Att vara eller inte vara

Hur man kan använda tankeexperiment för att ta reda på om jag verkligen är Jag

Den så kallade magkänslan brukar framhållas som en oöverträffad kompass, särskilt i exis­tentiella frågor. Men intuitionen leder ofta fel. När det gäller vardagliga bedömningar är detta väl känt – åtminstone bland kognitionsforskare och psyko­loger. Varför skulle intuitionen egentligen vara mer pålitlig när det gäller de verkligt stora frågorna, de som berör vår världsbild och synen på oss själva?

Tänk dig en avlägsen framtid. På vetenskaplig väg har man utvecklat ett helt nytt sätt att transporteras. Metoden benämns teleportation och är särskilt användbar vid längre resor, som till andra planeter eller solsystem. Den som vill resa någonstans i universum kliver in i ett litet garderobs­liknande utrymme, en så kallad teleportör. Där upplöses hela ens kropp på bråkdelar av en sekund – garanterat smärtfritt – samtidigt som det exakta tillståndet hos alla ens beståndsdelar läses av. Utrustningen registrerar all in­formation om ens fysikaliska tillstånd. Därefter skickas denna via radiovågor till den plats dit man önskar förflytta sig. Där finns en annan apparat som bygger upp resenären igen, visserligen av ny materia, men i exakt samma tillstånd.

Den person som kliver ut ur teleportören vid resmålet består alltså av helt andra atomer och molekyler än den som klev in på jorden, men är ändå identisk med denna; han eller hon har en likadan kropp, samma personlighets­drag, samma minnen och samma drömmar.

Själv har du ännu inte haft anledning att nyttja teleporta­tionssystemet. Men en dag bestämmer du dig för att resa på en konferens förlagd till exotisk miljö på en av planeten Jupiters månar, Io. Det finns två sätt att ta sig dit. Antingen kan man låta teleportera sig – och är då framme på mindre än en timme – eller också använda sig av den mer konven­tionella rymdbaserade kollektivtrafiken. Det senare alter­nativet är givetvis betydligt billigare, men en resa från jor­den till Io tar med detta färdsätt minst ett par veckor.

Det hela är dock inte enbart en fråga om kostnad och tid. Du känner onekligen ett visst obehag vid tanken på att först plockas isär och sedan sättas ihop igen någon annan­stans i universum. För även om själva tekniken fungerar som den ska – kan man verkligen vara säker på att det är man själv som når resmålet? Tänk om man egentligen är död och det är en annan person, identisk med en själv, som vaknar upp där på Io!

Det börjar nu bli ont om tid. Alla rutter i den kollektiva rymdtrafiken som skulle kunna ta dig till Io visar sig vara fullbokade.

Det är inte utan obehag som du ett par veckor senare stiger in i teleportören och hör dörren till det trånga utrym­met slå igen bakom dig. Du tar ett djupt andetag och tryck­er på den gröna knappen …

Hjärnprocesser eller cartesianska jag?

Det finns olika sätt att förhålla sig till den personliga iden­titeten – olika sätt att förstå vad som är kärnan i det var och en av oss menar med ordet ”jag”. Vi kan urskilja två mot­satta ståndpunkter. Reduktionisten anser att en viss per­sons existens endast är lika med existensen av en viss kropp och en viss hjärna, samt en serie händelser i eller i anslutning till denna. Enligt detta synsätt är det som gör mig till just Mig helt enkelt summan av min hjärnas struk­turer, mina upplevelser och minnen samt mina handlingar. Cartesianen menar däremot att en person i första hand är existensen av ett Jag eller en Själ – något som i princip är överordnat och oberoende av materien och dess processer.

Ett sätt att förstå skillnaden mellan synsätten är att fråga sig vad det är som gör att man är samma person i dag som för tio år sedan. Enligt cartesianen är det bara så: man är samma person för att ens Jag är detsamma, och detta för­hållande förklaras inte av något mer grundläggande fak­tum – Jagets existens och fortlevnad kan inte reduceras till andra begrepp. Reduktionisten, å andra sidan, anser att man är samma person i dag som för tio år sedan av någon speciell anledning.

Den kanske vanligaste reduktionistiska hållningen är att se till hjärnans psykologiska innehåll, snarare än den fak­tiska materian som den består av. De minnen, avsikter och förhoppningar som jag har i dag skiljer sig obetydligt från dem jag hade i går, vilka i sin tur skiljer sig obetydligt från alla dem jag hade i förrgår. På så sätt löper en kontinuerlig kedja av minnen tio år tillbaka, eller så långt bakåt som hjärnan har registrerat några. Denna psykologiska kontinuitet kan tas som reduktionistiskt kriterium på personlig identitet. Jag är samma person som en tidigare existerande om det finns en sådan mental kedja som förbinder min hjärna i dag med dess hjärna då.

Man skulle också kunna inta en mer radikal hållning och hävda att man inte är samma person i dag som för tio år se­dan. Att min person snarare befinner sig i ständig omformning och förändring i och med att jag utsätts för nya erfa­renheter. Det faktum att vi talar om oss själva för tio år sedan som just oss själva är enbart en språklig konvention utan någon egentlig grund i verkligheten.

Notera att cartesianen och reduktionisten har helt olika sätt att förhålla sig till teleportation. Det som för en reduk­tionist bara är ett effektivt sätt att förflytta sig är enligt car­tesianen liktydigt med självmord: det är inte du som kom­mer att bevista konferensen på Io, utan någon annan som är identisk med dig.

Men här uppenbarar sig ett problem för cartesianen: det finns inte något sätt att avgöra om personen på Io faktiskt är någon annan. Denna person har samma minnen som du, samma avsikter och samma drömmar. Den påstår sig vara du. Den känner sig som du. Vi har inget påvisbart skäl att tro att den inte skulle vara du. Det är svårt att se vad detta ens skulle betyda.

Så teleportationen tyder på att det är den psykologiska kontinuiteten som är avgörande för identiteten. Det är den som gör att personen på Io har alla dina minnen och påstår sig vara du. Att den materia som tidigare utgjorde din hjär­na sönderdelades för en liten stund sedan hemma på jor­den framstår som en bisak.

Cartesianen inom oss

Filosofen Derek Parfit diskuterar dessa frågor i sin inflytel­serika bok Reasons and persons. Han påpekar att även om den reduktionistiska synen på identitet framstår som rim­lig när man begrundar en teleportation, så ligger den långt ifrån vår intuitiva bild av det egna jaget. Innerst inne är de flesta av oss cartesianer, i synnerhet beträffande oss själva.

Det märks inte minst genom att vi gärna resonerar om våra jag som vore de utbytbara. ”Om jag vore du skulle jag …”, säger vi ibland. Eller så funderar vi över hur det skulle ha varit om vi själva hade levt i en annan tid. ”Tänk om jag hade varit kung Herodes!” Med detta menar vi i all­mänhet något mer än att kung Herodes skulle ha just våra gener eller våra ideal. Vi undrar hur det hade varit om vårt eget Jag hade tagit plats i Herodes kropp, snarare än Hero­des jag.

Här är ett annat sätt att avslöja cartesianen inom oss. Tänk dig ett spektrum av olika möjliga världar, inklusive deras fullständiga historier fram till en viss tidpunkt som vi kallar Nu. I spektrets ena ände finner vi vårt eget världs­allt. I detta universum sitter du Nu och läser en artikel om jagets natur. Universumet strax intill är precis likadant fast med ett undantag: du somnade för en minut sedan över tex­ten. Andra universum är också mycket snarlika, åtminsto­ne fram till för något år sedan, då du fick ett annat jobb än det du faktiskt har. I ett av universumen träffades dina för­äldrar under en seglats i Röda havet. I ett annat träffades de inte alls. Och så vidare. I spektret finns alla varianter, från vårt faktiska universum till helt andra, där varken jorden eller mänskligheten existerar.

Försök nu besvara den här frågan: I vilka av alla dessa möjliga universum existerar Du?

Vi är benägna att tro att det måste finnas ett entydigt svar. Antingen existerar man eller också inte. Vi är dess­utom benägna att tro att ens existens inte beror på detaljer i ens liv, som vilken arbetsplats man hamnat på eller i vilken stad ens föräldrar valt att bosätta sig. Men när vi begrundar denna mångfald av möjliga händelseförlopp finner vi det svårt att dra en skarp gräns mellan de universum där vi ex­isterar och dem där vi inte gör det.

Ett försök till gränsdragning skulle kunna utgå från våra gener. Kanske är det din genuppsättning som bestämmer att du är just Du? I så fall skulle Du existera i just de hypo­tetiska universum där det finns en person som har samma gener. Tyvärr fungerar det inte att på detta sätt identifiera personer med hjälp av genuppsättningar. Tvillingar kan ha identiska gener – och är ändå inte samma person.

Ur ett reduktionistiskt perspektiv behöver det förstås inte finnas någon skarp gräns mellan de universum där man existerar och dem där man inte gör det. Det är bara uppfattningen att vi är cartesianska Jag, liksom vår egen intuition, som får en sådan gräns att framstå som nödvän­dig. Vi har stora psykologiska svårigheter att acceptera att den egna existensen skulle vara en fråga om grader.

Emotionellt är vi cartesianer.

Hur jag blir Högersören och Vänstersören

Derek Parfit pekar även på andra hypotetiska situationer som erbjuder problem för cartesianen.

Jag har två bröder som är genetiskt identiska med mig. Jag är alltså en av tre enäggstrillingar. En dag är vi ute och åker i vår gemensamma sportbil. Vi råkar ut för en svår olycka – vårt fordon kolliderar med en lastbil. Vi blir alla dödligt skadade, men på olika sätt. Min kropp totalförstörs i krocken, men min hjärna förblir intakt. Mina båda bröder däremot får sina hjärnor helt förstörda medan deras kroppar inte skadas alls. Som tur är utspelar sig det hela åter långt in i framtiden, och tack vare en snabb sjukvårdsinsats och avancerad kirurgisk teknik lyckas läkarna klyva min intakta hjärna och transplantera de två hjärnhalvorna till mina båda bröders oskadda kroppar. Operationerna lyckas och efteråt lever mina bröders kroppar med varsin halva av min hjärna.

Scenariot kan tyckas väl orealistiskt – även för att vara ett tankeexperiment. Men betänk följande. Att transplante­ra hela min hjärna till en ny kropp torde vara liktydigt med att byta ut samtliga mina organ och vävnader utom själva hjärnan mot nya. Detta är förstås inte möjligt med dagens medicinska teknik, men det finns inget skäl att tro att det skulle vara principiellt omöjligt. Om det skedde skulle vi beskriva det som att jag hade överlevt operationen men er­hållit en helt ny kropp. Notera också att det finns människor som överlevt med endast halva hjärnan intakt, till exempel efter en stroke. Genom idog träning kan de åtminstone del­vis återfå sina tidigare förmågor. En sådan person skulle också sägas ha överlevt sin hjärnblödning – om än i myck­et förändrat skick.

Det är i princip möjligt att transplantera hjärnor, och det är i princip möjligt att överleva med bara halva hjärnan i be­håll. Därför ter sig situationen ovan inte längre teoretiskt utesluten: vi kan tänka oss att jag fortsätter existera i form av mina båda trillingbröder, med min högra respektive vänstra hjärnhalva placerade i deras respektive kroppar. Vi kan kalla dessa två individer för Högersören och Vänstersören.

Frågan är nu hur dessa två förhåller sig till mig, Sören – alltså den person som existerade före olyckan. Är båda Sö­ren, är ingen Sören eller är bara en av dem Sören? På grund av situationens symmetri kan vi inte gärna påstå att Sören är en av dem men inte den andre. Antingen är båda Sören eller så är ingen det. Men om jag, Sören, är samma person som båda, innebär det också att de båda är en och samma person, nämligen Sören. Det kan inte vara riktigt. Trettio år efter olyckan lever Högersören och Vänstersören på olika platser. På grund av en segsliten arvskonflikt – gällande vem av dem som är den rättmätige ägaren till mina, Sö­rens, tillgångar – har de nu helt tappat kontakten. Sedan olyckan har de levt olika liv, de har gjort helt skilda erfa­renheter. Vi kan inte rimligen påstå att de nu är samma per­son. Kanske bör vi säga att ingen av dem är Sören. Ändå var det i någon mening jag, Sören – snarare än mina bröder – som överlevde olyckan.

Fall som detta, när en jagupplevelse eller ett medvetande förgrenar sig i två, förefaller problematiska. Å ena sidan överlever den ursprungliga personen i form av båda gre­narna. Å den andra kan vi inte gärna påstå att de båda nya personerna är en och samma.

Men problemet infinner sig egentligen bara för den som likt cartesianen insisterar på att identiteten i sig är viktig. En reduktionist kan betrakta problemet som rent språkligt. Vi kan välja att se Högersören och Vänstersören som en och samma person, men också som två nya. Oavsett hur vi väljer att beskriva förloppet påverkar det inte vad som fak­tiskt sker: det är Sörens erfarenheter och minnen som över­lever olyckan, snarare än de två trillingbrödernas.

Även till synes långsökta och verklighetsfrämmande tankeexperiment kan, som vi ser, lära oss något om verk­ligheten. Med deras hjälp blir vi varse brister i vår intuitiva föreställningsvärld. ”Magkänslan” visar sig opålitlig. Kanske har vi rentav något att vinna på att utmana intuitio­nen och ge rum åt en mer sanningsenlig bild av våra egna jag.

Texten är ett sammandrag ur Tankar som förändrar allt

Sören Holst är teoretisk fysiker och undervisar vid Stockholms universitet. Han har tidigare givit ut boken Rumtid – en introduktion till Einsteins relativitetsteori och en bok om tankeexperiment.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker