Mästerligt av Dennett

Vem är främst bland nutida filosofer? Filosoferna själva lär knappast komma till någon enighet om den saken. Om vi i stället ser till deras popularitet hos de bredare massorna är det något lättare att sålla fram låt oss säga ett halvdussin tätnamn, och i en sådan grupp måste vi i så fall räkna in den amerikanske filosofen och kognitionsforskaren Daniel Dennett.

För min egen del finns det ingen nutida filosof som jag läst mer av än just Dennett, och jag vill alldeles bestämt räkna honom bland vår tids främsta. Med detta vill jag inte ha sagt att jag är övertygad om att han har rätt i allt, och jag känner mig heller inte särskilt säker på att han av framtiden kommer att betraktas som en av de mest betydelsefulla och revolutionerande tänkarna från decennierna närmast före och efter millennieskiftet. Däremot har han gott om goda idéer, och han skriver oerhört bra och ofta väldigt roligt. Framställningskonst är en aspekt som absolut inte bör underskattas, och speciellt inom filosofin tror jag inte att den helt kan separeras från teoribygge och problemlösning.

Dennett skriver om bland annat vetenskapsteori, evolutionsbiologi, artificiell intelligens, intentionalitet, fri vilja och – framför allt – frågan om medvetandets plats i ett materiellt universum. Den sistnämnda har hans filosofkollega David Chalmers döpt till the hard problem: hur är det möjligt att materien ger upphov till subjektiva upplevelser? I denna fråga (liksom i andra) driver Dennett en stenhård materialism. Han menar att om vi blott tillräckligt envist kartlägger hjärnans funktioner i stort och smått, kommer medvetandet att framstå som en nödvändig konsekvens och the hard problem att gå upp i rök, på samma sätt som den allt mer detaljerade förståelse av livets mekanismer vi tillägnat oss under 1900-talet gjort all undran kring någon élan vital obsolet.

De båda mest uppmärksammade böckerna i Dennetts produktion är från 1990-talet: Consciousness explained (1991) och Darwin’s dangerous idea (1995). Av hans senare arbeten är jag betydligt mer förtjust i den lilla läckerbiten Sweet dreams (2005) än i den mer hetlevrat omdebatterade Breaking the spell: Religion as a natural phenomenon (2006), som är huvudorsak till att Dennett tillsammans med Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens brukar räknas in bland ”de fyra ryttare” vilka anfört den nya vågen av ateism och religionskritik i anglo-amerikansk debatt. Bland guldkornen i Dennetts produktion bör vi heller inte glömma antologin The mind’s I (1981), där han tillsammans med Douglas Hofstadter samlade och kommenterade några av de vassaste och mest fantasieggande texter om medvetandeproblemet som fanns att tillgå vid den tiden.

Dennetts senaste bok heter Intuition pumps and other tools for thinking (2013). Här för han samman de flesta områden han tidigare skrivit om. Jag känner mig frestad att utnämna den till hans bästa bok någonsin. Helt klart är i alla fall att detta är den bok som jag tills vidare kommer att rekommendera Dennett-nybörjare att inleda med. Hans val att dela upp den i hela 77 kapitel bidrar kraftigt till dess lättlästhet. Kapitlen består av i snitt en handfull sidor vardera, där man med blott en liten förenkling kan konstatera att varje kapitel ägnas åt att presentera en enda väl avgränsad tankefigur. De är dock inte oberoende av varandra, utan bygger successivt upp långa resonemang till övertygande försvar för Dennetts materialistiska och fysikalistiska världsbild.

För oss mer erfarna Dennett-konnässörer är det relativt lite i den nya boken som är helt nytt, men den nya paketeringen är ändå njutbar. Därtill framgår som aldrig tidigare hur väl hans filosofiska insatser hänger ihop i en helhet.

Av titeln kan man möjligen få för sig att det rör sig om något slags hjälp-till-självhjälpsbok eller lärobok i tänkande, men något sådant är det inte fråga om. Vad Dennett i stället åstadkommit är en personlig sammanställning av idéer och metoder han själv haft användning av i sin filosofiska gärning. Med titelns ”intuitionspumpar” avses hans kanske allra mest karaktäristiska tankeredskap, nämligen ”små berättelser ämnade att frammana en innerlig och överväldigande intuition – ’ja, så måste det givetvis ligga till’ – för den position författaren nu är ute efter att försvara” (s. 5–6).

Ett utmärkande drag i Dennetts filosofi är hans faiblesse för gradualism – uppfattningen att många av de skillnader vi gärna tänker oss som artskillnader i själva verket blott är gradskillnader. För detta syfte inför han, som ett av de tankeverktyg bokens titel talar om, sorta-operatorn. Sorta är talspråksengelskans förkortning av sort of, eller vad vi på svenska kan kalla liksom. Låt oss som ett exempel se hur det kan tillämpas på begreppet förståelse:

Vi människor vill gärna tänka oss att vi har en förmåga till förståelse som själlösa tingestar som till exempel termostater helt saknar. Jag, som är människa, kan förstå att det är lite kyligt i rummet, och att jag därför borde slå på radiatorn. En termostat, däremot, förstår ingenting, utan gör bara det den är programmerad att göra, vilket i vissa lägen innebär att slå på radiatorn och i andra lägen att slå av den. En betraktare som inte har några fördomar om vilka slags varelser eller tingestar som kan ha förståelse kan dock notera att termostaten i någon mån beter sig som om den hade förståelse av rummets temperatur och vad som behöver göras för att om nödvändigt återställa den till önskad nivå. Utan att vika från vår ståndpunkt att termostaten ingenting förstår, kan vi gå den utomstående betraktaren till mötes och gå med på att termostaten sorta förstår att det är lite väl kallt i rummet – i betydelsen att den beter sig som om den förstod det.

