Varifrån kommer känslor och värderingar?

Hur kan kärlek och smärta uppkomma ur materiella processer? Varifrån kommer tankar om rätt och fel? Svaret på det finns långt tillbaka i livets historia. Primitiva känslor och värderingar finns till och med hos organismer utan nervsystem.

Här är ett forskningsresultat som kanske kan komma som en lättnad för alla lärare: det behövs inte någon hjärna för enkel inlärning – det verkar inte ens krävas flera celler. Detta är fortfarande ett kontroversiellt resultat, men den encelliga organismen Paramecium caudatum, ett toffeldjur, kan med hjälp av milda elektriska stötar läras att föredra antingen mörker eller ljus. Lärare bör kanske inte anamma elstötsmetoden, men märkligt nog uppskattar Paramecium-cellerna stötarna och rör sig mot det tillstånd – antingen ljus eller mörker – som de lärt sig att förknippa med dem.

BIOKEMISK INLÄRNING

Eftersom encelliga organismer inte har några separata nervceller, kan det som cellen lär sig inte sparas i något sådant nätverk. I stället sker lagringen biokemiskt, i själva cellen. När cellens ljuskänsliga protein träffas av ljus ger det upphov till en biokemisk reaktion som får cellen att röra sig åt ett bestämt håll. Paramecium rör sig vanligen mot ljus, men kan alltså läras att röra sig mot mörker. Den kan sålunda ”känna” både elektriska stötar och ljus, och den kan ”värdera” ett tillstånd mer än ett annat. Eller är det hela bara biokemi?

En värdering är enligt Nationalencyklopedin: ”handlingen att sätta ett (positivt eller negativt) värde på något eller resultatet av att utföra en sådan handling.”

Enligt Nationalencyklopedin är känsla detsamma som emotion: ”sinnesrörelse, tillstånd som rädsla, vrede, glädje eller sorg. Utmärkande för emotioner är att de har ett objekt, t.ex. något man är rädd för. Ett emotionellt tillstånd kan kännetecknas av upplevelser, fysiologiska förändringar samt beteende eller beteendetendenser. […] De kroppsliga förändringarna vid emotionella tillstånd har sin neurala grund i det autonoma nervsystemet.”

Paramecium-celler har alltså möjligen värderingar, men inte emotioner – till detta krävs ju enligt Nationalencyklopedin ett nervsystem. Och det är egentligen lätt att förstå. För Paramecium-celler finns det tillstånd som är bättre eller sämre för överlevnad och reproduktion. Men känslor? Kan man exempelvis plåga eller glädja Paramecium-celler?

För att ha emotioner krävs ett upplevelsecentrum, en hjärna. Det går inte att tortera eller skrämma en organism som inte har något organ som registrerar smärta och rädsla.

NERVCELLER OCH HJÄRNOR

Med hjälp av nervceller kan flercelliga organismer göra samma sak som en Paramecium-cell: ta in signaler från yttervärlden och med hjälp av lagrad information sträva efter att förändra sin nuvarande situation till en som är mer gynnsam för överlevnad och reproduktion.

Nervcellers ursprungliga funktion var att förmedla information från en del av en flercellig organism till en annan. Detta går per automatik i både encelliga organismer och enklare flercelliga djur. Men varför finns då hjärnor? Jo, det man vinner är att sådana kontrollcentraler kan prioritera, både mellan olika delar av kroppen och på hela organismens vägnar. Utifrån de nervsignaler som kommer in från kroppen, sker prioriteringar som förmedlas genom signaler ut från hjärnan.

I en flercellig organism är det som är bra för en enskild cell inte nödvändigtvis det som är bra för kroppen som helhet. Kroppen kan till exempel behöva prioritera sin energitillförsel från ett ställe till annat. Sådana prioriteringar sker omedvetet. Men om man är utsatt för stress under en längre period kan man märka av dem. När kroppen behöver hantera oro prioriteras matsmältning och underhåll ner, och vi får ont i magen och stressjukdomar.

Det är här vi finner emotionernas evolutionära bakgrund, för en emotion utgör den samlade bedömningen av vårt inre och yttre tillstånd – en bedömning som våra hjärnor både tillhandahåller och reagerar på. Emotioner försätter kroppen i ett tillstånd som är anpassat till situationen och motiverar organismen att fokusera på det som är viktigt.

MEDVETET ELLER OMEDVETET

Den här bedömningen sker både medvetet och omedvetet. Om man håller sig till traditionellt erkända emotioner som ilska, skräck, lycka, olycka, trygghet och äckel, så finns det uppenbara sätt att frammana sådana både med och utan medvetna processer.

Man kan exempelvis bli skrämd av en plötslig rörelse i synfältet en mörk och ensam natt och utan något medvetet val känna hela kroppens flyktsystem dra igång. Men det går också att frammana rädsla genom att i samma dystra miljö påminna sig om den senast sedda skräckfilmen. Det finns dessutom en kulturell komponent i emotioner i det att man kan lära sig saker att vara rädd för – spöken och troll finns (troligen) inte utan är enbart kulturellt inlärda.

Vårt omedvetna utför många fler uppgifter än vi är medvetna om. Det ”jag” som vi upplever utgör bara en ytterst liten del av vad hjärnan sysslar med. Därför är introspektion ett dåligt verktyg för att förstå medvetandet. Vi kan inte uppleva de processer som prioriterar matsmältning framför njurfunktioner, inte heller de processer som pågår när våra tankar översätts till språk.

Det verkar sålunda finnas någon funktion i att vi upplever signaler som har med yttervärlden att göra och reagerar medvetet på dessa, men också någon funktion i att vi inte upplever vissa signaler inifrån vår kropp, som matsmältning, leverfunktion och omedvetna processer i hjärnan. I vilket fall är vårt upplevelsecentrum – det som ”känner” våra känslor och ”värderar” våra värderingar – det sista att uppkomma under evolutionen, långt efter att nervceller som förmedlar signaler och värderingar av olika tillstånd redan hade uppstått. Hur sent som det vi kallar ”medvetandet” uppkom vet vi dock inte, eftersom det inte finns något sätt att avgöra i vilken grad andra organismer har medvetande.

Om man ska vara petig finns det faktiskt inte någon vetenskaplig metod att avgöra ens om andra människor har medvetande. Men andra delar av kroppen som är likadana hos olika människor fungerar på samma sätt – så varför skulle inte hjärnan också göra det? Utifrån detta likhetsresonemang har några forskare nyligen hävdat att även djur har medvetande, i alla fall ett rudimentärt sådant. Detta eftersom man kan iaktta samma typ av hjärnaktiviteter hos djur som de som förekommer i samband med medvetande hos människor.

UPPLEVELSERNAS EGENSKAPER

Men varför känns känslor som de gör? Varför gör smärta ont och varför är kärlek så underbart? Nyligen har forskarna börjat få verktyg att öppna upp upplevelsecentret, att ”se” in i hjärnan och titta på vad som händer i den när vi upplever exempelvis smärta. Vi vet därmed att upplevelser, även de som har med emotioner och värderingar att göra, kommer från vissa ställen i hjärnan – men inte varför de känns som de känns. Kanske är frågan om upplevelsers egenskaper omöjlig att besvara. Känslor måste ju kännas på något sätt, och det vi kan konstatera är att våra känslor känns på det här sättet.

Men vi vet varför emotioner och värderingar finns. Information om yttervärlden tas in och bearbetas för att en organism ska kunna orientera sig i världen. Interna och externa tillstånd vägs samman med tidigare erfarenheter och sammanfattas i emotioner som resulterar i värderingar av vad som är eftersträvansvärt och vad som bör undvikas.

MEDVETNA VÄRDERINGAR

I och med människans avancerade tänkande och den nya evolutionsprocess som uppkommer som följd – kulturell evolution – uppstår det dock nya fenomen. Med medvetna tankeprocesser kan vi tänka efter och värdera alternativ på ett nytt sätt. Nu kan vi föreställa oss utfallen av olika handlingsalternativ. Plötsligt har vi samvete, och nästan alltid dåligt sådant, något djur aldrig behövt dras med.

Undersökningar visar att människans grundemotioner inte skiljer sig mellan kulturer – lycka, sorg, rädsla, ilska, överraskning och äckel finns hos oss alla. Vi har alla ungefär samma behov och önskningar, samma vilja att undvika lidande, samma strävan efter lycka. Och ur sådana tankar kommer människans allra vanligaste etiska regel: att det är rätt och riktigt att låta bli att behandla andra på ett sätt som man själv vill slippa.

Denna insikt kom dock anmärkningsvärt sent i vår historia och genomfördes ännu senare. I de äldsta bevarade lagtexterna betraktas kungar annorlunda än herremän, bönder annorlunda än slavar, kvinnor än män. Ju närmare nutiden man kommer, desto mer behandlas människor lika. Det hela kulminerade med FN:s universella mänskliga rättigheter – som ju ska vara lika för alla människor på hela jordklotet. Men den insikten har faktiskt inte nått ända fram i den svenska lagtexten, där kungen fortfarande har både rättigheter (viss straffrihet) och skyldigheter (begränsad religionsfrihet) som är skilda från oss andra.

Att insikten om allas lika värde och rättigheter uppkom sent är inget konstigt då den är baserad på medvetet tänkande och kulturell evolution, inte på biologiskt grundade emotioner och värderingar. För våra subjektiva ”jag” är människor inte alls lika. Tvärtom står vi själva i centrum och de närmast oss därnäst. Vad skulle det finnas för evolutionär poäng i att bry sig om människor vi inte känner? Att komma på tanken att alla – verkligen alla – har samma rättigheter kräver förmåga att gå utanför sig själv och att generalisera på ett sätt som inte på något sätt är biologiskt uppenbart.

Betyder det att människan är främlingsfientlig till sin natur och att den inlärda medmänskligheten bara är en tunn fernissa på vår annars barbariska natur? Nej, egentligen inte. Vår natur och vår kultur använder sig av samma styrsystem för att påverka våra beteenden: allt hanteras i hjärnan. När vi lär oss att andra människor är värda vår medkänsla och respekt, så ändrar vi styrkan i förbindelser mellan nervceller – det är så inlärning fungerar – och bygger därmed in de nya värderingarna i vårt styrsystem, de blir en del av vårt ”jag”. Människans kultur är inte motsatt vår natur; kulturen är en del av vår natur.

RÄTT OCH FEL

Men existerar det verkligen inga regler utanför oss som säger att det är fel att göra andra illa? Eller är det snarare så att eftersom vi nu kan reflektera över tillvaron, kan vi komma överens om att det är fel att göra andra illa? Det här är frågor som sysselsatt filosofer sedan länge och som ligger utanför den här texten. Men det går ändå att göra vissa observationer.

För det första kan vi inte bara skapa poesi och vetenskap, utan även reflektera över etik. Det gör oss unika bland djur och ansvariga för våra handlingar på ett sätt som djur aldrig kan bli.

För det andra lär oss historien att värderingar är föränderliga. Förr var gladiatorspel och avrättningar folkliga spektakel. Nuförtiden är publika uppvisningar av brutal misshandel och dödligt våld nästan helt otänkbara. I vissa länder är även det olagligt att slå sina barn – något som historiskt sett är extremt ovanligt.

Det går uppenbarligen att förändra ett samhälle till det bättre (det vill säga till något som vi just nu värderar som bättre, något som är mindre våldsamt). Men ska vi förändra samhället är det förnuftet vi får lita till. Bättre värderingar är något vi först måste komma överens om och sedan aktivt lära oss.

I och med vårt avancerade tänkande och vår kulturella evolution har vi människor kunnat lyfta frågan om värderingar från att handla om hur det är till att handla om hur vi vill ha det. Det här senaste evolutionära steget till avancerat tänkande är dock betydligt svårare att förstå än evolutionen av känslor och värderingar.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker