Sexism är DO:s blinda fläck

När en barnmorska uttalade vägran att delta i abortvård fick det flera sjukhus att neka henne anställning. Hon hävdade då att det förelåg diskriminering på grund av religiös tro. Fallet uppvisar stora likheter med den så omdiskuterade ”handskakningsdomen” som drevs igenom av DO för några år sedan. Då utdelades skadestånd till en muslimsk man för att Arbetsförmedlingen dragit in hans aktivitetsstöd sedan han vägrat ta en kvinna i hand under en arbetsintervju. Arbetsförmedlingen ansåg att mannen själv minskat sina möjligheter till anställning på grund av sitt (sexistiska) beteende, men tingsrätten gick på DO:s linje och menade att hänsyn borde tagits till att mannen ”till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”.

Att driva sådana händelser som diskrimineringsärenden är märkligt i sig. Det förefaller sannolikt att vem som helst som vägrar ta kvinnor i hand skulle ha svårare att få jobb. Och att vem som helst som vägrar delaktighet i abortvård skulle ha svårt att få anställning som barnmorska. Anledningen är det faktiska agerandet, inte de bakomliggande religiösa motiven, och det framstår som långsökt att hävda diskriminering på grund av tro. Var och en har rätt att tro, tycka, tänka och (i alla fall inom lagens gränser) bete sig som man vill. Men detta ska inte misstas för en lagstadgad rätt att skyddas från alla negativa konsekvenser av ens handlingar, och moraliskt motiverade sådana borde inte utgöra något undantag.

Vi utsätts ständigt för situationer där våra principer och vår känsla för rätt och fel ställs mot praktiska omständigheter och konsekvensbedömningar. Ställningstaganden och handlingar är aktiva val, oavsett om de grundar sig i religion, ideologi eller godtycke. Ibland får det goda samvetet stå tillbaka för andra vinster som bekvämlighet, njutning eller ekonomisk trygghet. I andra situationer gör vi bedömningen att principerna väger tyngst.

Barnmorskan och den muslimske mannen fattade båda beslutet att inte ge avkall på sina principer under försöken att ta sig in på arbetsmarknaden. Att som tingsrätten hävda att den muslimske mannen till följd av sin religiösa övertygelse ”saknat möjlighet” att ta främmande kvinnor i hand är inget annat än ett omyndigförklarande. Sorgligt nog verkar det dessutom vara uttryck för tesen att troende skulle vara fysiskt oförmögna att utföra en enligt dem omoralisk handling. I DO:s och tingsrättens utlåtanden återkommer formuleringar som ”inte kan utföra aborter på grund av sin tro” och ”på grund av sin religion inte kan ta en kvinna i hand”. Varför protesterar ingen av de omtalade mot detta pådyvlande av handikapp?

Ett av problemen med handskakningsdomen är att den snabbt leder till ytterligare orimligheter. Vad skulle DO säga om kvinnan hade nekats handslaget baserat på sexuell läggning eller hudfärg, snarare än kön? Hade skadestånd utgått även till en person som ursäktar sitt beteende med bacillskräck, social fobi eller en ideologiskt knuten moralisk ståndpunkt? Om inte, varför? Och kan troende som menar att det enda moraliskt godtagbara hälsningsförfarandet består i att spotta kvinnor i ansiktet kräva skadestånd om de på grund av beteendet nekas aktivitetsstöd eller arbete? Med andra ord: Vilka handlingar och motiv är giltiga i sammanhanget? Och hur väga den enas rättigheter mot en annans?

I ljuset av ovanstående är det förvisso glädjande att barnmorskans anmälan faktiskt avslogs. Men en jämförelse mellan handskakningsfallet och abortärendet avslöjar dessvärre att DO tar lätt på könsdiskriminering – föga smickrande för en myndighet med ansvar för att stävja just den sortens förtryck.

DO har i bedömningen av båda fallen tagit hänsyn till 1) huruvida anmälaren blivit sämre bemött än någon annan hade blivit i samma situation och 2) de intressen som bemötandet syftat till att försvara. Men där slutar också likheterna dem emellan. Om att barnmorskan hade nekats anställning skriver DO att landstinget inte ”fäst något avseende vid hennes trosuppfattning och religiösa övertygelse i sig” och att de ”skulle ha ett likartat förhållningssätt till alla som […] inte skulle kunna utföra de aktuella arbetsuppgifterna”. I handskakningsmålet hävdade Arbetsförmedlingen på motsvarande sätt att mannens stöd drogs in på grund av hans agerande, inte den underliggande religiösa motiveringen. Men det kunde DO inte förstå. ”Andra personer i en jämförbar situation skulle inte ha blivit behandlade på samma sätt”, hävdas det i domen. Redan här anar man inställningen att det sexistiska beteendet i sig inte är något att anmärka på.

Vidare är DO helt på det klara med att det finns ett ”samhälleligt intresse” i tillgången till bra abortvård. Man refererar till jämförbara fall i Europadomstolen angående förfaranden som ”haft det godtagbara syftet att motverka diskriminering och således att säkerställa andras fri- och rättigheter” och konstaterar att landstinget handlat ändamålsenligt.

I handskakningsärendet menade man i stället att mannen ”inte uppträtt på ett sätt som varit oartigt eller kränkande” och ser inget syfte med det indragna stödet. Om påtalandet att arbetsgivare har ett lagstadgat ansvar att se till att arbetsplatsen är jämställd, eller att kvinnan i fråga känt sig ”sårad, kränkt och omedelbart utanför”, tas ingen notis.

Den enda rimliga tolkningen är att DO helt enkelt inte ser något godtagbart syfte eller samhälleligt intresse i sexismfria arbetsplatser. Har myndigheten ändrat åsikt sedan dess, kan det vara värt att informera om det nu.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker