Annika Borg: Hellre livsfrihet än religionsfrihet

Annika Borg ifrågasätter ett belastat begrepp och efterlyser mer av såväl tvivel som moralisk stadga inom kyrkorna.

För ett antal år sedan gick filmskaparen och författaren Vilgot Sjöman ur tiden.

Några av hans filmer har nu fått förnyad aktualitet då de lyfts fram i minnesprogram om och hyllningar av skådespelerskan Lena Nyman.

Jag minns ett samtal vi hade på ett café i Stockholm i början av 2000-talet. Vilgot Sjöman berättade om en av de filmer som jag uppfattade hade förändrat honom. Det var Jag rodnar (1981), som spelades in i Filippinerna. Sjöman mötte människor som levde i total fattigdom på stinkande soptippar. Orden ”orättfärdigt” och ”Gud” förekommer i filmen, och han berättade att detta hade gjort Ingmar Bergman rasande. Bergman anklagade Sjöman för att ha blivit religiös. Han hade till och med av ren ilska kastat en chokladask, som han hade bredvid sig i soffan, rakt på tv-apparaten när han såg filmen.

Den absoluta sanningshalten i detta kan jag inte fastslå, men det ger en intressant inblick i två skapande mäns världar.

Och en viktig aspekt av religion blir tydlig: det är ett fenomen som väcker starka känslor.

Som religionsvetare och präst i Svenska kyrkan har jag många gånger haft samma impuls som Ingmar Bergman: att kasta en chokladask, eller vad som nu finns till hands, rakt in i religionernas värld.

Jag har också gjort det. För mig är religionskritik, förnuft och omprövning en integrerad del av såväl teologiskt tänkande som tro. Alla de kritiker som funnits i teologihistorien, alla de som bokstavligt och bildligt talat ”svurit i kyrkan”, alla agnostiker och upproriska tänkare i förnuftets tjänst, har varit mina skäl att existera i ett sammanhang som oftare fått mig att känna mig främmande än hemma.

Det finns fler sådana som jag i religionernas värld.

Jag tror inte på tvärsäkerhet, utan på tvivel. Och jag misstänker att det egentligen bara finns en enda trovärdig bekännelse, och den lyder: Jag vet inte.

Idag finns det dock en motsatt utveckling. De religiösa rörelser och tolkningar som mest vinner mark är konservativa och karismatiska, även fundamentalistiska. De som tror på tvärsäkerhet och att de själva funnit den absoluta sanningen, en sanning som även andra ska påverkas att omfatta, är på frammarsch och har varit det under en längre tid.

Tyvärr verkar samhället i stort inte ha någon beredskap för den utveckling som sker. Antagligen är det en mix av okunskap och rädsla som gör att man sällan närmar sig religion med ett kritiskt perspektiv.

Ett av många tydliga och alarmerande exempel på denna flathet, var när Aftonbladets tillförordnade ansvariga utgivare Lena Mellin i ett morgonprogram i tv sa att tidningen inte publicerade Muhammedkarikatyrerna eller Lars Vilks rondellhund för att muslimer inte vill att man publicerar sådana bilder. Då har man lämnat sitt publicistiska ansvar och börjat överlåta åt religiösa grupper att sätta gränserna för vad som får tryckas och sägas.

Jag skulle ha reagerat likadant om till exempel Sveriges Television avstått från att visa Monty Pythons kristendomssatiriska film Life of Brian för att vissa kristna inte vill det. Men det skulle inte hända. Tassandet för kristna sker inte i samma utsträckning som för exempelvis muslimer. Ett tips till alla publicister är därför att behandla alla religiösa grupper som man behandlar kristna.

Religionsdialog är även det något som är på frammarsch i vår tid.

I kyrkorna är dialogen med andra religioner viktig. Men det är mötet i sig och inte att identifiera problem som är det centrala. Man kan till och med få höra att vi inte har något som skiljer oss åt.

Har vi inte?

Jag vet åtminstone en sak som ofta fungerar särskiljande: jag är kvinna.

Man kan inte föra religionsdialog eller bedriva ekumenik (dialog mellan olika kristna kyrkor) om man inte först klarar ut vissa saker:

Kan en kvinna leda den gemensamma gudstjänsten? Kan kvinnor och män sitta tillsammans under gudstjänsten eller bönen? Vilken grupp inom religionen eller kyrkan är det man för dialog med – de progressiva eller de konservativa krafterna?

Tyvärr är det här frågor man många gånger inte ställer, eller frågor som man är beredd att kompromissa med. Detta väcker hos mig den bergmanska impulsen att kasta något.

Antagligen är religionsdialog något omistligt i en värld som vår. Men den är inte trovärdig om man låter religionen vara ett område där de mänskliga rättigheterna inte gäller.

Både dessa företeelser – ökningen av tvärsäker religiositet och en för oskyldig inställning till religionsdialog – är oroväckande.

Professorn i religionsfilosofi i Uppsala Eberhard Herrmann skriver i boken Religionsfilosofisk introduktion – existens och samhälle om religionsfrihet. Han vill byta ut begreppet mot ”livsfrihet”. Religionsfrihet som begrepp innehåller nämligen en föreställning om att religiösa övertygelser är mer grundläggande än andra. Att kräva religionsfrihet, i betydelsen att denna frihet är förankrad i en bestämd religions eller ideologis exkluderande anspråk, är oförenligt med den universalitet som kännetecknar de mänskliga rättigheterna, menar Herrmann.

Livsfrihet betyder vars och ens rätt till ett gott liv, och kan innebära såväl frihet från religion som frihet till religion. Det är ett neutralt sätt att uttrycka vår grundläggande frihet.

Förvisso innehåller även religionsfriheten en tanke på frihet från religion. Men med Herrmanns definition är det ändå ett belastat begrepp. Antagligen skulle mycket vara vunnet om vi kastade ut religionsfriheten och i stället började tala om livsfrihet.

Annika Borg

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker