Barnets världsbild blottas under välpolerad yta

Kände matematikern John Lennox aktuell med ny bok till kristendomens försvar.

Av Ulf Danielsson

I våras deltog jag i en intressant paneldebatt lite utöver det vanliga. På ena sidan jag och Humanisternas ordförande Christer Sturmark, på den andra Stefan Gustavsson, direktor för Credoakademin, och professor John Lennox från Oxford. Platsen var Betlehemskyrkan i Stockholm och arrangörer var Humanisterna i samarbete med Apologia, en nystartad förening med uppgift att försvara den kristna tron.  Paneldebatten anordnades i samband med en konferens om tro och vetenskap i Apologias regi och det var helt fullsatt i salen. Frågan för kvällen var: Guds existens – vartåt pekar de vetenskapliga bevisen?

I fokus för uppmärksamheten stod förstås John Lennox, Oxfordprofessor i matematik som på senare år varit mycket aktiv i debatten kring just tro och vetenskap. Han har bland annat debatterat med Richard Dawkins vid ett flertal tillfällen. Detta var mitt första möte med Lennox och jag fattade genast tycke för honom. Hans framtoning är oerhört sympatisk och generös, och han är begåvad med en lyhörd spiritualitet som man nog bara finner hos brittiska akademiker.

Kvällens tema var alltså i vad mån man med utgångspunkt i naturvetenskaplig forskning kan dra slutsatser om Guds existens. Lennox grundläggande utgångspunkt, som han hela tiden återkommer till, är att han är vetenskapsman och att det är just vetenskapliga studier som lett honom till gudstro. Han hävdar att man överallt i naturen finner bevis för en intelligent skapare bakom kosmos. Någon annan trovärdig förklaring till det vi observerar existerar inte, menar han.  Lennox argumenterar alltså för en vetenskapligt grundad intelligent design. I boken Guds dödgrävare – har vetenskapen begravt Gud?, som nyligen getts ut i svensk översättning av Credoakademin, redovisar han sin ståndpunkt. Mycket av bokens argumentation gick igen i vår debatt – med ett intressant undantag som jag ska återkomma till.

Lennox är dock inte någon naiv bokstavstrogen kreationist, utan erkänner att det faktiskt finns en evolutionär process. Han kan sträcka sig så långt som att tillmäta det naturliga urvalet en viss betydelse, men menar att det finns gränser för vad det kan åstadkomma. Det saknar innovativ förmåga och måste verka i förening med en kraft som uttrycker en intelligent avsikt. Han pekar också på att det verkar som att evolutionen inte alltid pågått långsamt och likformigt utan ibland också tagit gigantiska språng. Ett exempel är den s.k. kambriska explosionen för drygt 500 miljoner år sedan, då alla dagens stora djurgrupper ska ha uppkommit.

Den främste företrädaren för tanken om utvecklingens ryckighet var den för några år sedan bortgångne amerikanske paleontologen Stephen Jay Gould. Med illa dold förtjusning konstaterar Lennox hur Goulds uppfattning går stick i stäv med Dawkins gradualistiska. Det är också riktigt att Dawkins och Gould på sin tid hade rejäla bataljer. Men inget av detta har förstås alls något att göra med intelligent design. Det handlar bara om hur lagbunden och oundviklig evolutionen egentligen är. Goulds poäng var att tillfälligheter och slump spelar en betydligt större roll än vad man dittills hade trott. Ironiskt nog raka motsatsen till vad Lennox egentligen vill hävda.

Diskussionen kring intelligent design och dess relevans för livets utveckling kan möjligen kännas överspelad. Något mer intressant blir det om man diskuterar skapelsen av hela vårt universum, vilket är lite av Lennox paradnummer. Han menar att naturlagarna är uppenbart anpassade för att möjliggöra vår existens, och att detta är ett starkt argument för Gud.

Och det är ju onekligen lite märkligt. Om man bara ändrade lite grand på någon av de fundamentala naturkonstanterna skulle inga stjärnor eller planeter kunna existera och förmodligen inte heller något liv. Slutsatsen, hävdar Lennox, är att det måste finnas en skapare som avsiktligt anpassat naturkonstanterna på ett sådant sätt att liv blir möjligt.

Ett motargument som ibland läggs fram av kanske främst fysiker, är att det universum vi ser i själva verket skulle kunna vara det enda matematiskt, logiskt möjliga. Om vi bara lär oss mer om fundamental fysik kommer vi att kunna härleda vilka värden naturkonstanterna måste ha och finna att de inte skulle kunna ha några andra. Detta har varit en populär uppfattning inom mitt eget forskningsområde, strängteorin.

Själv blir jag dock inte övertygad av ett sådant argument. Det skulle vara oerhört mystiskt om logisk matematisk nödvändighet medförde ett universum som dessutom vore gästvänligt för liv. Varför skulle det vara så? Den grundläggande frågan kvarstår och Lennox skapande kraft behöver bara kompletteras med ett stort intresse för matematik, vilket jag inte tror han skulle ha något emot.

Frågan om finjusteringen kan inte avfärdas på något enkelt sätt, men ett argument som jag tror mer på är att vårt perspektiv helt enkelt är för snävt. Det kan mycket väl vara så att naturkonstanterna och de fysikaliska förutsättningarna är oerhört varierande. Bara i den del av universum som vi nu kan överblicka ser det ut just på det sätt som våra observationer antyder. Vi kan helt enkelt inte uttala oss om i vad mån universum på det stora hela är särskilt speciellt och finjusterat. Tvärtom finns det mycket som talar för att våra perspektiv ständigt utvecklas. Jorden, solsystemet, galaxen, vårt universum och kanske vidare.

Tanken är alltså att naturkonstanterna slumpmässigt antar olika värden i olika delar av universum. Av en ren slump blir värdena här och var sådana att liv kan uppkomma, och vi måste förstås per definition befinna oss på en sådan plats.

Detta brukar kallas för den antropiska principen och har blivit alltmer intressant för modern fysik. Strängteorin har under de senaste åren öppnat för just denna möjlighet. Kanske är förhållandena helt annorlunda långt borta på andra platser i vårt universum. Kanske finns det andra universa med andra naturlagar. Ibland brukar man tala om multiversumteorin.

Men argumentet står och faller inte med en multiversumteori som i mångas öron kan låta minst lika spekulativ som tanken om Guds existens. Det räcker att ödmjukt konstatera att det inte alls är säkert att vi ännu kan överblicka hela universum och existensen, och därför heller inte kan dra några slutsatser om nödvändigheten av en intelligent Gud. Något så simpelt som urvalseffekter är ett fullgott alternativ. På motsvarande sätt är Lennox snabb att påpeka att Gud skulle kunna existera även om multiversumteorin skulle visa sig vara riktig. Kanske det, men den viktiga poängen är att det i motsats till vad Lennox hävdar inte finns något kosmologiskt problem som kräver existensen av en Gud.

Det finns en än mer grundläggande observation som Lennox vill utnyttja som argument för existensen av en skapare och en avsikt, nämligen det faktum att universum över huvud taget verkar vara begripligt. Lennox knyter gärna detta till frågan om vi varför vi har anledning att lita på vetenskapen. Han vill se Gud som garant för en underliggande begriplighet, den som möjliggör det vetenskapliga projektet i stort.

Jag tror att det finns flera möjliga och kompletterande förklaringar till universums begriplighet, som inte behöver inbegripa någon högre makt.

Dels menar jag att existensen av liv och medvetande i sig kräver ett universum med något mått av ordnad struktur och därmed begriplighet. Detta synes mig vara en förutsättning för uppkomsten av de komplexa system som krävs för att kognitiva processer ska kunna äga rum. På det viset skiljer sig begriplighetsproblemet egentligen inte från finjusteringsproblemet. Det handlar om samma sak, fast på olika nivåer. Det är mycket möjligt att det i andra universa finns platser utan vare sig begriplighet eller någon som har förutsättning att begripa.

Dels ska man nog inte överdriva hur begripligt vårt universum egentligen är. Vi kan möjligen imponeras av en del av vetenskapens framsteg, men vad har vi att jämföra med? Vi väljer ut de problem som vi har möjlighet att lösa. Fysiken har haft näsa för att identifiera just de enkla problemen och proklamera storslagen framgång. Det kan handla om allt från äpplets fall till en beskrivning av det tidiga universums historia. De fundamentala svårigheter som det innebär att förutsäga vädret mer än några dagar framåt är förlåtna om man pålitligt kan förutspå solens upp- och nedgång. Samhällsvetare och psykologer har det möjligen inte riktigt lika lätt.

Till sist bör man komma ihåg att den bild vi har av världen i grunden är en biologisk produkt skapad i våra hjärnor. Hur rättvisande eller fullständig den är kan diskuteras. Kanske vi i någon mån studerar oss själva och inte borde bli så överraskade av vad vi hittar. Lennox behov av en garant för vetenskapens tillförlitlighet är i grund och botten bara ytterligare ett exempel på den längtan efter trygghet som lett många till en religiös tro. Men trygghetslängtan har inget att göra med sanning.

Allt detta och mer därtill diskuterade vi i Betlehemskyrkan. Lennox besvarade vältaligt alla frågor, mycket mån om att framstå som den vetenskapsman han är. Men plötsligt, mot slutet av debatten, föll vår jämförelsevis sofistikerade diskussion platt till marken och den yttersta bevekelsegrunden för Lennox hela resonemang stod klar.

Jag hade ställt frågan: Vad skulle övertyga dig om att Gud inte finns? Efter några sekunders förvirring kom svaret. Lennox skulle inte längre tro på Gud om det gick att visa att Kristus uppståndelse inte ägt rum. Detta är för honom det centrala. Det handlar om en påstått historisk händelse och därför något som i princip är falsifierbart, men vilka bevis mot en uppståndelse som Lennox skulle acceptera blev aldrig klart. Han fann det mer eller mindre otänkbart att det skulle finnas en bättre förklaring till det som står i Bibeln och andra historiska berättelser än att Jesus i egenskap av Guds son faktiskt återuppstod från de döda.

I det läget undrade jag vad vi egentligen hade diskuterat tidigare under kvällen.

Och Lennox bok? Är den värd att uppmärksammas? Om hans bakomliggande världsbild, där de mycket specifika inslagen i den kristna tron spelar en så oerhört viktig roll, handlar boken inte särskilt mycket. Däremot finns ingående resonemang kring intelligent design inom både biologi och fysik. Argumentationen är betydligt intressantare och mindre högljudd än brukligt i dessa sammanhang. Ett problem med Lennox sätt att belägga sina påståenden i boken, liksom i vår debatt, är dock den selektiva auktoritetstron. Han bemödar sig om att leta fram forskare med religiös världsuppfattning. Argumentationstaktiken är klar: det finns fysiker, astronomer och biologer som drar slutsatsen att Gud finns, och detta är därför en rumsren åsikt. Det kan till och med handla om citat där Darwin yttrar någon tveksamhet om hur väl hans teori lyckats ge svar på någon specifik fråga. Detta är mer retorik än relevant argumentation, men boken är ändå läsvärd.

Efter debatten hade jag en intressant brevväxling med tidningen Dagen. I nätupplagan hittade jag ett referat där man avslutningsvis diskuterade min hänvisning till Harry Martinson. I en intervju ställde sig Martinson en gång inför valet mellan Guden och gåtan – och valde gåtan. För mig visar detta tydligt vilken attityd som är den rimliga inför djupt existentiella frågor där man inte kan hoppas på säkra svar, och med denna hänvisning valde jag att avsluta debatten med Lennox.

Men enligt referatet i Dagen hade man tyckt sig höra att jag sagt något helt annat: jag hade i valet mellan gåtan och svaret (inte Guden) valt gåtan. Detta menade man var underligt och ovetenskapligt. Jag tog kontakt med journalisten och påpekade att man nog måste ha hört fel. Detta ställde man sig först tvekande till, men efter kontroll visade det sig att jag hade rätt och citatet korrigerades.

Kanske var den ofrivilliga felciteringen ändå det mest intressanta som kom ut av hela denna debatt.

Om Guden och svaret är synonyma ord, hur kommer man då vidare i diskussionen?

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, är en av Sveriges viktigaste röster när det kommer till att nå ut med vetenskap till en bredare publik. Danielsson har publicerat ett antal populärvetenskapliga böcker inom fysik och naturvetenskap, är en återkommande gäst i TV- och radioprogram och utgjorde en del av repertoaren vid Kungliga Dramatiska Teatern 2018, där han presenterade en kosmisk överblick av universums historia och den mörka energi som ingen egentligen vet något om. Sedan 2009 är Danielsson ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien.