Hotet från vården

Den politiska debatten om väntetider och vårdval döljer ett större samhällsproblem. Hela livet håller på att medikaliseras, anser Niklas Ekdal.

Ingen social fråga är väl angelägnare än de växande klyftorna, det som på politiska brukar kallas för ”utanförskapet”. Tendensen i västvärlden är tydlig sedan decennier tillbaka. Trots växande välstånd biter sig arbetslösheten fast på ständigt högre nivåer, särskilt bland grupper långt ifrån arbetsmarknaden som unga och invandrare. Parallellt ökar den psykiska ohälsan.

I valrörelsen 2010 fick två frågor symbolisera den nya tidens klassklyftor: sjukvården och sjukförsäkringen. Tonläget mellan blocken var uppskruvat, med anklagelser om ”stupstock” och en marknadsliberal politik som avsiktligt ökar orättvisorna.

Detta blame game mellan höger och vänster döljer och förvirrar mer än det klargör om de pågående processerna. Alliansen gick till val på att bryta utanförskapet 2006, men fyra år senare hade ännu fler människor slagits ut. Även Socialdemokraterna administrerade på sin tid massarbetslöshet bland unga, en explosion av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Trots goda föresatser och stora offentliga investeringar har trenden varit obönhörlig oavsett kulör på regeringen. Orsakerna ligger alltså djupare. Det handlar om ett komplicerat samspel mellan värderingar, utbildning, arbetsmarknad och sjukvård.

Den politiska debatten lider av ett perspektivproblem. Hotet mot de miljoner medborgare som befinner sig i utanförskap – eller riskerar att hamna där – är inte åtstramade socialförsäkringar och försämrad medicinsk service. Hotet är det motsatta, alltså en tilltagande medikalisering av hela livet.

Data från en svensk epidemiologisk studie kan tjäna som exempel. När en grupp människor fick skatta sin hälsa löpte de med lätta psykiska problem – nedstämdhet, oro, sömnstörningar – en fördubblad risk att fem år senare få sjuk- och aktivitetsersättning. För dem med uttalade symtom var risken fyrfaldig jämfört med de ”friska”.

Resultaten väcker frågor om orimliga arbetsmarknadskrav, när tillfälliga problem leder till permanent utslagning. Sjukförsäkringen blir en sista linjens försörjning där människor med nedsatt kapacitet skuffas undan, inte av barmhärtighet utan av politisk bekvämlighet.

Två tredjedelar av förtidspensionärerna under 35 år har beviljats bidragen på grund av psykiska problem, inom OECD-området. Majoriteten av dem kommer aldrig mer att gå till ett jobb. En kris i ungdomen kan innebära förlusten av fyrtio produktiva år, och vem har inte upplevt en kris som tjugoåring?

Förtidspension har blivit vår tids verkliga stupstock. Den främsta orsaken till utslagningen är inte medicinsk, utan beror på en arbetsmarknad som bara kan hantera hundraprocentig produktivitet. Därför var det nödvändigt att renodla sjukförsäkringen – som socialdemokrater konstaterade redan för femton år sedan.

Den politiska medikaliseringen i vår tid förstärks av en lika rasande medikalisering via kommersiella krafter, och en svällande vårdapparat. Normala livsproblem blir föremål för medicinska åtgärder.

Läkemedelsindustrin fokuserar på tillstånd som kräver livslång pillerkonsumtion: övervikt, depression, högt blodtryck och kolesterol, sömnbesvär, nervositet, potensproblem. Efterfrågan på fetmaoperationer ökar så snabbt att kirurgklinikerna omorganiserar.

Där ingen sjukdom föreligger kan behov uppfinnas. Vi såg det med östrogenet till kvinnor under 1990-talet. Löftet om evig ungdom var falskt, i stället drabbades tiotusentals friska individer av bröstcancer.

I dag har vi en ännu mer omfattande förskrivning av antidepressiva mediciner på vaga indikationer, med diskutabel effekt och oklara biverkningar. Nyligen varnade ett antal forskare och läkare för okritisk användning av kolesterolsänkande läkemedel. Dessa så kallade statiner skrivs ut till massor av människor, med biverkningar som ömma och svaga muskler, impotens och cancer. Nyttan är däremot tvivelaktig, liksom kolesterolets farlighet.

Vårdkonsumtion har blivit en livsstil som hotar individens känsla av sammanhang. Cirkeln blir extra elak i spåren av utslagning från arbetsmarknaden. Sjukvårdspolitiker har i det perspektivet ett ansvar som sträcker sig långt bortom frågor om väntetider och vårdval.

När man tar upp detta med sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt får man bara en tom blick till svar. För moderna politiker som vill bli omvalda handlar det om att leverera vad folk vill ha – i detta fall ständigt mera sjukvård – snarare än om att ställa obekväma frågor.

Sjukvården bidrar i sig till de växande klyftorna. Privilegierade grupper kan navigera den svällande marknaden av läkemedel, terapier och friskvård. För femtedelen i utanförskap riskerar medikaliseringen att bli vad det tröstande brännvinet var på 1800-talet och religionen före det.

I detta perspektiv är de kraftigt minskade sjukskrivningstalen alliansregeringens största framgång. Även om få av oss på kort sikt blir friskare av en administrativ åtgärd, är en renodlad sjukförsäkring första steget bort från den hälsovådliga medikaliseringen.

Inför valet ansåg en majoritet av väljarna, 61 procent, att vården var den viktigaste frågan. Vi har fått en politisk budgivning om ständigt ökad medikalisering, utan djupare diskussion om vart detta leder.

Gränslös tillgång till vård och mediciner är inte höjden av rättvisa utan ett opium för folket. Om vi verkligen vill bryta det nya utanförskapet krävs radikala förändringar av skola, arbetsmarknad och skattesystem. Vi måste också våga diskutera samspelet mellan den medicinska kommers och politiska snällism som verkligen befäster de nya klassklyftorna.

Niklas Ekdal är journalist, författare och TV-personlighet.