Pernilla Ouis: Dekonstruera mera!

Postmoderna forskare ser maktutövning överallt – utom i religionen och dess kvinnosyn. Pernilla Ouis om en farligt blind fläck i den akademiska debatten.

Man ska inte göra det lätt för sig. Det är en dödssynd i mina akademiska kretsar. Man ska i stället problematisera; ett fint ord som betyder nyansera, inte tro på enkla orsakssamband, och som alltid åtföljs av begrepp som kontext och diskurs. Därför kan jag inte som akademiker yttra enkla påståenden i stil med: ”Det är religionens fel att…” och sedan rada upp en mängd problem. Det går bara inte. Sammanhanget (det är kontexten det) är alltid mer komplicerat än så.

Däremot går det oftast bra att komma undan med att skylla på diskursen. Diskursen anses ofta vara något dumt, modernt och västerländskt. Diskursen skapar ojämlika maktrelationer mellan könen, och mellan majoriteten och minoritetsgrupper. Diskursen talar om vad som är rätt och fel, och den som har makt legitimerar sitt förtryck genom diskursen. Diskursen skapar hierarkier. ”Diskursen är dum”, upprepar vi med ett barns enkelhet inom akademin. Ingen opponerar sig.

Vad är då diskurs? Det är svårt att hitta en entydig definition. Men det handlar om hur språket formar vår världsbild och de maktrelationer som följer i dess spår. Talar man utanför diskursens ordning utdefinieras man som galen, hävdade Michel Foucault, pappa till begreppet. Diskursen skapar praktiker; vad vi gör mot varandra. Diskurser måste därför dekonstrueras, avslöjas precis som vad de är: sanningsregimer skapade av människan, inte givna av naturen eller någon annan ontologiskt säker referenspunkt.

Det är alltså alltid diskursens fel, men aldrig religionens. Låt i stället religion bli måltavla för de anklagelser man kan avfyra mot diskurser, och människor kommer att bli extremt upprörda. ”Skulle religionen vara dum?” Det blir helt plötsligt omöjligt, eftersom man har lärt sig att religionen är snäll.

Och då gör man sig blind för det viktigaste redskapet vi har: att dekonstruera religionen som diskurs. Religion är faktiskt nästan det allra bästa exemplet på vad en diskurs kan vara. Så dekonstruera mera!

Här följer några exempel på vad man kan avslöja om religion genom enkel diskursanalys. Så gott som alla religioner är heteronormativa och accepterar bara sexuella handlingar inom äktenskapet. Det är oftast också kvinnans gudomliga plikt att tillfredsställa mannen sexuellt och mannens rätt att få sex närhelst han kräver. Denna syn finns uttryckt med diverse ord och begrepp i de flesta heliga skrifter. Praktiken de skapar är bland annat att homosexualitet eller annan sexuell identitet förkastas. De människorna fördöms och kan straffas. Kvinnor kan våldtas inom äktenskapen, men det finns ingen möjlighet för de äkta männen att dömas för våldtäkt. De har ju bara utnyttjat sin gudagivna rätt.

En strikt religiös sexualmoral påverkar framför allt kvinnor som måste ta konsekvensen av sexuella handlingar, oavsett om de varit frivilliga eller påtvingade: det är ju de som blir gravida. Religionen har i de flesta fall förbjudit preventivmedel och därför drabbas de av oönskade graviditeter, förutom stigmatisering och ibland uteslutning av samhället. Och de få kvinnor som uppfattar att ett barn skulle bli förödande för deras framtid, utsätter sig för en osäker abort i miljöer där abort är förbjudet. Mer än 20 miljoner kvinnor genomför osäker abort varje år, det är 38 kvinnor per minut. Dödligheten är hög. Varje år dör 68 000 kvinnor av detta ingrepp, samtidigt som en säker, laglig abort är ett av de minst riskabla medicinska ingrepp som finns.

Men den socioekonomiska kontexten då, spelar inte den en viktig roll? Självklart; för den kvinna som ändå inte har råd att köpa preventivmedel, har ju den religiösa moralen inte någon betydelse. Men samtidigt gäller det omvända: kvinnor som har råd och möjligheter till preventivmedel skulle kunna tänkas avstå dessa om religionen är emot. Samtidigt, dessa problem behöver inte alls ha med religion att göra. I ett land som Sverige, som inte i första hand är organiserat kring religion, har vi ändå osäkra aborter, eftersom papperslösa inte erbjuds annat än akutvård mot att de betalar fullt pris. Konsekvensen är att papperslösa kvinnor i vårt land har svårt att få tag på preventivmedel, och eftersom många är i en stark beroendeställning till en eller flera män som kan tänkas utnyttja dem sexuellt, är risken stor att de i förlängningen kan komma att utsättas för en osäker abort utanför den svenska sjukvården. Så visst spelar kontexten stor roll.

FN har diskuterat kvinnors rättigheter till sexuell och reproduktiv hälsa och välfärd. Kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin kropp, sitt barnafödande; de har att välja sina partners och sin sexualitet. De har också rätt att njuta av säkert sexliv. Erfarenheten visar att i kontexter med en strikt religiös sexualmoral kränks kvinnors sexuella rättigheter oftare, utan att religionens roll ifrågasätts av internationella och nationella aktörer.

Religion kan ge människor stark gemenskap och förtröstan. Många kvinnor är mycket andliga och visar stor hängivenhet och kärlek till Gud. Jag har också varit där. Den smärtsamma insikten är dock att samma Gud (läs: den mänskliga konstruktionen) är den som skapat många av deras problem, som gör att de så starkt behöver tron på Gud för att orka genomlida. Detta är en av religionens största paradoxer.

Att förstå förtryck av kvinnor är komplicerat. Det kan verka som om jag raljerat över den akademiska jargongen med begrepp som diskurs och kontext. Det är inte min mening. Jag använder dessa begrepp på största allvar.

Jag tror nämligen att ett vetenskapligt angrepp på dessa problem är vår enda möjlighet att förstå vad det verkligen handlar om. Att vi endast genom dekonstruktionen kan begripa och förändra verkligheten. Det är en postmodern, akademisk inställning, som inte nödvändigtvis leder till kulturrelativism eller moralisk uppgivenhet.

Det tror jag på!

Pernilla Ouis