Matte – mer eller mindre?

Snarare mindre, svarar P C Jersild, som i stället vill slå ett slag för statistik.

Alla förfasar sig över svenska elevers dåliga kunskaper i matematik. Många elever som inte är behöriga att söka till gymnasiet har fastnat just på mat­ten. Redan då jag gick i realskolan för evigheter sedan skrämde oss läraren med ett räkneproblem som kallades ”Åsnebryggan”. Vi var flera som utnämndes till åsnor och fick se våra smartare kamrater glatt skynda vidare på andra sidan bron. Medan vi stod kvar och idisslade våra hötap­par. Men handen på hjärtat – eller handen på hjärnan: hur ofta använder man egentligen matematiken i sin vardag?

Med tiden blev jag både realstudent och läkare. Men hur ofta har jag efter min studietid haft användning för den ma­tematik jag en gång lärde? Numera är det egentligen bara en gång om året som jag behöver sätta mig ner och räkna. Det är när jag ska fylla i min självdeklaration. Då måste man be­härska alla de fyra räknesätten, samt – eftersom jag är egen företagare – också konsten att räkna med procent. Men det är inte dessa räkneoperationer som frustrerar mig, det är i Skatteverkets anvisningar. Inför dem kan man falla i grub­bel och bli tvungen att tillgripa veritabla språkanalyser.

Jag kan fortfarande multiplikationstabellen utantill – men använder den sällan. Det finns ju miniräknare, denna billiga och pålitliga form av Artificiell Intelligens. Varför inte låta maskinen räkna när den är så mycket snabbare och säkrare i huvudräkning än hjärnan?

Jag inser naturligtvis att varje elev kan få svårt att klara sig i livet om man inte behärskar de fyra räknesätten. Mul­tiplikationstabellen är kanske också bra att kunna, även om den kunskapen kan ersättas med en kort genomgång av miniräknarens tangentbord. Den gnällige kan rent av få för sig att skolan förbereder eleverna för någon sorts över­levnadkurs i urskogen. Tänk dig den dag du står där ute i vildmarken och inte kommer ihåg multiplikationstabellen – och batterierna är slut i mobiltelefonen så att dess miniräknare inte är tillgänglig. Var gör du då?

Men hur ska Sverige som nation klara sig i den allt hår­dare internationella konkurrensen, om inte fler unga vill ägna sig åt naturvetenskaperna? I länder som Kina och In­dien lär sig eleverna matematik som ett rinnande vatten. Det är nämligen billigt att undervisa i matte, det kräver varken kemi­ eller språklaboratorier. Och inkörsporten till naturvetenskaperna – påstås det – är just matematiken? Är det? Är det inte snarare så att vissa delar av naturvetenskaperna, framför allt de tekniska vetenskaperna, kräver goda kunskaper i matematik? Säkert. Men trots svenska elevers usla mattekunskaper vill allt fler bli civilingenjörer, så det tycks inte finnas något direkt samband mellan den svenska skolans dåliga matematikundervisning och viljan att ägna sig åt teknik. Självklart måste de ungdomar som siktar på att bli ingenjörer kunna räkna. Men alla andra? Hur stor andel av den svenska elevkåren kan i en framtid tänkas be­höva mer matematik än den mest grundläggande?

För att kunna leva drägligt i ett samhälle som vårt och bi­dra till produktionen är det oändligt mycket viktigare att kunna läsa, skriva och hantera en dator. Att kräva mer ma­ tematik än vad de allra flesta medborgare egentligen behö­ver kan i värsta fall fungera som en effektiv utslagnings­ mekanism. En ”Åsnebrygga” för dem som annars kanske skulle klarat sig alldeles utmärkt långt upp på den akade­miska banan om de slapp sänkas redan på mellanstadiet.

Det brukar heta att matematik är bra för hjärnan. Genom att räkna blir vi klarare i knoppen och tänker bättre gene­rellt sett. Det är mycket möjligt. Samma argument brukar användas om schack: man blir ”intelligentare” av att spela schack. Varför inte? Men vilken sorts ”intelligens” har vi störst nytta av? Evolutionsforskarna brukar påstå att vi fått vår stora hjärna inte i första hand för att kunna jaga, bygga eller räkna. Hjärnan behöver vi för att kunna hålla koll på varandra och avläsa det sociala spelet. Livet är inte ett fast och förutsägbart system utan ett degigt gungfly. Intelligens är nog bra, men vad som framför allt behövs är kreativitet. Och kreativitet bygger inte i första hand på hårda och slut­na system utan på öppenhet för det oväntade.

Om matematiken är överskattad finns det goda argument för kunskaper i statistik. Alla människor – inte bara de som vill bli ingenjörer – behöver veta en del om statistik. Vi ut­sätts ständigt för olika bedrägeriförsök med statistik. För att genomskåda bluffen behöver alla kunna läsa en kurva, en tabell och ställa frågor om till exempel urval, svarsfrek­vens och bortfall. Inte minst under valrörelser då politikerna dränker oss i manipulerad statistik. Eller när dagstidning­ arna gör stor affär av opinionsinstitutens icke säkerställda förändringar i partisympatierna. Men elementära kunska­per i statistik kräver inte att man behärskar den matematis­ka statistikens formler. Det kräver i första hand en smula kritiskt tänkande.

Jag är ingen motståndare till kunskap. Tvärtom. Varje medborgare behöver kunna läsa, skriva, behärska den enk­ laste matematiken, kunna använda miniräknare, dator och förstå litet statistik. Gärna också prata en smula engelska. Utrustad med dessa kunskaper kan man gå långt. Skolans stora svek är att inte förvissa sig om att så gott som alla elever verkligen bibringas dessa baskunskaper.

För den som vill ägna sig åt ett tekniskt yrke som atom­ forskare, ingenjör eller finansexpert, räcker förstås inte detta på långa vägar. Lika litet som det räcker att kunna skriva sitt namn för att bli författare.

Per Christian Jersild är född 1935 och har gett ut över fyrtio böcker, bland dem romanerna Barnens ö, Babels hus, En levande själ och Efter floden. Han är översatt till många språk och har erhållit en rad litterära pris. Bland hans fackböcker märks den Augustnominerade Darwins ofullbordade och Den stökiga psykiatrin. Jersild är sedan 1999 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.