Annika Borg: ”De andras” längtan

Arabvärldens revolution väcker både hopp och oro, främst för kvinnorna. Annika Borg om en frihetskamp som för alltid borde göra slut på förminskandet av människor i muslimska länder.

Många i västvärlden överraskades av de krav på demokrati som restes på allt fler håll i arabvärlden under våren 2011.

Den dittills förhärskande nykoloniala uppfattningen att demokrati och mänskliga fri- och rättigheter var något enbart för västerlänningar, med en därtill romantiserad och förstående attityd till förtrycket i muslimska länder, fick omprövas i såväl nyhetsförmedling som på kultursidor.

Insikten om att frihet inte är kontextbundet – och att frihet går att definiera – har förhoppningsvis för all framtid förändrat vårt sätt att se på dem som vi gjort till ”de andra”.  Frihetssträvan är uppenbarligen något allmänmänskligt och eftersträvansvärt, för alla.

Framtiden för demokratin i arabvärlden är oviss. Islam har politiska anspråk vad gäller samhället i sin helhet och inte minst vad gäller rättssystemet. Ofta glömmer vi det och gör automatiskt en distinktion mellan politik och religion i våra diskussioner.

Det finns ett flertal orosmoln vad gäller utvecklingen. Ett av de största är vilken roll religionen kommer att få, eftersom detta i stor utsträckning kommer att definiera livet för halva samhällets befolkning – kvinnorna.

I en intervju i Sveriges Radio P1 talade sig Muslimska brödraskapets talesperson Essam el-Erian varm för en demokratisk utveckling i Egypten. Religionen stod inte på något vis i motsättning till detta, menade el-Erian. Demokrati ska flytta in i alla samhällets vrår.

Men det finns ett område som ska undantas: familjelivet.

Alltså: kvinnornas roll.

Docent Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, satte i den efterföljande kommentaren ett frågetecken i kanten för om el-Erian verkligen var beredd att ta konsekvenserna av att religionen skulle underordnas ett demokratiskt system.

Han pekade på den könskonservatism som präglar el-Erians och Muslimska brödraskapets tänkande. Detta tänkande kommer i praktiken att resultera i olika rättigheter för män och kvinnor, samt för muslimer och kristna. Och då kan man inte tala om demokrati.

Essam el-Erian använde ett klassiskt argument: Vi är jämlika, men olika.

Det är så man säger i religionernas värld när man vill bevara över- och underordningen mellan män och kvinnor.

Uppfattningen gör tydligt vad det handlar om: att upprätthålla en könspolaritet som innebär skilda roller, uppgifter och rättigheter för män och kvinnor.

Tankefiguren ser ut så här: Man och kvinna är skapade olika. Män och kvinnor är lika i värde, men har olika uppgifter och kallelser. Kvinnan har att fullfölja sin kallelse, som skiljer sig från mannens. Vi är jämlika, men olika.

I detta paket kan man sedan stuva in en rad uppfattningar: från motstånd mot kvinnliga präster eller imamer till att kvinnor och män ska separeras rent fysiskt i gudstjänstliv eller samhällsliv.

Det som skapar en sådan livskraftighet i dessa synsätt, om man ser det ur ett rent religionsvetenskapligt perspektiv, är att de ges gudomlig legitimitet.

Påbuden är inte skapade av människan, utan av Gud.

I vår sekulariserade samhällskontext kan det ibland vara svårt att förstå vilken kraft och vilken tyngd detta har för en religiös människa.

Att förändra synsätten innebär därför att en rad trosfrågor ställs på sin spets. Det blir så att säga kaos i den ordning man tillber och bekänner. Det är när det gäller kvinnosynen som det särskilt bränner till. Det verkar som att denna ordning är den svåraste att rucka på av alla.

Mannens överordnade position finns som norm i såväl religiösa texter inom judendom, kristendom och islam, som i traditioner och tolkningar.

Sedan kan de religiösa urkunderna vara mer mångfacetterade och öppna vad gäller synen på man och kvinna än traditioner och tolkningar. Detta har exempelvis islamologen Amina Wadud forskat om. Det var Amina Wadud som ledde den mycket uppmärksammade fredagsbönen i New York 2005. Hon fick ta emot såväl hot som hyllningar efter den.

Men man kan inte säga att de religiösa urkunderna generellt beskriver och förespråkar jämlikhet mellan män och kvinnor, däremot finns incitament till sådana tolkningar av texterna. Religiösa texter, traditioner och tolkningar kan skapa, förstärka och upprätthålla ett könspolärt tänkande med konsekvenser för kvinnors mänskliga rättigheter. Därför kan man heller inte påstå att det är kulturella seder och bruk som skapar kvinnoförtrycket, och hävda att religion inte har med detta att göra.

En del feministteologer menar att religionerna är hopplösa projekt för kvinnor: där finns ingenting att hämta. Det finns ingen ren, oanfrätt kärna.

Andra menar att religion kan vara en stark och befriande kraft i kvinnors liv. Kvinnor har påverkat och tolkat, men det har osynliggjorts. Man menar också att det finns en kärna som inte är färgad av könspolaritet. Positionerna är således många och olika inom det feministteologiska fältet.

I våra egna sammanhang har argumentet ”jämlika, men olika” haft stor sprängkraft.

Bibeltexter om kvinnors underordning, om att kvinnor inte ska tala i gudstjänstsammanhang och att moderskapet är kvinnans frälsningsväg har använts som slagträn i alla debatter där kvinnans ställning varit under diskussion och förändring. Debatterna om kvinnans tillträde till statliga tjänster, kvinnlig rösträtt och kvinnors tillträde till prästämbetet har alla flankerats av dessa tankar. Det är inte länge sedan sådana argument kunde läsas på stora dagstidningars debattsidor.

Det finns nog bara en väg som garanterar att kvinnors mänskliga rättigheter upprätthålls. En helt sekulär stat där religionen är och får vara ett mänskligt uttryck, inget annat.

Vilka vägar man kommer att välja i de länder som nu ropar efter frihet är en fråga som väcker både oro och hopp.

Annika Borg

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker