Kvalitet är också etik

När forskningsetik började diskuteras mera systematiskt efter andra världskriget, var det två huvudområden som fick nästan all uppmärksamhet. Det ena var att atombomben hade framställts av forskare; det andra var de experiment som nazisterna hade utfört på människor. Dessa två områden har blivit emblematiska för ämnet forskningsetik, och de är onekligen mycket viktiga.

Det mest grundläggande i forskningsetiken handlar emellertid om något annat, nämligen att forskningen måste vara tillförlitlig i genomförande och resultat. Om detta fallerar, blir forskningen meningslös. Då spelar det ingen roll hur snäll och hänsynsfull man har varit eller hur goda avsikter man har haft. Och omvänt är det ännu mer motbjudande om man har utnyttjat och plågat andra bara för att komma fram till resultat som ändå inte går att lita på.

Den basala forskningsetik som har med kvalitet och tillförlitlighet att göra handlar om så välkända saker som att inte ljuga (fabricera eller förfalska data), inte stjäla (plagiera) och att inte utsätta andra för konsekvenserna av dålig forskning (människor kan dö av broar som rasar ihop eller av felaktiga medicinska behandlingar).

Sanningen är viktigare inom forskning än inom andra livets områden. David Resnik, författare till en grundbok i forskningsetik, skriver så här:

”Förpliktelsen att vara ärlig i forskning är mycket starkare än den generella moraliska plikten att vara ärlig. De flesta av oss skulle medge att det är tillåtet att komma med en liten lögn för att inte tillfoga skada eller för att göra någon glad. Men i vetenskapen kan även en liten lögn ställa till med stor skada.”

Utan ärlighet blir det ingen god kvalitet i forskningen. Kvalitet är dock inte lika med nytta. All forskning med hög kvalitet medför inte automatiskt någon nytta. Men forskning av dålig kvalitet kan aldrig bli till nytta. Ofta är den skadlig. Därför är forskningens kvalitet en viktig etisk fråga.

Birgitta Forsman