Sedan ursinnes tider

Ligger våld och krig i vår natur? Niklas Ekdal ser två skilda perspektiv på de mänskliga konflikternas historia.

Ända sedan Charles Darwins dagar har det varit ett vanligt missförstånd att evolutionen frambringar ständigt bättre livsformer. Människan skulle enligt denna sekulära skapelseberättelse, precis som i Bibeln, vara utvecklingens praktfulla slutresultat.

I verkligheten har arter kommit och gått därför att miljöbetingelserna förändrats. Evolutionen strävar varken efter intelligens, skönhet, moral eller perfektion. Den frambringar bara organismer som är tillräckligt anpassade för att överleva.

Likväl går det utmärkt att injicera en dos etik i darwinismen. Arthur Koestler tröstade sig till exempel med att universum säkert följde det naturliga urvalets princip. Intelligenta livsformer upptäcker förr eller senare atomklyvningens kraft, men bara goda civilisationer kan hantera den utan att gå under. Om mänskligheten får kontakt med E.T. kommer han att vara precis så snäll som Steven Spielberg förespeglade. I det kosmiska perspektivet är ondskan helt enkelt inte funktionell.

Om Homo sapiens ska räknas till världsalltets benigna arter är i bästa fall en öppen fråga. Ännu har vår civilisation inte straffat ut sig, men spåren av våldsbenägenheten förskräcker. Krig, tortyr och maktmissbruk har för det mesta varit normen, med de moderna demokratierna som skinande undantag, åtminstone i teorin.

I en fascinerande ny bok argumenterar psykologiprofessorn Steven Pinker från Harvard för att vi nu upplever mänsklighetens fredligaste epok hittills. Trots spektakulära tragedier som Kongo, Darfur, 11 september och Irak är krigandet, enligt Pinkers The better angels of our nature, på tillbakagång. Detsamma gäller våldsbrott, rasism och sexism.

Tesen backas upp av väl vald statistik. Under det till synes blodiga 1900-talet dog bara tre procent av alla individer till följd av mänskliga katastrofer som världskrigen. Den siffran ska jämföras med jägarsamhällen där 13 procent, enligt skelettfynd, avled till följd av trauman, eller det trettioåriga kriget på 1600-talet som utplånade en tredjedel av Tysklands befolkning.

Krig må dominera nyhetsflödet men är nu i själva verket mindre vanliga och blodiga än tidigare. Även mordfrekvensen har fallit dramatiskt, i Storbritannien med över 90 procent sedan 1300-talet.

I likhet med Koestler vill Pinker så gärna se en moralisk dimension i den mänskliga evolutionen; ”Det finns en spridd kritik mot den evolutionspsykologi som fatalistiskt dömer oss till eviga konflikter”, säger han. ”Varför arbeta för freden om vi bara är blodtörstiga mördarapor med våldet i generna?”

I stället tar Pinker avstamp i utvecklingsläran för att förklara att våldsfrekvensen sjunkit, och för att hitta recept på hur den kan sänkas ytterligare. Han menar att mördandet avtog redan i och med bildandet av stater för flera tusen år sedan. Människan har en nedärvd förmåga till social sammanhållning och fredlig konfliktlösning, om bara de institutionella ramarna är de rätta.

I dag råder i princip global konsensus om att det är fel att slakta civila. Stater och regeringar begår fortfarande förfärliga övergrepp, men lejer i så fall lobbyister och PR-byråer för att dölja eländet efter bästa förmåga.

Kontrasten till det förflutna är slående. Folkmord var förr det självklara sättet att föra krig. Titta bara i Gamla testamentet, där utrotning av fienden rekommenderas varmt.

Pinkers evangelium har fått stort genomslag i massmedier som famlar efter goda nyheter, i spåren av finanskriser, miljökriser och väpnade konflikter. Hans nya testamente tänder ett hopp hos alla som arbetar för freden, men frågan är om statistiken blir så övertygande i det långa perspektivet.

För några år sedan genomförde jag ett forskningsprojekt i Oxford, under handledning av professor Hew Strachan, en av världens ledande militärhistoriker och experter på Första världskriget. Hans bild av de mänskliga konflikternas historia var raka motsatsen till Steven Pinkers.

”Den militära skillnaden mellan demokrati och diktatur är att demokratier krigar effektivare”, sade Strachan. Den som betraktar 1900-talets historia kan få intrycket att folkstyret är fredligt av naturen, eftersom det förra seklets konflikter handlade om värdesystem med demokratierna på samma sida. Framtidens krig kan handla om andra saker, och lika gärna utkämpas mellan demokratier.

Strachan pekade på Kina, där mer demokrati också betyder ökad nationalism. Han pekade på Pakistan, där en demokratisering inte kommer att göra en konflikt om Kashmir mindre sannolik. Och den första demokratirörelsen, Franska revolutionen, hur fredlig var den?

Att tala med Strachan är som att möta preussaren Karl von Clausewitz återfödd. Där kommer man inte långt med pacifistiska förhoppningar. Antingen har man den höga terrängen eller också har man den låga, och det finns inget som gör krig mindre sannolikt från en generation till nästa.

Jag frågade honom om det moderna mönstret i demokratier, att militärer avråder från krig även om politiker manar på. Är det inte ett framsteg, att officerarna själva tvekar att använda sina arsenaler?

Tvärtom, tyckte han. Detta ska i stället tolkas som en militarisering av politiken; ”Notera att våra ledare inte talar om diplomati utan om strategier och strategidokument. Demokratier är formidabla krigsmaskiner eftersom de kan mobilisera hela samhället på frivillig väg. Så långt kan diktaturer aldrig gå och därför är de dömda att förlora.”

Så vem har rätt om människans natur, Pinker eller Strachan?

Sanningen är väl att juryn är ute, och att vi alla har möjligheter att påverka svaret.

Niklas Ekdal