När väl detta första steg är taget, är Dennetts nästa drag att betrakta en rad mellanlägen mellan termostatens sorta-förståelse och vår egen fullt utvecklade förståelse (exempelvis genom att betrakta beteenden hos hundar, insekter, robotar av olika grad av sofistikation, och så vidare) för att till slut övertyga läsaren om att någon tydlig gräns inte kan dras. Slutsatsen blir att vi inte har att göra med någon antingen/eller-egenskap, utan med ett kontinuum av (sorta-)förståelse.

Samma manöver kan göras rörande mitt försanthållande[i], kontra termostatens sorta-försanthållande, om huruvida temperaturen i rummet över- eller understiger 19 grader. Här ger Dennett ett exempel som förtjänar att återges i sin helhet:

Ett litet barn tillfrågas om vad hennes far arbetar med, och hon svarar ”Pappa är läkare”. Tror hon på vad hon säger? I något avseende gör hon givetvis det, men vad behöver hon veta för att verkligen tro det? (Tänk om hon hade sagt ”Pappa är börsmäklare” eller ”Pappa är aktuarie”.) Antag att vi beslutar oss för att testa om hon verkligen begriper vad hon talar om. Behöver hon i så fall klara av att göra omskrivningar och framhålla att pappa botar sjuka? Räcker det att hon vet att i och med att pappa är läkare så är han varken slaktare eller bagare? Vet hon vad en läkare är om hon inte känner till begrepp som läkarlegitimation och kvacksalveri? Och hur mycket behöver hon egentligen känna till för att anses kunna ha klart för sig att den person hon kallar pappa verkligen är hennes far? (Hennes adoptivfar? Hennes biologiska far?) Det är uppenbart att hennes begrepp om vad det innebär att vara läkare, och att vara far, kommer att förbättras de kommande åren, och därmed hennes förståelse av vad meningen ”Pappa är läkare” betyder. Kan vi precisera – utan godtycke – hur mycket hon måste veta för att ”fullt ut” förstå utsagan? Om förståelse är en gradvis företeelse, som detta exempel visar, då måste samma sak gälla försanthållanden, även i enkla fall som detta. Flickan sorta tror att hennes far är läkare – vilket inte innebär att hon betvivlar saken, utan bara att hon inte fullt ut uppnår den förståelse som försanthållande förutsätter (s. 68).

Detta stycke är typiskt för det slags begreppsdissektion som Dennett ofta och gärna ägnar sig åt. Ett annat begrepp som Dennett ägnat ofantlig kraft – bland annat de båda böckerna Elbow room (1984) och Freedom evolves (2003) – åt att dissekera är fri vilja. Nästan allt han skriver i dessa böcker håller jag med honom om i sak, men det har hela tiden irriterat mig att han insisterar på den fria viljans existens, trots att det är uppenbart för både honom och för mig att våra handlingar bestäms av naturlagarna, tillämpade på de stycken materia som finns i oss själva och våra närmaste omgivningar.

Ändå – och överraskande nog – är det knippe kapitel i Intuition pumps som Dennett ägnar åt den fria viljans problem det som för mig blev den allra mest givande läsningen i boken. Här lyckas han äntligen förklara sin syn på vad fri vilja är på ett sätt jag finner tillfredsställande. Han börjar med att konstatera att det slags ”magisk isolering från kausalitet” (s. 356) som man naivt kan efterfråga inte finns. Sedan drar han en parallell till andra saker han diskuterat i boken, som färgupplevelser och medvetandet. Han tar stöd i dessa diskussioners påvisande av hur alldeles på tok våra spontana naiva uppfattningar om färgupplevelser och medvetande är. Om vi var tvungna att låta dessa uppfattningar om vad färgupplevelser och medvetande är ligga till grund för definitionerna i våra filosofiska diskussioner, så skulle vi snabbt tvingas konstatera att varken färgupplevelser och medvetande existerar. Men det gör de ju – förutsatt att vi noggrant korrigerar ordens betydelse i förhållande till våra spontana vanföreställningar. Och det är samma slags korrigering som Dennett insisterar på att göra i fallet med fri vilja. Han skriver att han ”helhjärtat instämmer med dem som hävdar att den sortens fri vilja [magisk isolering från kausalitet] är en illusion, men det betyder inte att fri vilja skulle vara en illusion i något moralfilosofiskt viktigt avseende. Den fria viljan är lika verklig som färgupplevelser och lika verklig som amerikanska dollar” (s. 356).