Vård och religion i (o)helig allians

Den offentligt finansierade missbruksvården bör vara – men är inte – ideologiskt och religiöst neutral, skriver psykologen Maria Berglund.

Personer som missbrukar alkohol eller andra substanser erbjuds ofta behandling som vilar på religiös grund. Detta ifrågasätts sällan, men är inte utan problem. När människor når dithän att de behöver vård för sitt missbruk befinner de sig i ett känslomäs- sigt sårbart läge. De har låg motståndskraft mot olika slags påverkan, och de står i beroendeställning till vårdpersonalen. Visst har religiösa organisationer under tidernas lopp gett bistånd till utvecklingsländer, behandlat sjuka och hjälpt fattiga. Men det är inte i en ideologiskt neutral miljö som man erbjuder sina tjänster, och ofta är religionen öppet inbakad i den behandling man erbjuder.

Den kristna LP-stiftelsen (namngiven efter Lewi Pethrus) har sina rötter i pingströrelsen, men är numera ekumenisk. På sin webbplats uppger de att drygt hälften av Sveriges kommuner köper vård av dem. De skriver också att en av grundstenarna för behandlingen är ”Tro – att presentera den kristna tron samt möjliggöra bearbetning av existentiella frågor”. Det sägs vidare: ”LP:s behandling sker på kristen grund. Måste den sökande ha en kristen tro?” Där blir svaret: ”Nej, däremot är det viktigt att känna till det och att personen är villig att pröva ett kristet alternativ.”

Ifjol gjorde LP-stiftelsen en utvärdering av sin verksamhet med hjälp av Owe Grape, lektor i socialt arbete vid Umeå universitet. I rapporten redovisas ”den kristna trons betydelse vid intervjutillfället”, det vill säga efter avslutad behandling. Nära 70 procent ansåg att ”kristen tro har stor betydelse för mitt liv i dag”, och samtliga (!) återstående uppgav att ”kristen tro har viss betydelse för mitt liv i dag”.

Det gjordes ingen mätning av kristen tro före behandlingen, så jag frågade LP-stiftelsen. Dess representant Åsa Danielsson svarar i ett mejl att ”det är en väldigt låg andel som utrycker (sic!) att de är kristna när de kommer till oss, de flesta vet inget om Gud överhuvudtaget. Några tror att det finns en högre makt men har inte funderat djupare.”

I en miljö där man ”presenterar den kristna tron” och där man måste vara ”villig att pröva ett kristet alternativ” blir alltså resultatet att den lilla andelen gudstroende förvandlas till en överväldigande majoritet. Med andra ord har vi här en verksamhet som för kommunernas pengar missionerar mycket effektivt mot en grupp utsatta människor.

Det är inte bara kristna rörelser som bygger in ideologiska aspekter i vården. Många känner inte till att Narconon, som för skattepengar behandlar drogmissbrukare, är en av scientologernas dotterorganisationer och att den baserar verksamheten på denna religions ideologi om vad som ligger bakom hälsa och ohälsa. Alla psykofarmaka är bannlysta, och man använder sig av långa bastubad och höga doser vitaminer, som enligt Socialstyrelsen är allt annat än vetenskapliga. Tv-programmet Uppdrag Granskning redovisade 2008 att enbart Landskrona kommun hade betalat en halv miljon kronor till Narconon och att fler än hälften av kommunerna i landet nyttjade deras tjänster.

Den skånska tidning som säljs av hemlösa, Aluma, utsattes i fjol för så ihärdiga påtryckningar att den beslutade att inte publicera en granskande artikel om Narconon. Expressen tryckte den i stället, och där framgår att programmet baseras på scientologernas grundkurs, som har sammanställts av grundaren L. Ron Hubbard. Håkan Larsson, företrädare för scientologernas behandlingshem i Eslöv, säger: ”Kurserna utgår från scientologi, men det är den sekulariserade versionen” och: ”Ju mer scientolog du blir, desto vettigare blir du.”

Att behandlingen kan påverka patienterna ideologiskt illustreras tydligt av Hans-Erik Dyvik Husby, även känd som Hank von Helvete i bandet Turbonegro. I samband med sin titelroll i filmen Cornelis har han i många intervjuer lovordat Narconon och scientologerna, detta efter att ha fått vård för sitt drogmissbruk på ett av deras behandlingshem. Hank har nu startat en skandinavisk gren av Kommittén för mänskliga rättigheter – scientologernas antipsykiatriska propagandaverksamhet.

Det är inte svårt att få gehör för kritik mot Narconon, men kristna verksamheter som LP-stiftelsen ifrågasätts sällan. Att troende får vård bland likasinnade har jag inga invändningar mot, men tyvärr tycks kommuner och landsting inte se behovet av att erbjuda livsåskådningsneutral vård i tillräcklig omfattning.

Att söka sammanhang och mening är en central mänsklig aktivitet och en viktig hälsofaktor vid kriser. Det existentiella samtalet är något som sekulära verksamheter behöver bli bättre på. Mening är självklart inget som religioner har monopol på, men när människor är vilsna erbjuds de tyvärr ofta ett färdigpackat livsåskådningspaket.

Oavsett om de som erbjuder hjälp på religiös grund gör det av godhjärtade motiv, belönas de med gott anseende i samhället. Och många vårdtagare har av djup tacksamhet blivit troende eller ökat sitt religiösa engagemang efter att ha fått stöd och hjälp i kristna eller andra religiösa sammanhang, även i de fall där ingen predikan har ägt rum.

Om man privat söker sig till dessa verksamheter är det ens egen ensak, men att offentligt betald religiös påverkan tillåts, som är fallet med exempelvis LP-stiftelsen, är ovärdigt ett sekulärt samhälle. Det borde vara det offentliga samhällets ansvar att den vård och de sociala insatser man erbjuder som förstahandsval är ideologiskt, religiöst och partipolitiskt neutrala.

Skribent: Maria Berglund

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker