Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Naturvetenskapen är inte din fiende

Upplysningstidens stora tänkare var vetenskapsmän. Inte nog med att många av dem bidrog till matematiken, fysiken och fysiologin – de var alla ivriga teoretiker i vetenskapen om den mänskliga naturen. De var kognitiva neurovetare, som försökte förklara tankar och känslor med fysiska mekanismer i nervsystemet. De var evolutionspsykologer som spekulerade kring naturtillståndet och människans djuriska instinkter. Och de var socialpsykologer som skrev om de känslor av moral som håller oss samman, de egoistiska passioner som driver på oss och om vår svaghet kortsiktigheten, som så ofta lägger krokben för våra omsorgsfullt uppgjorda planer.

Dessa tänkare – Descartes, Spinoza, Hobbes, Locke, Hume, Rousseau, Leibniz, Kant, Smith – är än mer anmärkningsvärda om man betänker att de utformade sina idéer helt utan formella teorier och empiriska data. På deras tid fanns ingen informations-, beräknings- eller spelteori. Orden ”neuron”, ”hormon” och ”gen” betydde ingenting för dem. När jag läser de här tänkarnas texter längtar jag ofta efter att resa tillbaka i tiden och erbjuda dem en liten smula kunskap, lite av det som tjugohundratalets studenter får sig till livs redan under sitt första universitetsår. Något som fyller ett glapp i deras argumentation eller hjälper dem över ett hinder. Vad skulle de inte ha gett för den kunskapen? Hur kunde de ha använt den?

Vi behöver inte fantisera om ett sådant scenario, för vi lever i det. Vi har texter av de stora tänkarna och deras arvtagare, och vi har vetenskaplig kunskap som de inte ens hade kunnat drömma om.

Vi lever i en extraordinär tid vad gäller förståelsen av människan. Intellektuella problem som formulerades redan under antiken förklaras i dag av vetenskapliga insikter om intellektet, hjärnan, generna och evolutionen. Kraftfulla redskap har utvecklats för att undersöka allt detta, från genmodifierade neuroner som kan kontrolleras med minimala ljuspulser, till analyser av ”big data” som ett verktyg för att förstå spridningen av idéer.

 

MOTVILJA MOT NATURVETENSKAP

Man skulle lätt kunna tro att humanister är förtjusta och stimuleras av denna kaskad av nya idéer från naturvetenskapen. Men man tror fel. Trots att alla välkomnar naturvetenskapen när den kan bota sjukdomar, påvisa miljöförändringar eller användas som slagträ mot politiska motståndare, så uppstår en stark motvilja när naturvetenskapen dristar sig att inkräkta på humanioras område. Lika illa omtyckt är användningen av naturvetenskapliga resonemang inom religionen; många debattörer utan ett spår av gudstro vidhåller att det är opassande för naturvetenskapliga forskare att lägga sig i de största livsfrågorna. De naturvetare som vägrar att bli vid sin läst anklagas i debattartiklar regelmässigt för determinism, reduktionism, essentialism, positivism och – värst av allt – något kallat ”scientism”. Enbart i tidskriften New Republic har vi de senaste åren kunnat läsa fyra fördömande inlägg om scientismen, och vid sidan av detta attacker i Bookforum, Claremont Review of Books, Huffington Post, The Nation, National Review Online, New Atlantis, New York Times och Standpoint.

Den politiska bredden på de här publikationerna speglar tydligt hur dubbelsidigt motståndet är. Det följande citatet ur en recension av tre böcker av Sam Harris, publicerad 2011 i The Nation och skriven av historikern Jackson Lears, är ett standardexempel på hur angreppen mot scientismen kan se ut när de formuleras av vänstern:

Positivistiska antaganden lade den kunskapsteoretiska grunden för socialdarwinismen och populärevolutionära utvecklingsidéer, såväl som för vetenskaplig rasism och imperialism. De här tendenserna smälte samman i eugeniken, doktrinen att mänskligheten kunde stärkas och med tiden nå perfektion genom selektiv fortplantning av de ”bäst lämpade” och sterilisering eller eliminering av de ”odugliga”. […] Varje skolbarn vet vad som följde på detta: det katastrofala nittonhundratalet. Två världskrig, systematisk slakt på oskyldiga i en oöverträffad omfattning, spridningen av ofattbart destruktiva vapen, uppflammande strider i utkanten av imperiet – alla dessa fenomen byggde i olika grad på användningen av naturvetenskaplig forskning för att utveckla avancerad teknologi.

Högerns angrepp är, som vi ser i det här talet av George W. Bushs bioetikrådgivare Leon Kass, precis lika obevekligt:

Vetenskapliga idéer och upptäckter angående naturen och människan, synnerligen välkomna och harmlösa i sig själva, används för att angripa våra traditionella religiösa och moraliska värderingar, och till och med vår syn på oss själva som fria varelser med värdighet. En kvasireligiös tro har vuxit upp ibland oss – låt mig kalla den ”själlös scientism” – som hävdar att den nya biologin, genom att avlägsna allt det som är obegripligt, kan erbjuda en komplett beskrivning av det mänskliga livet, med renodlat vetenskapliga förklaringar av människans tankar, kärlek, kreativitet, moralkänsla och till och med vår gudstro. […] Tro mig, insatserna är höga i den här kampen: det som står på spel är vår nations moraliska och andliga hälsa, naturvetenskapens framtida livskraft och vår syn på oss själva som mänskliga varelser och västvärldens barn.

Angriparna är verkligen passionerade – men deras bevisföring är svag. Det naturvetenskapliga synsättet kan inte anklagas för folkmord och krig och hotar inte vår nations moraliska och andliga hälsa. Snarare är det oundgängligt på alla områden som berör människan, inklusive politiken, konsten och sökandet efter mening, syfte och moral.

Termen ”scientism” är långtifrån entydig, snarare ett skällsord än en beteckning på en sammanhängande doktrin. Ibland används ordet om helt galna uppfattningar, som ”naturvetenskapen är det enda som betyder något” eller ”naturvetenskapliga forskare borde ensamma få ansvar för att lösa alla problem”. Ibland förtydligas begreppet med adjektiv som ”förenklad”, ”naiv”, och ”vulgär”. Bristen på en ordentlig definition tillåter mig att, liksom gayaktivisterna som stoltserar med ordet ”queer”, anamma det nedsättande ordet och i stället låta det beteckna en position som jag är beredd att försvara.

Scientism, i positiv mening, innebär inte en tro på att de som utövar naturvetenskaplig forskning är ovanligt kloka eller nobla. Tvärtom är naturvetenskapens metoder – exempelvis öppen debatt, peer review och dubbelblinda forskningsstudier – avsiktligt utformade för att eliminera de fel och försyndelser som forskare, liksom andra människor, kan begå. Scientism innebär inte att alla nu existerande naturvetenskapliga hypoteser är sanna; merparten av de nyaste är inte det, eftersom naturvetenskapens livsluft utgörs av ett evigt kretslopp av gissningar och vederlägganden. Scientism handlar inte om en imperialistisk drift att ockupera humaniora; naturvetenskapen har potential att berika och variera humanioras intellektuella redskap, inte att utplåna dem. Och det handlar inte heller om en dogmatisk tro att fysiska föremål är det enda som existerar. Naturvetare lever själva omgivna av det eteriska medium som kallas information, inklusive matematiska sanningar, logiken i deras teorier och de moraliska värderingar som vägleder dem genom forskningsprojekten. Ser man det på det viset går naturvetenskapen hand i hand med filosofin, förnuftet och upplysningens humanism. Den skiljer ut sig genom att uttryckligen bekänna sig till två grundteser – och det är dessa som scientismen försöker applicera på övriga intellektuella områden.

 

BEGRIPLIGHET OCH VETENSKAPLIGHET

Den första grundtesen är att världen är begriplig. Upplevda fenomen kan förklaras av principer som är mer generella än fenomenen själva. Principerna kan i sin tur förklaras av ännu mer fundamentala principer, och så vidare. När vi ställer frågor om världen ska det finnas mycket få tillfällen då vi tvingas svara att ”så är det bara”, eller ”det är magi” eller ”för att jag sa det”. Grundtesen om begriplighet bygger inte bara på en fast övertygelse, utan den stärks undan för undan när en allt större del av tillvaron blir möjlig att förklara i vetenskapliga termer. Livets processer, exempelvis, brukade förklaras med en mystisk livskraft – nu vet vi att de drivs av kemiska och fysikaliska reaktioner mellan komplexa molekyler.

De som demoniserar scientismen blandar ofta ihop begriplighet med ett oskick kallat reduktionism. Men att förklara ett komplext skeende i termer av underliggande principer är inte detsamma som att förneka dess djup och nyanser. Ingen tänkare vid sina sinnens fulla bruk skulle försöka förklara första världskriget i termer av fysik, kemi och biologi, snarare än att använda mycket mer åskådliga termer som rör de europeiska ledarnas åsikter och avsikter år 1914. Samtidigt kan varje nyfiken person med fog fråga sig varför människors hjärnor kan inrymma sådana åsikter och avsikter, så att exempelvis tribalism, tvärsäkerhet och hederskänsla kunde kombineras på ett så dödligt sätt vid just denna historiska tidpunkt.

Den andra grundtesen är att insamlande av kunskap är svårt. Världen anstränger sig inte precis för att avslöja sina mekanismer för oss, och även om den gjorde det, är vi människor starkt benägna att hemfalla åt illusioner, felslut och vidskeplighet. De flesta traditionella grunderna för våra övertygelser – tro, uppenbarelser, dogmer, auktoriteter, karisma, konventionellt klokskap, den stärkande glöd som följer av subjektiv övertygelse  – leder fel och borde förkastas som kunskapskällor. För att förstå världen måste vi hitta sätt att kringgå våra kognitiva begränsningar, exempelvis genom sunt tvivel, öppen debatt, akademisk precision och empiriska studier vilka ofta kräver en enorm uppfinningsrikedom. Den rörelse som kallar sig ”vetenskaplig” men som inte erbjuder några möjligheter till falsifiering av sina egna uppfattningar (i synnerhet när den mördar eller fängslar personer av avvikande mening) är inte en vetenskaplig rörelse.

Hur kan då naturvetenskapen kasta ljus över mänskliga frågor? Låt mig börja med de mest ambitiösa: de djupaste frågorna om vilka vi är, var vi kom ifrån och vad meningen och syftet är med våra liv.

Det här är traditionellt religionens territorium, och religionens försvarare tenderar också att vara scientismens lättretligaste kritiker. De omfamnar ofta den idé om vattentäta skott mellan naturvetenskap och religion som Stephen Jay Gould lade fram i sin sämsta bok, Rocks of ages: Science and religion in the fullness of life. I den argumenterar han för att naturvetenskapen och religionen ska ägna sig åt helt olika frågor, de tillhör ”icke överlappande magisterier”. Naturvetenskapen får det empiriska universum, religionen får frågorna om moraliskt syfte och värde.

Olyckligtvis faller det här arrangemanget i bitar så snart man synar det närmare. Den moraliska världsbilden hos en naturvetenskapligt inriktad person – en som inte bär fundamentalismens skygglappar – kräver en radikal brytning från religionens uppfattningar om syfte och värde.

 

TROSSYSTEMENS MÅNGA BRISTER

Till att börja med har naturvetenskapen visat att trossystemen i alla världens traditionella religioner och kulturer – deras teorier om ursprunget till livet, människan och samhället – är rent faktiskt felaktiga. Vi vet vad våra förfäder inte visste, nämligen att människor tillhör en enda art av afrikanska primater som utvecklade jordbruk, statsskick och skrivkonst sent i sin historia. Vi vet att vår art är en liten kvist på ett släktträd som omfattar alla levande varelser och som ursprungligen uppstod ur prebiotiska kemikalier för närmare fyra miljarder år sedan. Vi vet att vi bor på en planet som kretsar kring en av hundra miljarder stjärnor i vår galax, vilken är en av hundra miljarder galaxer i ett 13,8 miljarder år gammalt universum, möjligen ett av ett oändligt antal universum. Vi vet att vår intuitiva upplevelse av rum, tid, materia och kausalitet är oförenlig med verkliga förhållanden när skalan blir mycket stor eller mycket liten. Vi vet att de lagar som styr den fysiska världen (inklusive olyckor, sjukdomar och annat elände) inte har något mål avseende människans välbefinnande. Det existerar inget sådant som öde, försyn, karma, trolldom, förbannelser, omen, gudsstraff eller besvarade böner – även om tron på sådant kan förklaras med den djupa klyftan mellan sannolikhetens lagar och det mänskliga intellektets mekanismer. Och vi vet att vi inte alltid har vetat de här sakerna, att omhuldade övertygelser i varje tid och kultur kan vara helt felaktiga, något som otvivelaktigt gäller även i dag för somliga av våra egna uppfattningar.

Med andra ord: den världsbild som ligger till grund för en bildad persons moraliska och andliga värderingar kommer från naturvetenskapen. Även om vetenskapliga fakta inte i sig själva dikterar värderingar sätter de definitivt ramar för dem. När naturvetenskapen berövar kyrkan dess trovärdighet i fråga om fakta, väcker den också tvivel angående kyrkans anspråk på visshet vad gäller moralfrågor. När naturvetenskapen vederlägger teorier om hämnande gudar och ockulta krafter undermineras sedvanor som människooffer, häxjakt, helbrägdagörelse, gudomlig prövning och förföljelse av kättare. När vetenskapliga fakta visar att universums lagar saknar syfte tvingas vi ta ansvar för såväl vårt eget välbefinnande som andra arters och vår gemensamma planets. Av samma skäl undergräver naturvetenskapen alla moraliska och politiska system som är baserade på mystiska krafter, heligt sökande, öden, dialektik eller en kommande messiansk era. Och tillsammans med ett fåtal fasta övertygelser – att vi alla sätter värde på vårt eget välbefinnande och att vi är sociala varelser som påverkar varandra och som kan förhandla fram gemensamma umgängesregler – talar vetenskapliga fakta starkt för en enda moral, nämligen den där man anammar principer som maximerar välbefinnandet för människor och andra kännande varelser. Den här humanismen, som är omöjlig att skilja från en naturvetenskaplig förståelse av världen, är på väg att bli det faktiska moralsystemet för moderna demokratier, internationella organisationer och liberaliserande religioner. Dess ännu ouppfyllda löften definierar de moraliska imperativ vi står inför i dag.

Naturvetenskapen har dessutom bidragit – kraftfullt och direkt – till att de här värderingarna efterlevs. Om man skulle göra en lista över människans mest storslagna bedrifter (och räkna bort de tillfällen då vi avlägsnat hinder som vi själva ställt upp i vår väg, som när vi övergav slaveriet eller bekämpade fascismen), skulle många av dem vara naturvetenskapens gåvor till oss.

 

ETT FANTASTISKT STORVERK

Det mest uppenbara exemplet är det fantastiska storverk som den naturvetenskapliga kunskapen i sig representerar. Vi kan säga en hel del om universums historia, om de krafter som håller det igång, om den materia vi alla består av, om allt levandes ursprung, och om det maskineri som driver livet, inklusive vårt eget mentala liv. Som om detta inte vore nog, omfattar denna förståelse inte bara en samling fakta, utan den är formulerad i djupsinniga och eleganta principer, som den om att livet är beroende av en molekyl som bär information, styr ämnesomsättning och replikerar sig själv.

Naturvetenskapen har också försett världen med sublimt vackra bilder: stroboskopiska porträtt av frusna rörelser, exotiska organismer, avlägsna himlakroppar, fluorescerande nervbanor och ett lysande jordklot som stiger ovanför månens horisont mot bakgrund av den svarta världsrymden. Liksom all stor konst är detta inte bara vackra bilder utan de sporrar oss också till nya tankar, som fördjupar vår förståelse av vad det innebär att vara människa och av vår plats i naturen.

Och tvärtom mot tidningsankornas påståenden om att teknologi har skapat ett dystopiskt samhälle präglat av misär och våld, stiger det mänskliga välståndet enligt alla globala mått. Siffror visar att efter årtusenden av nästan världsomspännande fattigdom, växer nu stadigt den andel av mänskligheten som överlever sitt första levnadsår, går i skola, röstar i demokratiska val, lever i fred, ringer i mobiltelefoner, njuter av enkel vardagslyx och lever till hög ålder. Den gröna revolutionen inom jordbruket räddade ensam en miljard människor från svält. Och om du vill se exempel på verklig moralisk storhet, gå in på Wikipedia och sök på ”smittkoppor” och ”boskapspest” för att läsa om hur människans uppfinningsrikedom har utraderat två av de grymmaste plågorna i vår historia.

Trots att naturvetenskapen är en bärande pelare i vårt materiella, moraliska och intellektuella liv behandlas den av många institutioner, inklusive många humanistiska universitetsutbildningar, med en inskränkt likgiltighet som gränsar till förakt. Studenter kan ta examen vid elituniversitet utan att ha exponerats för mer än en liten smula naturvetenskap. De förleds ofta att tro att naturvetenskapliga forskare inte längre bryr sig om sanningen utan enbart följer de paradigm som är mest populära för tillfället. I en demoniserande och anakronistisk kampanj anklagas naturvetenskapen för brott som är lika gamla som civilisationen: rasism, slaveri, kolonialism och folkmord.

Lika vanligt, och lika historisk okunnigt, är det att klandra naturvetenskapen för politiska rörelser med en pseudovetenskaplig patina, främst socialdarwinism och rashygien. Socialdarwinism är det vilseledande namnet på Herbert Spencers låt-gå-filosofi. Den inspirerades inte av Darwins teori om naturligt urval, utan av Spencers viktorianska uppfattning om en naturens egen mystiska drivkraft som inte borde hindras. I dag används termen ofta för att smutskasta varje försök att använda evolutionen för att förstå människan. Rashygien var populär bland vänstersympatisörer och progressiva i början av nittonhundratalet och sågs som den ultimata formen av social utveckling, med målet att förbättra mänsklighetens genpool. I dag används termen ofta för att angripa beteendegenetik, studiet av arvets betydelse för individuella skillnader i beteende.

Jag kan intyga att de här anklagelserna inte är någon kvarleva från 1990-talets hätska konflikt mellan naturvetenskap och humaniora, det som kom att kallas science wars. När Harvard reformerade sina allmänna utbildningskrav år 2006 och 2007, presenterades i en preliminär rapport den naturvetenskapliga undervisningen utan att författarna på något vis berörde dess plats i det mänskliga kunskapsarvet: ”Naturvetenskap och teknik påverkar direkt våra studenter på många sätt, både positivt och negativt: de har lett till livräddande mediciner, internet, mer effektiv energilagring och digital underhållning; samtidigt har de givit upphov till kärnvapen, biologiska vapen, elektronisk avlyssning och miljöförstöring.” Den här märkliga motsättningen mellan nytta och ondska användes inte vid presentationen av andra discipliner. (Föreställ er den text som motiverar studiet av klassisk musik genom att påpeka att den genererar ekonomisk aktivitet men att den även inspirerade nazisterna.) Och rapporten nämnde ingenstans att vi har god anledning att föredra vetenskap och faktakunskap framför okunskap och vidskeplighet.

 

TRUBBIGA JÄMFÖRELSER

Vid en konferens år 2011 summerade en kollega vad hon ansåg var naturvetenskapens dubbelhet: å ena sidan utrotandet av smittkoppor, å andra sidan syfilisstudien i Tuskegee. (I denna studie, som är ytterligare ett återkommande inslag i standardberättelsen om naturvetenskapens ondska, följde folkhälsoforskare år 1932 utbredningen av obehandlad, latent syfilis i en försöksgrupp av fattiga afroamerikaner.) Jämförelsen är synnerligen trubbig. I den underförstås att studien representerar en oundviklig, mörk sida av vetenskaplig utveckling, snarare än att vara det allmänt fördömda brott som den är. Dessutom jämställs ett enstaka misslyckande i fråga om att skydda hälsan hos några dussintal människor med framgången att rädda hundratals miljoner liv varje århundrade, för evig framtid.

En kraftfull sporre för dem som fördömer scientismen har varit att användningen av neurovetenskap, evolution och genetik som redskap för att förstå människan. Helt klart är många sådana tillämpningar vårdslösa eller felaktiga och bör därför kritiseras: exempelvis har väljares hjärnor skannats medan de tittat på politikers ansikten, man har försökt förklara uppkomsten av krig med en gen för aggressivitet och man har beskrivit religion som en evolutionär anpassning för att hålla samman grupper. Men det händer faktiskt någon gång ibland att även intellektuella som är helt oskyldiga till naturvetenskap för fram idéer som är felaktiga eller illa underbyggda. Ändå är det ingen som ropar om att humanisterna ska gå tillbaka till sina studiebås och hålla sig borta från diskussioner om viktiga saker. Det är ett allvarligt misstag att använda ett fåtal ogenomtänkta studier som ursäkt för att utesluta all naturvetenskap från våra ansträngningar att förstå människans natur.

Ta som exempel vår uppfattning om politik. ”Vad är ett statsskick egentligen”, frågade sig James Madison, president i USA i början av 1800-talet,  ”om inte den allra mest storslagna yttringen av människans natur?” Den senaste forskningen om det mänskliga intellektet undersöker kopplingarna mellan politiken och den mänskliga naturen, något som livligt diskuterades på Madisons tid men sedan föll i glömska under en lång mellanperiod då människor antogs vara oskrivna blad eller helt rationella. I dag ökar vår förståelse för att människor är moraliska, ledda av normer och tabun rörande auktoritet, stamtillhörighet och renhet, och drivna av motstridiga önskemål om hämnd och försoning. De här impulserna verkar normalt i vårt undermedvetna, men under vissa omständigheter kan de fås att ändra riktning genom förnuft och debatt. Vi har börjat förstå hur dessa moralistiska impulser utvecklades, hur de verkar i hjärnan, hur de skiljer sig mellan individer, kulturer och subkulturer och vilka faktorer som kan utlösa respektive motverka dem.

Att använda naturvetenskap i politiken är inte bara ett sätt att bredda vår idébank, utan det är också en möjlighet att avgöra vilka politiska strategier som mest sannolikt är de rätta. Politiska debatter har traditionellt dominerats av exempel, retorik och vad mjukvaruutvecklare kallar HiPPO (highest-paid person’s opinion, den högst betalda personens åsikt). Föga förvånande kränger diskussionen oftast hit och dit utan någon lösning i sikte. Startar demokratier krig mot varandra? Gör handelspartners det? Är det oundvikligt att etniska grupper som lever sida vid sida förr eller senare lever ut uråldrigt hat i blodiga konflikter? Bevarar fredsbevarande styrkor verkligen fred? Lyckas terrorister få sin vilja igenom? Lyckas fredliga Gandhiinspirerade rörelser få det? Är försoningsritualer efter konflikter framgångsrika när man vill undvika en ny konflikt?

Historienördar kan lägga fram exempel som besvarar dessa frågor med såväl ja som nej, men det betyder inte att frågorna är omöjliga att besvara. Politiska skeenden påverkas av många olika krafter, och det är möjligt att en viss kraft är stark i allmänhet men satt ur spel vid ett givet tillfälle. Med modern datavetenskap – analys av stora mängder siffror eller text – kan betydelsefulla signaler skiljas från brus, och historiska och politiska debatter kan lösas mer objektivt. Så vitt vi kan se i dag är svaren på frågorna ovan i tur och ordning (i genomsnitt, och allt annat lika) nej, nej, nej, ja, nej, ja och ja.

 

HUMANIORAS PROBLEM

Humaniora är det område där naturvetenskapens insteg har framkallat den starkaste motrörelsen. Ändå är det just det område som tycks vara i störst behov av ett inflöde av nya idéer. Nästan hur man än ser det har humaniora problem. Universitetsprogram skärs ner, den nya generationens humanistiska forskare är hel- eller deltidsarbetslösa, lagandan sjunker, studenterna flyr. Ingen tänkande varelse borde vara oberörd av denna samhällets bojkott av humaniora, som är helt oundgänglig för varje civiliserad demokrati.

Diagnoser av humanioras bekymmer pekar, helt rimligt, på en antiintellektuell trend i vår kultur och på universitetens kommersialisering. Men en rättvis utvärdering skulle tvingas medge att skadan är delvis självförvållad. Humaniora har ännu inte återhämtat sig från den katastrofala postmodernismen, med dess trotsiga vaghet, dogmatiska relativism och kvävande politiska korrekthet. Dessutom har humaniora misslyckats med att formulera en framåtsträvande agenda. Åtskilliga universitetsrektorer och dekaner som jag talat med klagar över att medan naturvetare kommer in på deras kontor för att berätta om en ny spännande forskningsinriktning och be om medel för att utveckla den, så tittar humanisterna förbi enbart för att kräva respekt för hur saker och ting alltid har gjorts.

Visst förtjänar de traditionella arbetssätten respekt, och det finns inget som kan ersätta närläsning, tolkande förklaringar av mänskligt beteende [thick description], och att djupt försjunka i ett verk på det vis som lärda akademiker kan. Men måste det här vara de enda vägarna till kunskap? I ett utbyte med naturvetenskapen skulle oändliga möjligheter till nytänkande öppna sig inom humaniora. Konst, kultur och samhälle är produkter av den mänskliga hjärnan. De bygger på vår förmåga till varseblivning, tankar och känslor, och genom en persons inflytande över nästa ansamlas de och sprider sig på samma sätt som en epidemi. Borde vi inte vara nyfikna på dessa kopplingar och vilja utforska dem? Båda sidor skulle vinna på det. Humaniora skulle berikas av naturvetenskapens förklaringsdjup, för att inte tala om den typ av framåtsträvande agenda som tilltalar rektorer och finansiärer. Naturvetenskapen å sin sida kunde utvärdera sina teorier med hjälp av naturexperiment och ekologiskt relevanta fenomen som humanister beskrivit mycket väl.

 

UTBYTE FINNS REDAN

Vissa discipliner har redan ett sådant utbyte. Arkeologin har vuxit från att vara en gren av konsthistoria till att bli en högteknologisk vetenskap. Lingvistik och medvetandefilosofi smälter samman med kognitionsforskning och neurovetenskap.

Liknande möjligheter bara väntar på att bli upptäckta. Konsten kunde tillåta sig att utnyttja den fullkomliga kunskapsexplosion som kommer ur studier av visuell perception, exempelvis hur vi uppfattar färg, form, struktur och ljus, och den kunde också dra nytta av studier kring hur estetiska uppfattningar om ansikten och landskap har förändrats över tid. Musikvetare borde ha mycket att diskutera med forskare som studerar vår uppfattning av tal och hur hjärnan analyserar ljud.

Och vad beträffar litteraturvetenskap, var ska jag börja? Den brittiske 1600-talspoeten John Dryden skrev att ett skönlitterärt verk är ”en sann och levande bild av människans natur, av hennes passioner, temperament och de lyckans växlingar som hon utsätts för, som erbjuder både njutning och vägledning”. Lingvistiken kan kasta ljus över den kraft i grammatik och diskurs som gör det möjligt för författare att manipulera en läsares hela föreställningsvärld. Kognitionspsykologin kan tillhandahålla insikter om läsarens förmåga att sammanjämka sitt eget medvetande med författarens och rollkaraktärernas. Beteendegenetiken kan erbjuda uppdaterade versioner av amatörteorier om föräldrainflytande, genom att komplettera dessa med nu kända effekter av gener, kamrater och slump, vilka har stor betydelse för tolkningen av livsförlopp och minnesbilder – ett kunskapsområde som också har mycket att lära av kognitionspsykologin och socialpsykologin om hur vi framställer oss själva. Evolutionspsykologer kan skilja universella vurmar från dem som förstärks av en viss kultur och kan reda ut de inneboende konflikter och gemensamma intressen bland familjemedlemmar, partners, vänner och rivaler som driver en historia framåt.

Och precis som i politiken bäddar datavetenskapen applicerad på böcker, tidskrifter, korrespondens och musikackord för en ny expansiv ”digital humaniora”. Bara fantasin sätter gränser för möjligheterna till nya teorier och upptäckter, bland annat vad gäller ursprung och spridning av idéer, intellektuellt och artistiskt inflytelserika nätverk, historiska minnesbilders hållbarhet, trender i litterära teman samt mönster i inofficiell censur och tabun.

Ändå har många forskare inom humaniora reagerat på dessa nya möjligheter som huvudpersonen i grammatikbokens exempel på futurum: ”Jag är på väg att drunkna; ingen kommer att rädda mig.” Man upplever att naturvetenskapens analyser förringar betydelsen av enskilda verk och tar därför sin tillflykt till de vanliga adjektiven: förenklat, reduktionistiskt, naivt, vulgärt och, givetvis, scientistiskt.

 

ORÄTTMÄTIG FÖRENKLING

Att påstå att naturvetenskapen ägnar sig åt förenklingar är orättmätigt. Att förklara något innebär att underställa det mer allmängiltiga principer, vilket alltid medför en viss grad av förenkling. Men att förenkla är inte detsamma som att vara ytlig. Man kan mycket väl kalla ett verk unikt samtidigt som man förklarar det på flera nivåer, alltifrån författarens personlighet till den kulturella miljön, människans förmågor eller sociala konventioner. Den som helt avvisar sökandet efter generella trender och principer påminner om kartograferna i Jorge Luis Borges påhittade rike, vilka ”ritade en karta över Riket vars storlek var densamma som Rikets och vilken sammanföll punkt för punkt med detta. Senare Generationer […] betraktade den enorma Kartan som Oanvändbar och lät den vittra sönder under Solen och vintrarna.”

Och kritikerna bör handskas försiktigt med adjektiven. Om något kan kallas naivt och överförenklat, är det övertygelsen att ett enormt akademiskt arv ska skyddas bakom höga murar och att vi för evigt ska vara nöjda med dagens sätt att förstå världen. Självklart har våra uppfattningar av politik, kultur och moral mycket att lära av vår bästa förståelse av det fysiska universum och oss själva som art.

Översättning: Lisa Kirsebom

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...