Under den kunskapsrelativistiska gosefilten

Det förbigår mig på vilket sätt min artikel är ”provocerande tvärsäker”. Låt mig upprepa min tes: Inom andra samhällssektorer (till exempel medicinen) betraktas vetenskap och beprövad erfarenhet som en styrka, både för att kvalitetssäkra verksamheten och för att ge en gemensam etisk plattform för utövarna. Men just på jordbruksområdet kan man inte längre hävda en vetenskaplig grundsyn utan att belackarna radar upp sig. Det tar jag med knusende ro; jag vidhåller att det är universitetsforskarens främsta uppdrag att företräda ett vetenskapligt förhållningssätt.

Inom det ekologiska jordbruket ställer man inte frågan huruvida det är mer miljövänligt att inte använda handelsgödsel, kemiska bekämpningsmedel eller gm-grödor. Nej, man fastslår att så är fallet. Men det är inte förenligt med ett vetenskapligt förhållningssätt att definiera bort frågor som kan besvaras vetenskapligt, genom att man på förhand ger svaret. Sådant brukar kallas för ett dogmatiskt förhållningssätt – något som jag är övertygad om att Thomas Hahn och Svante Linusson ogillar när det tar sig uttryck som exempelvis vaccinationsmotstånd, kreationism eller homeopati.

Men just på jordbruksområdet är alla förhållningssätt lika välkomna under den kunskapsrelativistiska gosefilten – vetenskapliga, dogmatiska, eller bara allmänt okunniga. Hahn och Linusson låtsas att allt jordbruk är lika öppet för forskningens resultat som det vetenskapsbaserade. Så är det inte – ekoodlingen tar inte till sig idéer och resultat som inte passar dogm och affärsidé, och det gör inte gm-motståndare heller. Uppbackade av en stark lobby – och inte så få universitetsforskare [sic!] – kan de strunta i sådana futiliteter.

Om hela jordbrukssektorn blev vetenskapsbaserad skulle vi få det som Hahn och Linusson tycks mena att vi redan har, nämligen en saklig bedömning av vilka nackdelar och risker som olika jordbruksmetoder medför, även det ekologiska jordbrukets. Vi skulle till exempel beakta det större kväveläckage som ekologisk odling ofta medför, liksom den kostnad det innebär – inte minst i termer av förlorade naturvärden – att det ekologiska jordbruket producerar mindre per arealenhet och därför kräver större arealer. Och vi skulle värdera den risk det innebär att odlingssäkerheten för en viktig gröda som potatis minskar om man varken bekämpar bladmögel kemiskt eller får odla resistenta potatissorter för att de tagits fram med en viss förädlingsteknik. Vi skulle också ha miljöcertifieringar som grundade sig på vetenskapligt analyserade konsekvenser för miljön.

Om allt jordbruk vilade på vetenskaplig grund skulle också omställningen till mer hållbara jordbrukssystem underlättas. I stället för att på oklara grunder fastslå att vissa metoder och insatsvaror är mer hållbara än andra, kunde man precisera mätbara kriterier på hållbarhet, exempelvis vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda. Då skulle jordbruket naturligen utnyttja bästa tillgängliga teknik och kunskap för att nå de målen – gm-grödor och handelsgödsel likaväl som biologisk bekämpning och slutna kretslopp. Här finns en stor utmaning av närmast folkbildningskaraktär. Kanske något för Hahn och Linusson att engagera sig i?

Slutligen ett klargörande. Jag avsåg inte att påstå att till exempel SNF inte är en demokratisk organisation. Den demokratiska nivå jag talade om är riksdag, regering och dess underställda myndigheter. Det finns mycket fundamentala, demokratiska skäl till att NGO:er inte bör tillåtas att spela rollen av myndigheter.