Kulturarv eller kritiskt tänkande?

Svenska skolbarns kunskaper om kristen­ domen är inte vad de varit. Madeleine Sultán Sjöqvist anser att det ger gott hopp om nästa generation.

Varje höst anordnar lärosäten i Europa Forskarfredag. Det är ett EU- finansierat projekt och på en bestämd fredag går vi forskare ut ur våra labb, kontor och föreläsningssalar och ställer oss på torg, i bibliotek och konditorier för att berätta vad vi håller på med. Tanken är att glappet mellan forskare och allmänhet ska minska, eller rättare sagt att glappet mellan vetenskap och olika former av världssyner ska överbryggas. Förhoppningsvis får även forskarna sina cirklar rubbade och en mer nyanserad bild av verkligheten.

Förra året anordnade Uppsala universitet bland annat stadsvandringar för mellanstadieelever. Själv talade jag om kultkontinuitet, det vill säga jag försökte beskriva och förklara vad som händer då en kultur eller ett samhälle byter religion eller världsbild. Människor fortsätter att utöva en religiös kult på samma plats och på ungefär samma sätt som tidigare men den religion som legitimerar tron och handlingarna byts ut. Temat för dagen var skiftet från fornnordisk till kristen religion.

När jag frågade eleverna om de känner till några fornnordiska gudinnor och gudar kom svaret omedelbart och som ett rinnande vatten: Freja, Idun, Siv, Tor, Oden, Balder, Frigg. Några ljus kunde till och med namnge Ratatosk och berätta om ekorren som springer upp och ner i världsträdet Yggdrasil med nyheter och skvaller.

Det kan vara så att jag ställde nästa fråga fel eller att svaret var för uppenbart (och nu får ni tänka er att jag stod 10 meter från domkyrkan och 100 meter från Odinslund), men när jag pekade på domkyrkan och frågade vad den kristne guden heter blev det tyst. Knäpptyst. Efter ett tag chansade någon på Allah, samma sak i nästan alla klasser. Med lite hjälp på traven kom minnet tillbaka: Fadern, Sonen och den helige Anden, Jesus, Kristus. Men ingen kände igen Jahve, Elohim eller den Allsmäktige.

Nu skulle man kunna ondgöra sig över barnens bristande kunskaper om den kristna religionen och höja rösten för att just kristendom ska få större utrymme i skolans religionsundervisning. Personligen tror jag att det är fel väg att gå. Jag tror inte att Sverige kommer att falla sönder om skolan underlåter att förmedla det kristna kulturarvet. Själv blev jag glad över att eleverna kunde förhålla sig till religioner som historiska och sociala fenomen. Det rådde ingen tvekan om att de kunde skilja mellan tro och vetande. Har skolan lyckats med att förmedla ett sakligt förhållande till religion har man kommit långt.

Att generalisera är alltid vanskligt och några allmänna slutsatser vågar jag inte dra. Barnens svar hade kanske varit de omvända om jag genomfört mitt pass i Jönköping. Inte desto mindre började jag fundera över relationen mellan vetenskap, tro och generationstillhörighet. De elever som jag mötte kunde en hel del om religioner i allmänhet, men hade inte specifika kunskaper om kristendom. Tydligen saknade de också personliga erfarenheter av kristen kult. Å andra sidan var de mycket skickliga på att förhålla sig till religion på ett vetenskapligt sätt.

Den ideella föreningen Vetenskap och allmänhet, där ett 70-tal företag, lärosäten och myndigheter ingår, har som syfte att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Föreningen presenterar årligen rapporter och 2009 kom Vetenskap att tro på? Här har man undersökt hur attityder till vetenskap hänger samman med religiös övertygelse.

Resultatet förgrenas i tre tendenser. En liten grupp består av dem som både tror på en högre makt och utövar religiositet (deltar i religiösa sammankomster och ber). Här är tilltron till vetenskap och forskare låg, särskilt låg är den bland dem som bekänner sig till kreationismen. Tilltron till religiösa ledare är däremot hög. Man tycker också att forskning om genteknik och evolutionsbiologi är oviktig. Teologi ses däremot som ett vetenskapligt ämne – här ser man inga problem med att förena tro och vetande.

Den andra gruppen består av dem som varken tror på en högre makt eller deltar i religiösa sammankomster. Föga förvånande är tilltron till forskning och forskare hög. Tro och vetenskap hålls strikt isär och man är kritisk till att teologiämnet tillhör akademin. Den kanske mest intressanta slutsatsen är dock att de som inte tror har en mer positiv attityd till samhälleliga institutioner överlag än de som tillhör den troende gruppen.

Iögonfallande är kanske den tredje gruppen; de är högutbildade och har hög tilltro till vetenskap och forskare, samtidigt som de tror på en högre makt eller kraft. I rapporten spekulerar författarna över resultatet. En förklaring kan vara att högutbildade mer ser religion som ett uttryck för kulturell tillhörighet än som ett existentiellt ställningstagande. Det ingår så att säga i ”svenskhet” för denna generation att tro – å andra sidan har tro sällan en central ställning i de enskildas liv.

En försiktig slutsats är att gapet mellan de troendes och de sekuläras världsbilder kommer att öka. Men hur kommer det att bli med den tredje gruppen? De som medverkade i Vetenskap och allmänhets studie har haft en barndom fylld med kristendomskunskap och psalmsång. Den generation jag mötte har visserligen inte kunskap om kristendomens gud, men känner å andra sidan till både lokala och globala gudar, och har redan som femteklassare ett sakligt förhållande till religionskunskap.

Hur framtiden än kommer att te sig vad gäller förhållandet mellan tro och vetenskap, är det i alla fall glädjande att dagens barn vet en hel del om Ratatosk.

Madeleine Sultán Sjöqvist