Varför det fria ordet är grundläggande.

Att invändningar kan göras mot argumenten i denna text möjliggörs av – yttrandefriheten.

För mer än tvåhundra år sedan skrevs yttrandefriheten in i första tillägget i den amerikanska konstitutionen, och just nu är denna rättighet högaktuell. Språkföreskrifter på universiteten, inbjudna men avpolletterade examenstalare, fängslade performancekonstnärer, landsflyktiga informationsläckor, en bloggare som en av landets närmaste bundsförvanter har dömt till tusen piskrapp samt en massaker på franska tecknare har tvingat den demokratiska världen att tänka igenom bakgrunden till sitt engagemang för det fria ordet.

Är det fria ordet mest en symbolisk talisman, likt en nationsflagga eller ett motto? Är det bara ett av våra många utbytbara värden? Hade påven Franciskus rätt när han sa att man inte får »förlöjliga andras tro«? Ska universiteten få sätta munkavle på vissa studenter för att skydda andras känslor? Överskred tecknarna på Charlie Hebdo »en gräns som skiljer det fria ordet från skadligt språkbruk«, som en dekan på en journalist- Varför det FRIA ORDET är grundläggande högskola nyligen gjorde gällande? Eller är det fria ordet grundläggande – en rättighet som visserligen inte är absolut men som bara bör upphävas i noggrant avgränsade fall?

Svaret är att det fria ordet är helt grundläggande. Det är viktigt att påminna sig varför och ha skäl till hands när denna rättighet ifrågasätts.

TRE SKÄL FÖR DET FRIA ORDET

Det första skälet är att just det som vi gör när vi frågar oss om det fria ordet är grundläggande – utbyter och bedömer idéer – förutsätter att vi har rätt att utbyta och bedöma idéer. När vi pratar om det fria ordet (eller om vad som helst) så pratarvi. Vi avgör inte våra meningsskiljaktigheter genom armbrytning, skönhetstävlingar eller pistoldueller. Om man inte är beredd att skämma ut sig genom att, med kolumnisten Nat Hentoffs ord, hävda att »ordet är fritt för mig men inte för dig«, så kan man argumentera mot yttrandefriheten bäst man vill, men man har förlorat diskussionen innan den ens börjat.

De som inte är imponerande av detta logiska resonemang kan försöka med ett argument som bygger på mänsklig erfarenhet. Man kan föreställa sig en värld där orakel, siare, profeter, påvar, svärmare, imamer och guruer har förunnats en sanning som bara de har tillgång till och som det vore dåraktigt, rent av brottsligt, av oss andra att ifrågasätta. Historien klargör att detta inte är den värld vi lever i. Vår historia, vår vetenskap och vårt sunda förnuft har gång på gång visat att konspirationsteoretiker och sanningssägare haft fel, ofta på ett skrattretande sätt. Den kanske största upptäckten i mänsklighetens historia – den föregår alla andra upptäckter – är att källorna till våra hävdvunna övertygelser i själva verket är alstrare av villfarelser och bör förklaras ogiltiga som grundvalar för kunskap. Hit hör religiös tro, uppenbarelser, dogmer, auktoriteter, karisma, omen, profetior, intuition, synskhet, vedertagna åsikter och subjektiv visshet.

GISSNINGAR OCH VEDERLÄGGNINGAR

Hur kan vi då veta något? Förutom genom matematiska teorem, som inte handlar om den materiella världen, är svaret den procedur som filosofen Karl Popper beskrev som gissningar och vederläggningar. Vi får idéer om verklighetens beskaffenhet och prövar dem mot denna verklighet, samt låter världen falsifiera de felaktiga hypoteserna. »Gissningarna« i denna process är självfallet beroende av att det fria ordet får användas. Vi gör våra gissningar utan förhandsgarantier om att de är riktiga. Det är bara genom att sprida idéer och se vilka av dem som står emot försöken att vederlägga dem som vi erhåller kunskap.

Denna insikt gjordes under den vetenskapliga revolutionen och upplysningstiden och vände upp och ner på den traditionella förståelsen av världen. Alla vet att upptäckten av att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom mötte våldsamt motstånd från de kyrkliga myndigheterna. Men den kopernikanska revolutionen var bara den första stora händelsen i en omvälvning som ledde till att vår nuvarande förståelse av världen skulle ha varit oigenkännlig för våra förfäder. Allt vi numera vet om världen – hur gammal vår civilisation, mänskligheten, planeten och världsrymden är; vad vi består av; vilka lagar som all materia och all energi råder under; hur kroppen och hjärnan fungerar – var en skymf mot dåtidens religiösa dogmer.

Ett tredje skäl till att det fria ordet är grundläggande för människans framsteg är att det är en förutsättning för demokratin och ett bålverk mot tyranniet. Hur kom 1900-talets mest avskyvärda regimer till makten och hur behöll de den? Svaret är att grupper av beväpnade fanatiker tystade deras kritiker och motståndare. (Valet 1933 som gav nazisterna majoritet föregicks av många års hotelser, mord och vilda härjningar.) Och när de totalitära väl fått makten, kriminaliserade de all kritik av regimen. Detsamma gäller dagens mindre folkmordsbenägna men ändå brutala regimer i exempelvis Kina, Ryssland, afrikanska enmannavälden och stora delar av den muslimska världen.

STYRKAN I ALLMÄN KÄNNEDOM

Varför tål inte diktatorer åsiktsavvikelser? Man kan tänka sig envåldshärskare som tillgodosåg sina egna intressen och endast fängslade eller dödade dem som gjorde direkta försök att inkräkta på deras privilegier – och lät de maktlösa undersåtarna klaga hur mycket de ville. Det finns en bra anledning till att diktaturer inte fungerar så. De utarmade undersåtarna i en tyrannisk regim har inte invaggats i tron att de är lyckliga, och om tiotals miljoner medborgare agerar tillsammans har ingen regim råstyrkan att stå emot dem. Skälet till att medborgare i ett land inte gör samfällt motstånd mot sina herrar är att de saknar allmän kännedom – medvetenheten om att alla har samma kunskap som de och vet att de har den. Folk utsätter sig för risken att drabbas av den despotiska regimens repressalier enbart om de vet att andra samtidigt utsätter sig för samma risk.

Allmän kännedom skapas genom offentlig information, exempelvis uttalanden i medierna. Sagan om kejsarens nya kläder belyser logiken i detta. När den lille pojken ropade att kejsaren var naken sa han ingenting som de andra åskådarna inte redan visste eller inte kunde se med egna ögon. Men han förändrade likväl deras kunskap, för nu visste alla att alla andra också visste att kejsaren var naken. Och att detta var allmänt känt ingav dem modet att utmana kejsarens auktoritet med sitt skratt.

Berättelsen påminner oss om varför humor inte är något att skratta åt – varför satir och gyckel, även barnslig och smaklös sådan, är skrämmande för envåldshärskare och skyddas av demokratierna. Satiren kan oförmärkt ifrågasätta antaganden som blivit en andra natur hos mottagarna genom att tvinga dem att se att dessa antaganden leder till följder som alla inser är absurda.

HUMOR PÅSKYNDAR FRAMSTEG

Det är därför som humor ofta påskyndar samhälleliga framsteg. Stöddiga förståsigpåare som Voltaire, Swift och Johnson gjorde på 1700-talet narr av samtidens krig, förtryck och grymma sedvänjor. På 1960-talet framställde komiker och konstnärer rasister som tjockskalliga neandertalare. Vietnamkrigshökarna, kärnvapenanhängarna och kalla kriget-förespråkarna utmålades som amoraliska psykopater. Sovjetunionen och dess satellitstater hade en rik flora av underjordisk satir – ett exempel är följande definition av kalla krigets båda ideologier: »Kapitalism är när människor utnyttjar andra människor; kommunism är raka motsatsen.«

Vi använder ett syrligt språk i syfte att försvaga inte bara politiska diktatorer utan även vardagslivets små översittare: den tyranniska chefen, den skenheliga predikanten, skrävlaren i baren, kvarterets bevarare av undertryckande normer.

Det stämmer att det finns gränser för det fria ordet. Vi skapar undantag för bedrägeri, ärekränkning, utpressning, avslöjanden av militära hemligheter och direkta uppmaningar till olagligheter. Men dessa undantag måste vara rigoröst utformade och motiverade i det enskilda fallet; de är ingen ursäkt för att behandla språket som en utbytbar vara bland andra. Despoter i så kallade demokratiska republiker fängslar rutinmässigt sina motståndare som anklagade för förräderi, ärekränkning och anstiftan till brottslig gärning. Storbritanniens släpphänta ärekränkningslagar har använts för att tysta kritiker av politiska gestalter, näringslivets oligarker, Förintelseförnekare och kvacksalvare. Till och med det undantag från yttrandefrihet som ledamoten av USA:s högsta domstol Oliver Wendell Holmes hittade på redan 1917 – att skrika »Elden är lös!« i en fullsatt teatersalong – är lätt att missbruka, och han gjorde det inte minst själv. Det var i samband med ett fall i domstolen som han skapade denna mem till försvar för den fällande domen av en man som spred flygblad som uppmanade landets män att motsätta sig inkallelse under första världskriget, en helt normal åsiktsyttring i en demokrati.

Och om man protesterar mot dessa argument – om man vill uppdaga svagheter i min logik eller brister i min precision – så är det yttrandefriheten som gör det möjligt.