Det liberala statsidealet lurar oss

Inga lagar i världen kan fånga den ömsesidiga hänsyn som ett väl fungerande samhälle förutsätter, skriver Katarina Barrling.

Staten är en av människans mer intrikata uppfinningar, ett försök att bringa ordning i det komplicerade samspel som den sociala tillvaron utgör. Men hur ser den goda staten ut? Det statsideal som länge dominerat den politiska filosofin är det liberala. Här är staten en avgränsad administrativ inrättning för styre och samordning av offentliga angelägenheter. Staten ska enligt detta synsätt bygga på idén om individens oförytterliga fri- och rättigheter och förhålla sig neutralt i tros- och livsåskådningsfrågor. Detta ideal präglar även svensk samhällsdebatt, och till och med Vänsterpartiet uppvisar i dag liberala drag i många fri- och rättighetsfrågor. Den tydligaste utmanaren utgörs av den faktiska politikutövningen som gång efter annan fattar beslut i strid med det liberala statsidealets rena principer. Det är dock sällan dessa avsteg beskrivs som avspeglingar av andra ideal, utan argumentationen har snarast karaktär av “härtill är vi nödda och tvungna”.

Ett alternativ till det liberala betraktelsesättet återfinns hos Aristoteles och dennes idé om fronesis, praktisk visdom. Aristoteles menar (till skillnad från sin principfaste lärare Platon) att politiskt arbete inte bör vägledas av absoluta principer. Samhällets föränderliga, invecklade och sammansatta natur förutsätter ett politiskt styre som kan handha det situationsberoende, praktiska och inexakta, som bygger på helhetsbedömningar och avvägningar och där det överordnade värdet är att uppnå goda resultat (vilket inte sällan innebär “det näst bästa”), inte att låta sig styras av principer, hur goda dessa än må vara.

Aristoteles intar dock ingen framträdande roll i samhällsdiskussionen i dag. Tvärtom ser vi gång på gång hur rådande politisk praktik ifrågasätts med hänvisning till fasta principer, och i denna diskussion är det principerna som äger företräde framför de praktiska konsekvenserna, kartan som gäller framför terrängen. Välkända exempel är kravet på att monarkin bör avskaffas, att Svenska kyrkan inte bör ha ansvar för begravningsverksamheten, att det inte bör vara tillåtet att sjunga psalmer på skoltid och att skolor över huvud taget inte bör ha rätt att fira advent eller annan högtid i kyrkan (oavsett om psalmsång förekommer, så genomsyras kyrkorummet av ett religiöst färgat formspråk). Även protesterna mot lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet (den så kallade FRA-debatten) är en del i detta mönster.

Aristoteles skulle här ställa frågan: mot bakgrund av den faktiska situation som råder i detta land, uppfattar folket att dessa fall utgör faktiskt existerande problem? Innebär den rådande ordningen att detta folk lever under förtryck? Är det rimligt att till stora samhällskostnader, inte bara ekonomiska, avskaffa eller förbjuda sedvänjor med djup förankring i detta lands samhällsstruktur? Han skulle möjligen också nämna att oavsett hur mycket man ogillar människors normer, föreställningar och känslor så kan man inte tänka bort dem, inte ens när de bryter mot de principer man håller högt. Han skulle påtala att risken med radikala reformer är att de kan väcka liv i konflikter som annars skulle ha förblivit vilande. Han skulle påminna om att det demokratiska styre som detta folk lyder under innebär att en minoritet (ibland så stor som 49,99 procent) tvingas underordna sig majoritetsviljan, inte sällan i avseenden som för den enskilde kan få betydligt mer långtgående verkningar än en begravning där det yttersta administrativa ansvaret ligger hos Svenska kyrkan. Aristoteles skulle säga: If it ain’t broke, don’t fix it.

Det är ingen tacksam uppgift att kritisera det liberala statsidealet. Frågan: ”Men motsätter du dig idén om att alla människor är lika i värde och rättigheter?” kommer som ett brev på posten. Det mer praktiska, situationsbundna sättet att se på de statliga angelägenheterna framstår vid en jämförelse som solkigare, som något av konstitutionsfilosofins motsvarighet till Groucho Marx ord: Those are my principles. If you don’t like them, I have others. Men en kritik av den liberala statsidén är inte liktydigt med ett ifrågasättande av principerna i sig, utan ett konstaterande av att det mänskliga samhället hela tiden innebär målkonflikter där olika värden – varav vissa betecknas som universella, vissa som kulturbundna – löpande ställs mot varandra. Det liberala statsidealet visar ibland tecken på något av en underliggande grälsjukhet, ett misstänksamt bevakande av fri- och rättigheter, en See you in court-mentalitet där vi i stället för att tänka på vad som är ett gott uppträdande mot en medmänniska i en given situation åberopar lagstadgade fri- och rättigheter.

Men – invänder då liberalen – om vi inte låter dessa principer genomsyra lagstiftningen, vilka garantier har vi då för att människor behandlar varandra med hänsyn och respekt? Vilka garantier har vi då för att staten inte särbehandlar, rentav kränker, människor födda vid nymåne jämna veckor (till exempel)? Nej, några sådana garantier har vi inte. Och här blir även liberalen svaret skyldig. För ingen stat kan ge oss fulla garantier i umgänget med andra människor. Och möjligen är det häri det liberala statsidealets främsta svaghet ligger; det förleder oss att tro att med konstitutionellt fastslagna principer behöver vi inte själva ta ansvar för att få det omgivande samhället att fungera. Vi riskerar att glömma att inga lagar eller regelverk i världen kan fånga den situationsanpassning och ömsesidiga hänsyn som ett väl fungerande samhälle förutsätter.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker