Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Nordkorea – landet vi älskar att hata

Kim Jong-un kan antas vara en rationell ledare, medan Donald Trump är en mer svårförutsägbar faktor. Det finns dock lösningar på konflikten som borde vara framkomliga.

Nordkorea betraktas som motsatsen till demokrati: en totalitär regim, styrd av en diktatorisk dynasti som framgångsrikt har återupprättat feodalism. Landet är också unikt genom att det har överlevt förändringar hos sina nordliga grannar och historiska beskyddare – Sovjetunionens implosion och den kinesiska kommunismens modernisering – utan att göra minsta försök att öppna sig mot västvärlden. Men inget av detta fångar egentligen landets sanna natur.

Eremitstaten Nordkorea är så hemlighetsfull att det kan vara svårt att skilja mellan fakta och fiktion. Mystiken har för all del ofta varit fördelaktig för andra länder. Under åren efter kalla kriget har Nordkorea framstått som sinnebilden för en bedrövlig samhällsordning, som ett ondskans mått mot vilket demokratins utbredning alltid kan mätas. Till och med Irak och Libyen uppfattas som bättre regimer än Nordkorea!

Nordkorea är fienden vi alla älskar att hata. Men hur betryggande det än kan kännas att fälla den sortens omdöme, så ger det oss inte någon uttömmande beskrivning av den nordkoreanska regimen eller något svar på den centrala frågan: Hur ska vi hantera landet? Faktum är att Nordkorea är annorlunda, att det inte låter sig inpassas i några politiska klassificeringssystem, men att det uppvisar drag som återfinns i flera sådana indelningar.

Västerlänningar har alltid skytt den sortens komplexitet i asiatiska länder och föredragit att beteckna Nordkorea som en i raden av brutala kommunistiska regimer. Efter Berlinmurens fall har hela världen anammat denna tolkning. Man bör dock undvika en orientalistisk trångsyn och de gängse stereotyperna för att i stället eftersträva en saklig bild av Nordkorea. En sådan bild kan visa hur och varför landet har lyckats överleva mot alla odds.

FARFAR HELLRE ÄN PAPPA

Kim Jong-un blev i all hast högste ledare i Nordkorea efter fadern Kim Jong-ils plötsliga död 2011. Han försöker leda nationen genom en svår nutid genom att binda samman det förflutna med det kommande. Det är ingen lätt uppgift. Med hjälp av propaganda och politik för ekonomisk förnyelse söker han förverkliga sin stora plan att stärka sin legitimitet och visa för folket att han fortsätter det arbete som hans farfar Kim Il-sung påbörjade – med andra ord att han är det nordkoreanska folkets enda beskyddare.

Kim vill sopa bort minnena av faderns styre, från det sena 1990-talets svält till elitens korruption, för att i stället återknyta till nordkoreanernas ärorika förflutna: den långa kampen för självständighet, den nya nationens födelse och återuppbyggnaden efter Koreakriget. Han vill stärka den nationella stoltheten.

I detta sammanhang spelar han på sin fysiska likhet med farfadern. Han har klippt håret i samma frisyr och gått upp en del i vikt, han klär sig på liknande sätt och till och med både går och skrattar som Kim Il-sung. Det är ett smart drag. Vördnaden för nationens grundare är uppriktig hos de flesta nordkoreaner, och greppet att framställa sig som den fysiska reinkarnationen av Kim Il-sung har gjort den nye ledaren, som 2011 var tämligen okänd, mer populär.

Men bortsett från den sortens fiffiga metoder för att befästa makten har Kim Jong-un en klar och tydlig världsbild som skiljer sig från såväl farfaderns som faderns. Till skillnad från Kim Il-sung som kämpade mot den japanska kolonisationen och Kim Jong-il som växte upp under kalla kriget, är Kim Jong-un ett barn av det nya årtusendet. Han förstår innebörden av globaliseringen och inser att det blir allt svårare att hålla omvärlden på avstånd. Han har också begripit att det skulle kunna slå tillbaka att förlita sig på den traditionella tudelning av världen under kalla kriget som hans far och farfar vårdade så ömt. För att överleva måste landet växa ekonomiskt – det är budskapet han fört fram redan från början.

Det pågår verkligen en ekonomisk modernisering i Nordkorea, men den skiljer sig från andra totalitära asiatiska länder, exempelvis Kina. Nordkorea har ingen utstakad plan för ekonomisk modernisering. Tvärtom har Kim Jong-un visat stor vidsyn i fråga om ekonomins liberalisering genom att helt enkelt lämna den i folkets händer. Kanske är det avsiktligt; centralregeringen skulle när som helst kunna slå till mot de informella marknaderna. Men troligare är att detta slags laissez faire är en del av den så kallade juche-ekonomin. Nordkorea har aldrig förlitat sig på centralplanering på samma sätt som Sovjetunionen och Kina. Man har alltid uttryckt viss »osäkerhet» inför framtiden, vilket skapat en flexibilitet som varit nödvändig för att överleva stora kriser, såsom Sovjetunionens sammanbrott.

Den globaliserade världens geopolitik skiljer sig på avgörande punkter från den som rådde under kolonialtiden och kalla kriget; den klassiska tudelningen under 1900-talets senare hälft har ersatts av ett multipolärt system.

Kim Jong-un, född på okänt årtal i mitten av 1980-talet, bevittnade omvandlingen under sin uppväxt. Det är en klar fördel för Nordkorea att man har en person vid rodret som förstår och accepterar denna nya verklighet och att systemet har en inbyggd flexibilitet.

UPPSNABBAT KÄRNVAPENPROGRAM

Kim Jong-un, som alltså blev en vuxen man först i början av det nya årtusendet, har ökat takten i kärnvapenprogrammet. Han har gjort stora investeringar på området, samtidigt som han avfärdat den reguljära armén som svag, otillräckligt avskräckande och mer eller mindre överflödig. Ordkriget gentemot Donald Trump, Japans premiärminister Shinzo Abe och Sydkoreas ledare är ren och skär propaganda. Kim Jong-un tänker inte bomba någon, men han vill visa att han skulle kunna göra det.

Som alltid i historien beror den slutliga utgången på svårförutsägbara faktorer. Donald Trump är själv en sådan faktor, men allt mer tyder på att Nordkorea – emot alla regler – kommer att lyckas bli en kärnvapenmakt, precis som Pakistan blev. Om så sker, blir enda sättet att kontrollera landet att släppa in Pyongyang i den internationella kärnvapenklubben. Det skulle säkerställa regimens överlevnad under överskådlig tid. Kina, den regionala och globala jätten vid norra landgränsen, motsätter sig inte en sådan utveckling. Och det är i slutändan vad allt kommer an på.

Världen vi lever i skiljer sig mycket från Kim Il-sungs värld. Han levde 1912–94 och var Nordkoreas ledare från 1948. Nuförtiden är det omöjligt att upprätthålla absolut makt utan att skapa något slags samförstånd kring sin politik. För att illustrera detta kan vi dra en parallell mellan Kim Jong-un och ett annat barn av det nya årtusendet, den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman. I den senares fall var det ingen yttre händelse som plötsligt förde honom till makten, men hans klättring till toppen har varit precis lika exceptionell och oväntad som Kim Jong-uns. Båda två har rensat ut det gamla gardet och framställt sig själva som ledarna i kampen mot korruption. De har kapat den gamla maktens grenar som för att skicka ett budskap till sina undersåtar: »Jag är härskaren, mig bråkar ni inte med.» För den sortens djärva drag måste man ha både självförtroende och stöd inom den styrande eliten. Det faktum att Kim Jong-un lyckats hålla sig kvar vid makten tycks bekräfta att han till försäkrat sig sådant stöd.

Även Mohammed bin Salman spelar på sin fysiska likhet med sin farfar, Saudiarabiens grundare kung Ibn Saud, vars femtioettåriga styre han kanske en dag kommer att överträffa. Att framställa sig som reinkarnationen av farfadern och samtidigt utlova välbehövliga reformer är ett sätt att skapa samling kring politiken. Ekonomin, där det handlar om att bryta Saudiarabiens oljeberoende, är lika viktig som vidsynen. Under 2017 års andra hälft beslutade fadern, möjligen på kronprinsens inrådan, att kvinnor ska få lov att köra bil. Men bin Salman har gått längre och efterlyser en återgång till moderat islam och ett tolerant samhälle. Helomvändningen i förhållande till dem som härskat före honom stärker bilden av en kronprins som kommer att lämna ett lika stort avtryck som en gång kung Ibn Saud.

För många utgör även Saudiarabien motsatsen till en demokrati: en absolut monarki som vilar på feodala principer. Men liksom Nordkorea har Saudiarabien visat sig vara synnerligen motståndskraftigt och undvikit att blåsa bort i den arabiska vårens vindar. Vi får räkna med att dessa länder under överskådlig tid kommer att styras av en ny tids ledare, vilka i hög grad är produkter av de auktoritära och brutala regimer i vilka de växte upp. Ju förr vi inser detta, desto snarare kan vi börja verka för en ny världsordning.

ROBOTKRIS MED LEVANDE LJUS

Den 13 februari 2017 gav Donald Trump en middag med levande ljus för Japans premiärminister Shinzo Abe på sin semesteranläggning Mar-a-Lago i Florida. Förrätten var på väg in när nyheten kom att Nordkorea just hade genomfört ett robottest. På Facebook dök det strax upp bilder av amerikanska och japanska tjänstemän som sprang med dokument till de båda ledarna, som satte sig att läsa i skenet av mobiltelefonernas ficklampor. Synd att dessa historiska fotografier togs bort dagen därpå!

Abe, Trump och de enskilda medborgare som närvarade vid statsmiddagen fortsatte sin måltid mitt under pågående robotkris. Den för kvällen inhyrda barpianisten sjöng vidare i bakgrunden. För gästerna visade det sig vara väl investerade 200 000 dollar att köpa en plats vid bordet; de fick inte bara tillfälle att bevittna en internationell kärnvapenkris i realtid, utan några av dem lyckades till och med ta en selfie med presidentens militära rådgivare som bar omkring på »fotbollen», den svarta läderportfölj som innehåller allt Trump behöver i form av koder, anvisningar och utrustning för att ge order om en kärnvapenattack.

Somliga insåg betydelsen av robotuppskjutningen, som alltså inföll precis när ledarna för Nordkoreas två huvudfiender – Japan och USA – intog sin första officiella måltid tillsammans. Men inte många hade nog klart för sig den slughet med vilken Kim Jong-un, Kim Il-sungs sonson, på detta sätt tog personlig hämnd på Nordkoreas ärkefiender.

Som den amerikanske historikern Bruce Cumings skriver: Abe är dotterson till Kishi Nobusuke, under andra världskriget en krigsförbrytare av klass A enligt den amerikanska ockupationsmakten. Han var en av dem som krigat mot Kim Il-sung i Manchuriet på 1930talet. Under kriget var han ansvarig minister för framställning av krigsmateriel.

Abes morfar släpptes av amerikanerna efter tre år i fängelse och rehabiliterades som antikommunist. Mot varandra stod här nu Shinzo Abe och Kim Jong-un, barnbarnen till två män som stridit mot varandra åttio år tidigare, under en statsmiddag hos presidenten i det land som styckat upp Koreahalvön efter den japanska kolonisationen och som sedermera blivit Sydkoreas främsta bundsförvant!

Med sina robottester visade Nordkorea för sina fiender och omvärlden i övrigt att man hade utvecklat en dittills okänd kärnvapenkapacitet. Testet av fyra robotar i början av Donald Trumps tid som president var också ett direkt svar på utplaceringen av det amerikanska antirobotsystemet THAAD i Sydkorea, ett system som togs i drift i maj 2017. USA hade haft bråttom att få robotarna på plats innan en progressiv president tog över i Sydkorea. Den 9 maj 2017 segrade mycket riktigt det demokratiska partiets kandidat Moon Jae-in, en människorättsadvokat som förespråkar dialog med Nordkorea, i det sydkoreanska valet.

FRAMTIDEN

Experter och medier är bekymrade över propagandakriget mellan Donald Trump och Kim Jong-un. Båda är nya i politiken och tycks använda den för egna narcissistiska syften. Ingen av dem har visat någon diplomatisk vilja eller förmåga, och båda är förtjusta i att häva ur sig förolämpningar över Stilla havet.

Bortsett från personkonflikten kommer Kim Jong-un att fortsätta balansera på den »röda linje» som avskiljer Demokratiska folkrepubliken Korea från övriga världen. Donald Trump har tre eller möjligen fyra möjliga handlingsalternativ. Det första är »halshuggning», det vill säga ett kirurgiskt angrepp som dödar Kim Jong-un. David Maxwell, tidigare överste i USA:s specialstyrkor och veteran från Koreakriget, tror inte att det skulle fungera. Systemet är uppbyggt för att skydda Kim. Det finns tre försvarsringar kring honom, och när man slagit sig ända fram är han redan någonstans under jord. Det andra alternativet är ett tillslag mot Nordkoreas kärntekniska anläggningar, men många av dem är underjordiska och underrättelseuppgifterna om deras lägen är osäkra. Båda dessa typer av angrepp skulle leda till vedergällning, kanske i form av en kärnvapenattack – om inte mot USA, så mot Sydkorea eller Japan. Låt oss inte heller glömma att Nordkorea har ett stort artilleribatteri uppställt utmed gränsen mot Sydkorea.

Det tredje alternativet och den enda till synes framkomliga vägen är diplomati. Hittills har USA satt press på Kina att utöka sanktionerna, men Kina kommer aldrig att överge

Nordkorea – därtill är dess egenskap av buffertstat alltför viktig. Även om Kina tycks ha blivit mycket hårdare mot Nordkorea under de senaste månaderna, kommer man ändå på lång sikt att fortsätta göra affärer med Pyongyang. En fjärde lösning, och den enda som skulle säkerställa freden, vore att ta in Nordkorea i kärnvapenklubben. Det är ett alternativ som Trump vanligtvis inte skulle överväga, men kanske kan den man som berömmer sig av att behärska avtalets konst få till årtusendets avtal – och göra Nordkorea till en del av den globala byn.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...