Modernitetens man

Underbara dagar framför oss är en fängslande biografi om Olof Palme men också en berättelse om Sverige under hundra år. I Henrik Berggrens bok skildras en politiker med sällsam framstegstro – starkt engagerad för värderingar som jämlikhet, kvinnofrigörelse och individens autonomi.

Jag minns ett speciellt tv-klipp av Olof Palme från när jag var mycket ung. Ett antal svenska militärer hade gått ut i ett upprop om att de inte kunde lita på sin statminister; antagligen gällde det ubåtar och förment undfallenhet mot Sovjet. Frågan vidarebefordras av hetsiga tv-reportrar till Palme då han rör sig genom journalisthopen, synbarligen på väg någonstans. ”Vad säger du, kan officerarna lita på dig?” Olof Palmes gäckande och hatade leende blir synligt. Som jag kommer ihåg det är tonen trevande. Men inte orden:

”Det är viktigare att jag kan lita på dem”.

Jag blev andlöst gripen. Detta var politisk poesi. Ett isberg av statsvetenskap och insikter bakom den enkla frasen. En rullstensås av sedimenterad klarhet. En lektion i demokrati och tankeskärpa i den hönsgård av uppfattningar där jag och journalisterna befann oss och där varje utsaga ägde samma giltighet. Det låg något så suveränt i svarets precision. Statskupper och militärjuntor blev med ens åskådliggjorda för mig. Jag tror att det jag kände och drabbades av var den säkra filosofiska blick på samhället som krävdes för att i pressat läge finna en sådan förödande pregnans.

Det som Olof Palmes motståndare alltid återkom till slår mig först när jag läser Henrik Berggrens biografi om Palme: det var förunderligt att den här personen blev svensk arbetarledare. Inte det att han omfattade de socialdemokratiska värderingarna, men att väljare och medlemmar godtog denne man som främsta ideolog för en arbetarrörelse som var djupt misstänksam mot borgar och överklassen och inte alla gånger utmärkte sig för sin urbanitet.

Uppväxten i ett högborgerligt hem på Östermalm där Palme föds 1927 och danandet i privatskolor gör honom tidigt bildad, världsvan och beläst. Han är omvittnat intelligent och spirituell. Hans tyska, franska och engelska tycks inte bara vara obehindrade utan förhållandevis rika och nyanserade. Han blir tidigt faderlös och Berggren för ett intressant resonemang, delvis baserat på Jean-Paul Sartre som haft samma belägenhet, om hur detta kan verka befriande på avkomman och leda till stordåd. ”Om min far hade levat hade han satt sig på mig så tung han var och krossat mig fullständigt”, skriver Sartre. Det var inte fadersindividerna det var fel på, utan på ”faderskapets murkna hand”. Jag tror här finns en förkrossande och nedtystad visdom.

Det speciella med svensk socialdemokrati är att den gjorde sig till ett med moderniteten. Allt som var nytt stod i mänsklighetens och folkflertalets tjänst. Teknikutvecklingen välkomnades även när den kortsiktigt ledde till oro bland löntagarna. Under övergångsperioderna skulle ges stöd och trygghet, men att bromsa eller ifrågasätta utvecklingen var inte aktuellt. Man skulle framåt, framåt. Det svenska 1900-talet blev så mycket den sociala reformismens århundrade att själva samhällsutvecklingens natur tycktes socialdemokratisk.

Henrik Berggren, disputerad historiker och fram till nyligen verksam som ledarskribent på Dagens Nyheter, lägger stor betoning på socialdemokratin och Palme som uttolkare och medskapare av det moderna projektet. Redan i bokens titel har han funnit ett yttrande av Palme som berättar om optimismen och framstegstron: Underbara dagar framför oss. Men Olof Palme sa det förstås på franska: Les beaux jours sont devant nous.

Socialdemokratin kan sägas ha befunnit sig i en ständig dragkamp mellan marxism och franska revolutionens liberalism. Upplysningsmänniskan Palme förkroppsligade partiets slitning. Starkast lutade han mot franska revolutionen (vilket Bengt Göransson bekräftar i sin bok Tankar om politik som kom ut 2010), åtminstone vad gällde svenska förhållanden. På det internationella planet rörde han i några droppar marxism i brygden. Med tiden och tidsandan kan man också ana en glidning mot värderelativism.

Antikolonialismen var ursinnigt stark hos Palme. I den kampen blev han världsberömd och älskad i små nationer där man slogs för frihet från stormakters och kolonialherrars inblandning. Det var utan tvekan en rättfärdig inställning. Men precis som idag går det snart fel om den minsta enheten i tänkandet blir folket, den religiösa gruppen, klanen eller familjen. Då stöder man snart gruppens ledare och tyranner. I Sverige är den minsta enheten i Olof Palmes föreställningar alltid individen, visar Berggren. Individuell emancipation för de ännu ej emanciperade är vad som besjälar honom, det är syftet med hela hans politiska gärning. Frigörelsen ska ske genom den starka staten, med vilken individen står i förbund för att bli kvitt mer förtryckande underdånighet och beroenden.

I tredje världens befrielsekamper ersätter ”folket” individen i Palmes tänkande. Folket ska befrias, som en kropp, resten ska följa. Det är begripligt, någonstans måste man börja och man kan inta göra allt på en gång. Palme är alltid uppmärksam på den extrema positionens passiviserande förträfflighet; när det mest rätta att göra är omöjligt gör man hellre ingenting. För sådant hyser han förakt.

Kalla kriget och avkoloniseringen var omvälvande företeelser. Det var en tid då det var progressivt att fälla yttranden som detta av Palme: ”Nationalism, det är framför allt en återgång till värdighet.” Det är lätt att se hur samma idé har bevarats och omformulerats i dagens postkoloniala kulturrelativism. (Men endast för människor i tredje världen).

Henrik Berggren utforskar eller noterar inte Palmes eventuella värdeglidning. Den finns mellan raderna och ibland omedvetet gestaltad och diskuterad, som efter Kubabesöket 1975 på inbjudan av Fidel Castro: ”Något glasklart ställningstagande för demokrati var det inte. Men Palme ansåg att man inte kunde ställa för hårda krav på revolutionära regimer som nyligen hade befriat sitt land. Man måste se till de historiska utgångspunkterna och till rörelseriktningen, förklarade han i en intervju med en fransk journalist: skedde sociala framsteg och fanns det hopp om att utvecklingen skulle gå i riktning mot demokrati?”

Frågan är varför demokrati inte skulle vara så önskvärt och nödvändigt även i befriade länder att det är det första de inför. Vari ligger det negativa med demokrati som gör att den inte kan förväntas ha första prioritet? Svaret då var att de gamla förtryckarna, prästväldet, militärerna och fascisterna, skulle utnyttja den bräckliga demokratin för att på nytt ta över. Kanske var det sant, men det gjorde inte det som blev till något att förorda, dock inte heller det som hade varit och besegrats. Olof Palme var utan tvekan förvissad om det moraliskt riktiga i sin hållning och övertygad om att demokrati skulle växa fram. Men när den inte gjorde det, hur skulle man då förhålla sig? Om Palme grubblade över det framgår inte hos Berggren.

Min andra hågkomst av Olof Palme som hade drag av intellektuellt uppvaknade var när Gösta Bohman i ett tvinslag, troligen efter mordet, sa att Palme av vissa hade ansetts vara ”klassförrädare”. Jag var i färd med att orientera mig i tillvaron och fann uttrycket besynnerligt. Jag minns att jag vagt tänkte: Är det alltså fel? Ska man vara trogen den klass man föds in i?

Utan att sympatisera med tanken kunde jag förstå den om det handlade om de sämst lottade. Men att inte förråda överklassens privilegier verkade rent omoraliskt.

Idén om klassförrädare går emot varje föreställning om individens autonomi och frihet att välja sitt liv, vilket som nämnts var politikens viktigaste uppgift för Olof Palme, grundad som han var i existentialistisk filosofi. Berggren är emellertid angelägen att visa på en kontinuitet i familjen Palme, att brottet med anorna inte är så stort som det har påståtts. Olof Palmes farfar Sven Palme var i ett par omgångar liberal riksdagsman. Inspirerad av John Stuart Mill och sin hustru är han i slutet av 1800-talet aktiv i rösträttsrörelsen och satsningarna på ett välfärdssystem som ska göra medborgaren fri och självständig genom att vara något annat än ”fattigvårdens bittra nådebröd”.

Sven Palme gifte sig med en intellektuell kvinna från den finska överklassen. Hon är ute och agiterar för kvinnlig rösträtt och kvinnlig värnplikt. Men snart kommer det barn, som det plägar göra, och Hanna Palme måste stanna hemma medan maken får utvecklas i offentligheten. Om detta skriver hon förtretade brev till honom. Frustrationen avhjälps föga av att hennes väninna Ellen Key anser att förbittringen kommer sig av att ”kvinnosysslorna” i hemmet är nedvärderade. Gissningsvis är det inte det nedvärderade i dem som kommer Hanna Palme att försmäkta, utan det själsdödande, ointellektuella och monotona.

Som politiker skulle Olof Palme fullfölja det farmodern inlett och göra bestående insatser för jämställdheten. Berggren beskriver det som hans verkligt avgörande inrikespolitiska gärning. Han driver på om särbeskattningen av makar som infördes 1970 och gör det ekonomiskt meningsfullt för gifta kvinnor att yrkesarbeta. Han ger ministerposter till kvinnor, verkar för daghemsutbyggnaden, föräldraförsäkringen och varje jämställdhetsreform som trädde i kraft vid denna tid, och de var många. Antalet hemmafruar sjönk drastiskt från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. I allt detta var han, enligt Berggren, djupast inspirerad av Eva Moberg, och av Lisbet Palme.

Palmes jämställdhetsengagemang hindrar inte att han skaffar en familj som han sedan aldrig har tid att vara tillsammans med utom en månad på somrarna. Hans kolossala arbetskapacitet nämns återkommande och från hustrun Lisbet finns återgivet ett konstaterande att han ända sen hon lärde känna honom jobbat dubbla arbetsdagar. Man får intrycket att de kvällar han under trettio år är hemma i radhuset i Vällingby är så få att alla är nämnda i boken.

Det som möjligen fattas i denna utmärkta biografi är en omsorgsfullare reflektion kring Olof Palmes vårdslösa syn på sanningen och på kvinnoutnyttjande när bordellhärvan på 70-talet uppdagades, där Palmes tidigare justitieminister Lennart Geijer påstods vara bordellbesökare och därmed en säkerhetsrisk. Det senare var vad som motiverade den tidens journalistik att gräva i saken. Till svar ljög Palme inför svenska folket, flagrant och skamlöst, om Dagens Nyheters i huvudsak korrekta uppgifter om rikspolischefens hemligstämplade promemoria till statsministern. Eller kanske är det riktigare att säga att han dribblade med språkliga betydelser. I sin fräna dementi gjorde han sig autistisk inför helheter och andemeningar när det fanns en detalj i händelseförloppet som inte skett exakt så som reportaget beskrev den, men vars andemening var exakt så. Jag finner det närmast stötande när en människa med intelligent språkkänsla plötsligt gör sig oförstående inför att ord och satser alltid bara utgör ett närmevärde, och hade velat veta mer om psykologin bakom. Berggren resonerar om händelsen men summariskt.

En annan smärre svaghet med boken är att den alltför uppenbart är skriven för att översättas. Vid några tillfällen förses platser, företeelser och människor med didaktiska beskrivningar som alla svenskar intresserade av det här verket känner till. Det framstår som lätt affekterat och förtar den litterära energin något.

Ypperligt lyckas däremot Berggren med att åskådliggöra lusten i och till politiken. Palmes tillvaro är en stimulerande blandning av intellektuellt och praktiskt arbete, teori som leder till aktivism, aktivism som avsätter nya reflektioner; problemlösning och ständiga tankeutbyten, möten och debatter. Här berörs också hur det hos Palme finns en sällsam tro på att ordet, den genomarbetade formuleringen, äger kraften att till andra människor förmedla den komplexa tanken.

Han trodde kort sagt att det gick att förstå varandra, och att det var värt att försöka.

Underbara dagar framför oss är inte bara språkligt rik och njutbart skriven. Den är också en spännande berättelse om Sverige under hundra år. Henrik Berggren förefaller mer än sorgfälligt förberedd i fråga om inläsning och faktakunskaper, men har valt att skriva boken på ett sätt så att påståendens ursprung sällan är specifikt redovisade. Det är en del i hans ambition att göra framställningen litterär och personlig, Olof Palme behandlas i det närmaste som en fiktiv person. Om något av akademisk höjd har gått förlorat när författaren tolkat en människa och hans tid och inte låtit sig kedjas vid metodredovisning, noter och krav på belägg för sådant som inte kan beläggas, så har lika mycket vunnits i läsbarhet och djärvhet: här görs iakttagelser om människan som mer liknar romanprosa än biografitext.

På ett ovanligt sätt har han även vinnlagt sig om att återskapa kulturens Sverige. Palme och hans tid skildras inte inifrån ett psyke, det förefaller ganska oåtkomligt och slutet, men ställvis genom de böcker han läste och påverkades av. Berggren återskapar ett Sverige där litteraturen har verklig betydelse för samhället och medborgarna, vilket jag inte tror stämde så mycket bättre då än nu, men som berättargrepp är det givande. Att den faktiskt har betydelse för Palme står klart. Man förstår inte när han hinner läsa, men han gör det och tar intryck, både av skönlitteratur och facklitteratur.

Som vi vet gick han också på bio. Vid mordet uppehåller sig Berggren knappt alls, vid efterspelet över huvud taget inte. Underbara dagar framför oss är en bok om Palmes liv, inte hans död. Den färgar aldrig ens skildringen. Berggren börjar och slutar med mordet på Sveavägen, sedan inget mer.

Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren (Norstedts 2010)

Lena Andersson är författare, dramatiker och kolumnist.