Den inre klimatfrågan

I klimatdebatten möts vidskepelse och vetenskap, fakta och irrationella impulser, skriver Niklas Ekdal.

Den 18 december 2009 dog klimatfrågan i Sverige. Efter en period av intensiv mediebevakning, folkligt uppvaknande och politisk kapplöpning tystnade debatten om växthuseffekten. Inför riksdagsval året därpå dominerades dagordningen av annat.

Var frågan löst? Hade sambandet mellan koldioxid, temperatur och klimateffekter motbevisats?

Tvärtom, kan man säga. I december 2009 avslutades bara det misslyckade Köpenhamnsmötet. Vi slutade bry oss därför att problemet tycktes oöverstigligt.

Politiskt var det ett bakslag för fN och Ban Ki-moon, som satsat hårt på processen. Ett dysfunktionellt FN-system av illa styrda nationalstater klarade inte utmaningen.

Psykologiskt var det ett belägg för människans irrationella läggning och vår nordiska tendens att pendla mellan lutheransk hyperaktivitet och depressiv passivitet. Klimatfrågan må handla om det yttre vädret, men den börjar och slutar i våra huvuden.

Människan är både förövare och offer, med naturen som en neutral arena där livet tickar vidare utmärkt i nya former även om tempen skulle stiga fem grader. Det är bara vi själva som försvinner.

Det som skiljer oss från djuren är förmågan att planera, att göra moraliska överväganden. De stora miljöhoten är ett test på vår mänsklighet, inte ett test på vår förmåga att leva i harmoni med naturen.

Det slutade vi med för två miljoner år sedan.

Någon biologisk balans har aldrig existerat. Människans naturliga villkor är att leva på svältgränsen, jagad av rovdjur och plågad av småkryp. Det naturliga är att se vartannat barn dö.

Så till vida finns ingen motsättning mellan ekologi, humanism och tillväxt. Det finns bara mer eller mindre smarta sätt att lösa överlevnadsproblemen på.

Carl Gustav Jungs idéer om nedärvda tankemönster, om glidningen mellan det kollektivt omedvetna, det personligt omedvetna och medvetna, säger lika mycket om klimatfrågan som fN:s forskarpanel.

I Jungs teori utgör Skuggan det onda i människan. En besläktad arketyp, omhuldad inte minst i populärkulturen, är den om människan som en störning i skapelsen.

Alla tiders största biosuccé, Avatar, bär syn för sägen. Medan rymdvarelserna har sensuell kontakt med livet symboliseras den mänskliga rasen av bombande militär och giriga företagsledare. Civilisationen är en bulldozer. Naturen kretsar kring moderträdet, med dess frön som är ”rena i anden” och dess fina trådar som förbinder allt levande.

Att tioåriga flickor faller för denna fantasi är inte mycket att säga om. Det är ”My Little Pony” på en annan planet. Men vuxna?

Disney har berättat sagan i Lejonkungen och Pocahontas. Vartenda naturprogram på tv och tusentals böcker med Gaia i spetsen har präntat in idén om människans ekologiska syndafall.

Om vi inte återvänder till naturen kommer vi att dömas till undergång, typ. Därifrån är steget inte långt till föreställningen om ragnarök. Så som i Johannes Uppenbarelser så också i filmer som The Day After Tomorrow och 2012.

Arketypen om tidens slut finns i alla kulturer. Kanske handlar det om noja för vår död som individer, kanske en insikt om livets inneboende destruktivitet, eller en instinktiv förståelse för planetens begränsade cirkulationstid.

I vilket fall som helst sitter klimathotet perfekt i en inlärd berättelse. Vi har levt gott för länge. Alltså väntar, bokstavligen, syndafloden.

Manuset är så bra att man inte kan undgå att bli misstänksam, men kanske är myterna om gudarnas straff en överlevnadsguide? En uråldrig varning om att byta spår när man lever ohållbart?

Klimatdebatten finns ju i Gamla testamentet. Våra storstäder är Sodom och Gomorra, som kommer att förgöras för att vi har syndat. I Bibeln var brotten hor och tidelag. Nu syndar vi med stadsjeepar och engångsförpackningar.

En annan biblisk metafor som spökar är den om Babels torn. Människorna bygger för att komma närmare varandra, men Gud blir arg och saboterar samarbetet, numera symboliserat av skyskrapor och internet.

Kombinationen av vidskepelse och vetenskap förklarar varför klimatfrågan är så laddad. Den kommer till synes i upplysningens kläder, men spelar samtidigt på tankefigurer i vårt undermedvetna.

Utan mirakulösa tekniska genombrott talar nästan inget för att människan lämnar kolet och oljan i marken. Den yttre klimatfrågan får vi leva med i generationer, men det är den inre som avgör vårt öde.

Det handlar om två bataljer i det mänskliga psyket: upplysningen mot dumheten och pluralismen mot monismen.

Den upplysta attityden är att ta skäl, att planera för framtiden och visa omtanke om andra. Den dumma attityden är att förneka fakta.

Men upplysningen är kluven mellan en diktatorisk och en demokratisk impuls. Klimatproblemet inbjuder till fanatiska reaktioner. Personer som nyss ville avskaffa kapitalismen i jämlikhetens namn vill nu avskaffa den i miljöns namn.

Nästa steg i den ideologiska evolutionen kan bli ett giftermål mellan islamism och klimatkamp. Förbudet mot ränta, motviljan mot kapitalism, konsumtionskultur och individualism förenar de två tankespåren.

Att al-Qaida inte hakat på beror på att de inte omfattar upplysningen, och därför inte förstår den vetenskapliga argumentationen i klimatfrågan. Andra tänkare kommer att göra kopplingen åt dem.

Parallellt med denna idéernas kraftmätning har vi motsättningen mellan fungerande och havererade länder, i spåren av en finanskris som hjälpt diktaturer att flytta fram positionerna.

Klimatfrågan kommer att laddas med alla de stora konflikterna i vår tid. Vi har goda skäl att minska utsläppen av koldioxid, men inte till varje pris och inte för att gå naturen eller fanatikerna till mötes.

Niklas Ekdal är journalist, författare och TV-personlighet.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker