en rundtur, och han berättar initierat om helgonet Frans Xavier, spansk missionär på 1500-talet och en av de första jesuiterna, vars kropp ligger inglasad här för allmän beskådan. Guiden menar att kristendomen och hinduismen egentligen inte är så olika – och nog finns det likheter mellan den katolska helgondyrkan och den pluralistiska hinduismen.

Vår guide har knappast ett postkolonialt perspektiv på sin helgedom. Han pratar engagerat om portugisernas insatser att kristna urinvånarna i Goa. Nog borde han, guide i en av Indiens främsta kristna helgedomar, ha något ont att säga om hindunationalismen? Religion har inte så stor betydelse, svarar han. »Men du som kristen …», försöker vi. »Kristen? Jag är hindu», säger han leende och förklarar att han måste skynda vidare till nästa tur.

Vi går mot altaret. Där poserar en ung kvinna i blå sari genom att föra ihop sina händer i en »bön». Hennes pojkvän står framför henne och fotar ivrigt med mobiltelefonen. Några minuter senare frågar den unga kvinnan oss om inte vi, blonda och exotiska som vi är, kan vara med på fotona.

 

KULTURELLA INLÅN

En avslappad attityd kan man dock inte kalla den västerländska inställningen till Indiens varierande och färgstarka kulturskatt. Madonna, Gwen Stefani och Lady Gaga har alla blivit anklagade för »kulturell appropriering», som innebär att ytliga västerlänningar lånar andra kulturers attribut. Det brittiska popbandet Coldplay har fått kritik för samma synd. I videon till megahiten »Hymn for the weekend» åker bandet runt i en stad i Indien, firar vårhögtiden Holi tillsammans med lokalbefolkningen och förundras över det färgstarka landet. Beyoncé, som medverkar som sångerska på låten, dansar iklädd klassiska indiska kläder, smycken och hennatatueringar. »För Coldplay var inte först och inte det värsta exemplet heller ska sägas, men vad gör den här sortens kulturell appropriering med bilden av den andre och hur vi förhåller oss till varandra?» frågade sig Sveriges Radios reporter Naila Saleem.

Svaret finns i Goa, och verkar vara: det gör inte så mycket alls. Kanske är en avspänd inställning snarare en nödvändighet i ett mångkulturellt jätteland som Indien. Visst finns motsättningar mellan hinduer och muslimer. Nötkött är kontroversiellt. Konflikten i Kashmir har en religiös dimension. Indien har fått sin dos av både hinduistiska och islamistiska terrordåd.

Men frågan är om konflikterna och våldet beror på för mycket kontakt och utbyte mellan grupperna – eller för lite.

En inbiten försvarare av modern identitetspolitik skulle säkert hävda att det är skillnad mellan att appropriera inom ett österländskt land och att som västerlänning dra på sig en sari: Vi i västvärlden är ytliga, vi har nästan ingen kultur, men för de stackare som råkat födas i andra delar av världen är sedvänjorna och traditionerna heliga på ett sätt som vi aldrig kan förstå. Deras kultur ska hållas ren och obesudlad från västerländska påfund som girighet och kapitalism. Därför är det en djup skymf mot alla indier när Madonna sätter en prick i pannan. Teorin om kulturell appropriering är en sorts inverterad variant av Rousseaus idé om den »ädle vilden», den goda ursprungsmänniskan som inte ännu fördärvats av européerna.

Kontrasten är stor mot de kvällspigga försäljarna som försöker kränga på turister diverse smycken, rökelser och kylskåpsmagneter med Shivamotiv. Butiksinnehavarna har för övrigt approprierat rätt gott själva. Tröjorna som vajar på galgar i de små stånden har tryck med Bob Marley, Jesus, Che Guevara och John Lennon. Samt Ganesha och Gandhi, förstås.

Goa är inte bara en smältdegel av kristendom, islam och hinduism. Anhängare av modernare livsåskådningar har sedan 1970-talet hittat hit, och trots att hippiernas glansdagar är över hittar nya dreadsförsedda hobbyasketer med en religiös inställning till marijuana ett hem på de gyllene stränderna.

Sista kvällen förvandlas vårt hotell till en hippiefest. Vid poolen gungar rastaflätat hår i baktakt till reggaemusik. På gräsmattan visas vältränade kroppar upp i yogaposer. I baren köper festsugna ungdomar öl. Hippiesubkulturen är som Indien: en smältdegel av kulturella influenser. Jamaica, Indien, västerlandet. På en filt sitter en ung man med hypnotisk blick. Han heter Peter, kommer från Ryssland men bor på en indisk strand sedan flera år tillbaka. Peter försörjer sig på att sälja välsignade kristaller och säger sig ha inspirerats av uråldrig tibetansk kunskap om kontakt med det övernaturliga. Nyligen har han också börjat importera välgörande oljor från Anderna.

 

HIPPIE LIKNAR HIPSTER

Men steget från flummig hippie till medveten identitetspolitikhipster är inte så långt. Båda grupperna består av välbärgade, utbildade västerlänningar. Båda drivs av något slags ideologi om peace, love and understanding, och båda ser, på sitt sätt, ner på västerländsk kultur. Hippier genom att anstränga sig för att anamma andras kulturer, och »medvetna» hipsters genom att vara rädda för att göra det.

Båda drivs av uppfattningen att människorna i österlandet är radikalt olika oss västerlänningar. De är innerliga, vi är ytliga. Samtidigt finns en bild av att människorna där borta i Asien är lite politiskt efterblivna, inte lika liberala och toleranta som vi. Och visst ligger det något i det. Indien är ett djupt konservativt land. Men i Europa och USA pratar den politiska eliten mest om att anamma multikulturalismen och toleransen, samtidigt som den europeiska majoritetsbefolkningen ska akta sig för att sno kulturella uttryck från minoriteterna. I Indien är mångkulturen ingenting abstrakt, ingen politisk ideologi, utan en vardaglig verklighet. I ett land där världens alla religioner finns representerade går det inte att bli kränkt om en person med en annan religiös övertygelse kommer förbi och ber en stund i ens egen heliga byggnad. Det går inte att hålla sig på sin kant, vare sig på bussen eftersom det är för mycket folk, eller i kulturell mening.

Frågan är vilket förhållningssätt som är bäst i ett mångkulturellt land. Majoritetssvenskar, och lika mycket de som ingår i någon minoritet, har mycket att lära av sina indiska motsvarigheter. I Indien bjuder muslimerna in sina hinduiska och kristna vänner till de islamiska högtiderna. Det är knappast ett utbrett fenomen i Sverige. Samtidigt tar minoriteterna del av majoritetskulturen. En kristen eller muslimsk kvinna kan gå klädd i sari och det är inget konstigt med det.

I ett klädstånd sitter en tjugofemårig tvåbarnsmamma i en klassisk, färgsprakande hinduisk dräkt. Hon är den första indiern vi träffar som verkar ha något emot en annan religiös grupp. »Har ni muslimer i Sverige? Jag gillar inte muslimer», säger hon och grimaserar. Själv är hon kristen, men tror inte på »treenighet och ande och sånt», utan på Jesus.

Sedan fortsätter hon att prata om några klänningar som vi bara måste prova. Vi köper varsin. Därefter övertalar hon oss att betala några tusen rupies för hennatatueringar, den klassiska indiska kroppsmålningstekniken med lera. »Henna ser fantastiskt ut på vit hy!» säger hon och ler.

 

Kajsa Dovstad är läkare och skribent. F.n. i allmäntjänstgöring i Katrineholm.

Karin Pihl är fil.kand. i praktisk filosofi och ledarskribent på Göteborgs-Posten.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker