Madeleine Sultán Sjöqvist: Maktens kvinnor måste anpassa sig

Madeleine Sultán Sjöqvist om en villkorad gemenskap.

I könssegregerade kulturer uttrycker kvinnor och män ofta sin religiositet på olika sätt. Antropologen Susan Starr Sered har studerat religiösa grupper framför allt i Mellanöstern och menar att de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam) inte enbart är könssegregerade, utan även dominerade av män. Den teologiska, ekonomiska och juridiska makten inom dessa religioner innehas i allmänhet av män. Men patriarkal religiositet kännetecknas inte bara av att det är män som har maktpositioner. Könsasymmetrin innebär också att kvinnor vet mer om och deltar i större utsträckning i manligt inspirerad religiositet än vad män gör i kvinnors. Med antropologiskt språkbruk skriver Starr Sered om männens ”great tradition” och kvinnornas ”little tradition”.

”Little tradition” är visserligen en religiositet utformad av kvinnor. Inte desto mindre är den patriarkal, eftersom den framför allt stöder kvinnor som lever enligt traditionella könsrollsmönster som mödrar och hustrur. Kvinnors tro och rituella praxis uttrycks framför allt i hemmen på betryggande avstånd från makten. Männen å sin sida befinner sig i ”the great tradition”, den officiella religionen, där de har makt över teologi, riter och kvinnosyn. I högsta grad har de dessutom makt över samfundens ekonomi. Kännetecknande för patriarkal religion är att den är utformad av män och utestänger kvinnors erfarenheter från de manliga sfärerna. Kvinnors teologi och rituella praktiker anses därtill vara mindre värda än mäns religiösa erfarenheter.

Religiösa kvinnor lever således i två parallella världar: dels i en kvinnovärld, dels som gäster utan reellt inflytande i männens teologiska och rituella värld. Troende kvinnor som försöker göra upp med traditionella könsmönster och mäns makt inom sina religiösa traditioner möter ofta kompakt motstånd, speciellt om de har anspråk på att utforma innehållet i den officiella teologiska läran, den rituella praktiken och om de vill ha inflytande över de enorma ekonomiska tillgångar som de flesta traditionella samfund besitter i dagens samhälle. Det finns ett starkt tryck på kvinnor som försöker utmana sexismen i den egna religiösa traditionen att återgå till traditionella kvinnoroller. De kvinnor som trots allt beretts tillträde till makten har snabbt fått lära sig att inte utmana för mycket för att inte uteslutas ur den religiösa gemenskapen.

Ulrika Lagerlöf Nilsson är historiker vid Göteborg universitet. Hon har skrivit en avhandling om hur makt fördelas och reproduceras inom Svenska kyrkan. I Med lust och bävan. Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan under 1900-talet har hon specialstuderat rekrytering av biskopar under 100 år. Mycket klart och tydligt visar hon att det är andra faktorer än meriter som är avgörande i rekryteringsprocessen. Lite tillspetsat kan man säga att kyrkans framtid avgörs vid privata släktmiddagar. Trots att kyrkan har demokratiskt valda kyrkoråd på församlingsnivå och kyrkomöte på nationell nivå är det de informella maktallianserna som styr och gör upp om makten sinsemellan. I förbifarten kommer författaren också in på de informella nätverk som byggts upp mellan teologer på statligt finansierade lärosäten, i kyrkor, samfund och vid andra samhälleliga institutioner. Det är sällan en torr akademisk avhandling är spännande att läsa, men för dem som vill veta mer om hur mäns makt förs vidare från generation till generation i Sveriges största samfund samt få inblick i vilka familjer som styr, vilka äktenskapsallianser som befäster olika klaners ställning och vilka nätverk som byggts upp under teologernas studietid i Uppsala och Lund kan jag varmt rekommendera Lagerlöf Nilssons avhandling. Visserligen handlar studien om Svenska kyrkan, men det är inte orimligt att anta att det finns liknande mönster inom andra kristna samfund och i andra religioner.

Bilden av hur makt fördelas mellan könen är mer komplex än vad man vid en första anblick kan förledas att tro. Samtidigt som de kristna samfunden mister eller fråntas allt fler av de privilegier de haft som representanter för majoritetsreligionen, blir det något lättare för kvinnor att nå teologiska maktpositioner. Framtida studier får utvisa om det är döttrarna i den kyrkliga adeln och deras mäns eller hustrurs släkttillhörighet (en inte obetydlig del av de kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan lever i partnerskap) som når ledarpositioner, och i vilken grad de gynnas av de nätverk de byggt upp under studietiden. Framtida studier lär också visa i vad mån de kvinnliga makthavarna förmår skapa möjlighet för kvinnors religiösa erfarenheter att påverka den manligt inspirerade officiella läran. Trots decenniers studier av feministisk teologi, uppgörelse med religiösa patriarkat och försök till inbrytningar tycks ”the great tradition” vara mycket motståndskraftig mot allt det som utmanar männens makt.

Det pris troende kvinnor har att betala för att nå maktpositioner är sannolikt att de varken utmanar mäns makt i grunden eller patriarkala teologiska uppfattningar.

Kvinnor som vill förändra maktfördelningen mellan könen inom sina religiösa traditioner har inte enbart att förhålla sig till klanvälde, manliga nätverk och patriarkala uppfattningar om kvinnors ”naturliga roller och uppgifter”. De är också ansatta av kvinnor från konservativt och fundamentalistiskt håll. I globaliseringens tidevarv uppfattar många tron som en ”trygg hamn”. De som har svårt att finna sig tillrätta i det globala och mångkulturella samhället söker sig inte sällan till religionens värld för att de där känner stabilitet och trygghet. Inte minst kvinnor framhåller att de får erkännande och ”värde som kvinnor”, att de får ett språk som uppvärderar det kvinnor gör och känner.

Kvinnor kan alltså uppleva en fristad i den religiositet som talar till dem ”som kvinnor”. Men gemenskapen är villkorad. Det är enbart under förutsättning att man anammar en patriarkal föreställning om kvinnlighet som man är välkommen där.

Madeleine Sultán Sjöqvist