Det passionerade jaget

Moral ses oftast som en rationell företeelse. Vad som är rätt och fel kommer vi som vuxna fram till genom förnuftiga diskussioner och som barn genom interaktion med andra barn. Men stämmer det verkligen? Nej, säger psykologiprofessorn Jonathan Haidt. Enligt honom är moralen intuitiv.

Den 11 maj 2010 föreläser Lars Vilks i aulan på Uppsala universitet under temat yttrandefrihet och religiösa bilder i konsten. Det är laddad stämning i lokalen. Det har ryktats om att Vilks ska visa bilder på sina berömda rondellhundar, och en mängd åskådare som inte tycks vara där för att njuta av uppvisningen gör sig emellanåt påminda. När Vilks visar klipp ur filmen Allah ho gaybar av iranska Sooreh Hera, där män med Muhammedmask utför homoerotiska handlingar, försöker ett flertal av åskådarna verbalt stoppa filmen. Det lyckas inte, och till slut brister det för en ung man i tonåren. Han rusar mot Vilks, men innan han hinner fram stoppas han hårdhänt av Vilks säkerhetsvakter och polis.

Detta blir startskottet för en av de märkligaste scener som någonsin utspelat sig i en universitetsaula. Vuxna människor, många i sällskap med barn, skriker, svär och spottar, skanderar religiösa slagord och beter sig på ett sätt som ter sig mycket märkligt för en rationell västerlänning. När bilderna tv-sänds uppstår en mängd frågor hos förbluffade tittare: Varför skriker de? Hur kan man uppföra sig så i närvaro av barn? Varför är de så arga? Och varför gick de dit om de nu visste att de skulle bli arga?

EN NY SYNTES INOM MORALPSYKOLOGIN kanske kan ge oss svar och samtidigt göra det lättare för oss att förstå vad som populärt brukar kallas ”den andre”. Syntesen tar hjälp av evolutionen för att förklara mänskligt beteende i allmänhet och moral i synnerhet – och har över huvud taget stor tilltro till empiri och hårda data, till skillnad från en del andra inriktningar inom psykologin. Den föregicks av rationalistiska teorier rörande barns moraliska utveckling framlagda av den amerikanske utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg. Kohlberg arbetade i pedagogen Piagets anda och menade att barn är blanka blad som blir rationella och moraliska varelser i samspel med andra barn, utan hjälp av vuxna eller andra auktoriteter – tillsammans kommer man fram till vad rättvisa är och hur man bör behandla andra. Teorierna fick stort genomslag, dels för att de hade förklaringsvärde, men också för att de passade en liberal världsbild. De tycktes dessutom stödja rationalistiska modeller om moralisk bedömning, där resonerandet spelade en tydlig, kausal roll när folk fattade moraliska beslut. Det fanns med andra ord ingen anledning att ta med evolutionen i ekvationen.

Samtidigt var det precis vad somliga gjorde. År 1975 utgav biologen E.O. Wilson boken  Sociobiology: The new synthesis, i vilken han hävdade att evolutionen påverkar även människans beteende, och inte bara djurens. Han förutspådde att naturvetenskaperna skulle komma att – och även borde – leta sig in i human- och samhällsvetenskaperna. Särskilt etiken, som alltid hade setts som en typisk humanvetenskap, skulle kunna komma att påverkas av biologin, menade Wilson. Boken satte igång en hetsig debatt, där berömda biologer och radikala studenter tävlade i att fördöma Wilson och kalla honom alltifrån rasist till folkmördare. Wilson bet ihop och bidade sin tid. Sociobiologin återföddes under beteckningen evolutionär psykologi, och i enlighet med Wilsons profetia har evolutionen numera gett sig tillkänna på en rad områden: psykologi, ekonomi, filosofi, medicin, folkhälsoforskning och sociologi. Allt fler akademiker tar numera sin teoretiska utgångspunkt i kroppen snarare än i förnuftet.

PSYKOLOGIPROFESSORN Jonathan Haidt är en av dem. Född 1963 och uppvuxen i New York studerade han psykologi i Philadelphia och gick sedan vidare med studier i Chicago under de framstående antropologerna Alan Fiske och Richard Schweder. Det var Schweders teorier om moraliska kluster som Haidt fann särskilt lockande. Som kulturantropolog hade Schweder haft svårt att acceptera en universell moral och kom därför med teorin om att etiken är tredelad. Det finns en etik rörande autonomitet (negativ frihet), en rörande gruppen (människan tillhör en familj, en nation, en stam, och så vidare) och en om helighet (människan är ett tillfälligt kärl där en gudomlig själ placerats). Schweder var dock en klassisk humanvetare och såg ingen anledning att blanda in evolutionen i sitt tänkande, något Haidt ansåg vara en brist. Under fältarbete i bland annat Brasilien och Indien kom Haidt att utveckla Schweders teser med hjälp av den franske kognitionsforskaren Dan Sperbers arbete om mentala enheter. Enligt Sperber har människan tack vare evolutionen tillgodogjort sig en rad mentala enheter i hjärnan. Dessa enheter fungerar som en slags strömbrytare i hjärnan på alla djur och aktiveras av mönster som varit viktiga för överlevnad i en viss miljö. När hjärnan upptäcker mönstret skickar den ut en signal som (möjligen) ändrar – och med tiden (också möjligen) anpassar – djurets beteende efter den aktuella miljön. Som exempel är det viktigt för människan att bry sig om sina barn. De är hjälplösa vid födseln och kräver omhändertagande, och därför har vi utvecklat en enhet för just det. När vi ser ett barn i nöd uppstår därför en känsla – medkänslan – som får oss att agera. Det som ursprungligen triggades av behovet hos barn kan dock även utlösas av en rad andra företeelser, till exempel söta djur eller dockor.

Haidt föreslår sex sådana enheter som vår moral grundar sig i. Förutom den nämnda omsorgsenheten finns även enheter rörande rättvisa, frihet, lojalitet, auktoritet och renhet – alla svar på olika evolutionära utmaningar i människans förflutna. Vi har alla i oss dessa från födseln, men beroende på vilken kultur eller samhällsklass vi tillhör använder vi dem i olika grad. För trots att de är medfödda är de inte hårdkopplade, snarare förkopplade. Haidt använder en analogi av psykologen Gary Marcus, som menar att våra hjärnor är som ett romanutkast – grunden finns där, den har skrivits av generna i fosterstadiet, men detaljerna, vem som älskar vem, vilka vapen karaktärerna har, om det regnar eller blåser, fylls i under uppväxten.

ENLIGT HAIDT ANVÄNDER SIG västeuropéer och liberala amerikaner generellt i betydligt högre grad de två första enheterna, omsorg och rättvisa, medan man i andra delar av världen nyttjar alla sex. Orsakerna är historiska. Det analytiska tänkandet, där kausaliteten tillmäts en stor betydelse, uppstod under antiken och utgjorde grunden för västerlandets ontologi – för en liberal västerlänning består världen av enskilda objekt som alla har särskilda egenskaper i sig själva. I resten av världen dominerar ett relationellt tänkande, där man i stället för att se till orsak och verkan betraktar saker som avhängiga av varandra: ett objekt är alltid en del av ett samband. Därmed ser även moralen – liksom även till exempel visuell perception, rumsuppfattning, kategorisering och begrepp rörande jaget – annorlunda ut. Detta gör att vi ofta har svårt att förstå varandra. För många människor i väst är till exempel tanken att homosexualitet skulle vara fel främmande. En överväldigande majoritet i Västeuropa menar att man bör leva efter “leva och låta leva-principen” – så länge en handling eller ett beteende inte skadar någon är det inte fel. Men i många kulturer är homosexualitet tabu, främmande och anstötligt. Många äcklas av tanken på homosexualitet, på samma sätt som den troende juden eller muslimen äcklas av tanken på att äta griskött. Det räcker inte att undvika att ha homosexuellt umgänge eller vända bort blicken från de som har det, utan själva vetskapen om handlingen är frånstötande. Eftersom vi i väst främst rör oss kring två moraliska enheter har vi svårt att förstå detta – vi är i viss mån besatta av John Stuart Mills harm principle, Benthams utilitarism och Kants kategoriska imperativ, medan man i många andra länder använder fler moraliska principer och ser gruppens behov, ofta på bekostnad av sig själv, som det viktigaste. Utifrån ett individperspektiv är det givetvis fel av samhället att motarbeta homosexualitet, men för den som ser summan som viktigare än de enskilda delarna kan det vara logiskt att det man uppfattar som avvikande ska motarbetas för att harmoni ska råda.

När vi gör en moralisk bedömning är det enligt Haidt inte utifrån någon bestämd moralteori (såsom rationalisterna hävdar), utan omdömet kommer ifrån maggropen, från vår evolutionärt anpassade hjärna. Vad som sedan händer är att förnuftet rationellt försöker förklara, eller försvara, hur vi känner genom att uppfinna en mängd argument som vi kan bygga våra känslor på. Vi är inte vetenskapsmän i jakt på sanningen, utan snarare advokater som argumenterar från en position för att övertyga andra (och oss själva). Om vi inte kommer på några logiska argument – till exempel varför det skulle vara fel att ha skyddat sex med ett syskon eller framställa hudlotion av aborterade foster – blir vi vad Haidt kallar “moraliskt mållösa”. Denna mållöshet kan uppkomma hos alla människor (utom hos psykopater), men ser olika ut beroende på vilka moraliska enheter som aktiveras. För en västerländsk rationell liberal är det svårt att förstå varför någon frivilligt utsätter sig för risken att se sin älskade profet kränkas (och förstår inte heller vad som är så kränkande med att han avbildas på masker som bärs av homosexuella män), men för en yngling med rötter i Mellanöstern, fångad i ett nät av betydelser han själv har vävt (för att tala med Weber), är filmen så full av mening, substans och moraliska överträdelser att han inte kan hejda sig. Den unge mannen blir slav under sina passioner. Att göra som han gjorde under Vilks föreläsning blir därmed det för honom och hans sammanhang moraliskt rätta. Men den moraliska mållösheten gäller även för liberaler – däremot kan dessa oftast svälja eventuell motvilja och acceptera till exempel syskonsex så länge ingen far illa av det. Till och med libertarianer, som är själva sinnebilden av Benthamiter, har en moral som får dem att rygga tillbaka om man pressar dem tillräckligt hårt.

HAIDT HAR ÄVEN ANVÄNT SIG av sina teorier för att förklara politik, främst i boken The righteous mind: Why good people are divided by politics and religion (2012). Politiska åsikter är, menar han, en förlängning av vår moral, och det är därför vi har fastnat i en evig politisk oenighet där vi har svårt att tala till varandra. Våra gruppinstinkter gör sig gällande när vi försöker försvara våra heliga objekt från att besudlas. Sekulära liberaler i moderna samhällen menar som nämnts att de viktigaste moraliska frågorna kretsar kring omsorg och rättvisa, det vill säga att individer ska vara fria att leva som de vill så länge de inte skadar någon eller är orättvisa mot någon. Men Haidt menar att liberaler genom detta fokus på de två individualistiska enheterna ignorerar de mer bindande enheterna som både konservativa personer och medborgare i mer traditionella samhällen betonar. I motsats till den kontraktuella hållningen till moral som sekulära liberaler och moderna kulturer anammar, antar i stället religiösa konservativa och traditionella kulturer en strategi som liknar den som bin använder i kupan. För dessa människobin är grupplojalitet, respekt för auktoriteter och religiös renhet moraliska dygder eftersom drottningen – i det här fallet samhället – ska försvaras. Anledningen till dessa gruppinstinkter förklarar Haidt med gruppselektion, det vill säga att evolutionen arbetar även på gruppnivå i syfte att öka gruppens chans för överlevnad. Liksom människan är självisk till sin natur är hon även kollektivistisk. Vi har, menar Haidt, i likhet med vissa andra djur, utvecklat ett kollektivistiskt beteende där vi delar på arbetsbördan för att det i längden ska gynna alla. Men för att många ska kunna samarbeta har evolutionen genom selektionstryck framkallat kollektivistiska idéer som limmar ihop gruppen, varav en av de starkaste – om inte den starkaste – torde vara religion. Sett på detta vis förklarar gruppselektion något som evolutionsbiologer länge haft svårt att klarlägga, nämligen religionens roll i evolutionen. Sett utifrån släktskapsselektion har religionen ingen evolutionär fördel, vilket har fått vissa att tala om religionen som en slags sjukdom, en parasitisk mem som tar människan i besittning och bara kan utrotas med hjälp av förnuftet. Men det förklarar inte varför religionerna är så många, så varierande och så sega till sin natur. Det förklarar inte heller varför religiösa personer enligt mätningar är lyckligare, lever längre och är generösare än ateister. Men regeln för gruppselektion säger oss att gruppen alltid har varit viktig för vår överlevnad. Genom att människan binder sig samman i olika grupper ökar gruppens chanser gentemot andra grupper, och därmed även individernas chanser för överlevnad och att föra sina gener vidare. Givetvis är en person egoistisk i grunden, på grund av de själviska generna. Men vi är också vänliga mot främlingar utan att vänta oss gentjänster, särskilt främlingar som tillhör samma grupp som vi själva, må det så vara en religiös grupp, en nation eller en stam. När vi går samman i grupper mår vi helt enkelt bättre, eftersom det är en del av vår natur.

GRUPPSELEKTIONEN HAR DOCK få anhängare inom evolutionsbiologin. En artikel av E.O. Wilson där gruppselektionens roll i evolutionen framhölls mötte ilsket gensvar från nära 150 ledande naturvetare, däribland Richard Dawkins. Kritiken gäller främst att teorin är rörig och osäker; den fungerar väl på papperet men är svår att påvisa i realiteten. Trots att bland annat Darwin själv förespråkade gruppselektion försvann den som förklaringsmodell någon gång på 1960-talet till förmån för metodologisk individualism. Släktskapsselektion och reciprok altruism, det vill säga att man förväntar sig en gentjänst för de tjänster man utför, ansågs – och anses fortfarande – tillräckliga som förklaringsmodeller. En annan kritik som drabbar Haidt är den om moralisk relativism, något han strängt förnekar. I stället menar han sig vara moralisk pluralist – det vill säga att det finns en mängd moraliska system i världen som alla lyder under sina regler (beroende på vilka enheter man är betingad att avvända sig av). Haidt är också noga med att påpeka att hans projekt är deskriptivt – det är skillnad på fakta och värden, och Haidt menar sig stå för det första. Samtidigt har han emellanåt kommit med normativa lösningar, vilket gjort att han har kritiserats av bland andra författaren och filosofen Sam Harris för att blanda ihop begreppen. (Harris och Haidt har för övrigt en pågående schism angående huruvida man över huvud taget kan kritisera andras moraliska system, där Haidt är skeptisk medan Harris menar att man såväl kan som bör göra det.) Haidts kritik av rationalismen har gjort att vissa ser honom som upplysningens fiende, en Burke i liberal förklädnad. Men Haidt går snarare i den skotske upplysningsmannen Humes fotspår. En av Humes grundpelare var att förnuftet är slav under känslorna, och modern forskning utöver Haidts egen tycks också bekräfta detta: behavioristisk spelteori visar att moraliska instinkter används för att upptäcka och straffa fuskare men belöna dem vi kan lita på, och neurovetenskap visar att rationellt beslutsfattande hindras av olika känslomässiga defekter. Haidt menar också att om man genom att resonera rationellt om moraliska frågor framkallar ett lovvärt beteende borde moralfilosofer handla mer etiskt. Men studier visar att så inte är fallet – det enda rationalismen gör i det fallet är att ge bättre argument för de intuitiva handlingarna.

VAD HAR VI DÅ FÖR NYTTA av Haidt? Trots att hans syfte är deskriptivt är hans teorier, oavsett om man håller med honom eller inte, en kraftfull förklaringsmodell för att förstå andra kulturers moral, antingen det gäller Indiens kastsystem, en amerikansk högutbildad medelklass eller Nationaldemokraternas partiprogram. Han hjälper oss att förstå varför till synes harmlösa handlingar väcker sådan indignation hos somliga, varför vissa reagerar så starkt på blasfemi, varför stora grupper ser abort som något avskyvärt, varför vissa djur anses smutsiga och andra inte, varför vi blir äcklade av tanken på att äta av oss själva eller ha sex med nära släktingar. Haidts teorier, liksom andra i samma syntes, kan vara en ingång till en lösning på hur vi ska kunna leva tillsammans, nationellt såväl som globalt. Genom att inse att vi skiljer oss åt i både tanke och handling och att det är som det ska – att det inte kan vara på något annat sätt – har vi kommit långt. Genom att acceptera att evolutionen gjortmänniskan till en gruppvarelse som ofta agerar utifrån gruppens bästa i stället för individens bästa (oavsett om det beror på släktskapsselektion eller gruppselektion) kan vi lättare se oss själva i andra.

Det finns däremot ingen universallösning på nuvarande moraliska problem och inte heller på dem som kommer att uppstå i framtiden, givet att människor och grupper med olika moraliska system allt oftare stöter på varandra. Det är sällsynt att någon som tycker att homosexualitet är äckligt plötsligt slutar med det. En som ser religiösa symboler som heliga kommer fortsättningsvis inte att bli glad över att se dem släpas i smutsen. Men situationen är inte hopplös. Det gäller bara att använda rätt redskap och gå varsamt fram för att få hjärnan att arbeta på ett annat sätt. Haidt nämner bland annat den syn på djur som växt fram. Många är numera noga med att, medvetna om att djur ofta utsätts för onödigt lidande i köttindustrin, konsumera kött från djur som har mått bra. Där har enheten för medkänsla utökats till att numera även gälla icke-mänskliga varelser i betydligt högre grad än som var fallet förr. Även synen på homosexualitet har förändrats. Från att i stora delar av Europa ha varit ett nästan lika stort tabu som i dagens Ryssland är det numera en icke-fråga för upplysta storstadsliberaler. Många har en större förståelse för människor som vill leva andra typer av liv än vad som faller in i normen. Det är alltså fullt möjligt att fylla våra passionerade jag med ett innehåll som gagnar såväl oss själva som omgivningen och mänskligheten i stort.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker