Signerat: Livet till salu

Av Moa Lindqvist.

Följden av att beteckna hushållssysslor som »obetalt arbete»

En typisk svensk mamma som återvänder hem efter åtta timmars arbetsdag kommer inte att kunna avsluta sin arbetsdag där. Då återstår 5,5 timmar av så kallat obetalt arbete: hon hämtar barn på dagis, lagar mat, diskar, dammsuger, fixar den droppande vattenkranen i badrummet, tvättar och nattar barn. Åtminstone är det så i genomsnitt, enligt svensk statistik (SCB 2018). Vi kan tala om ett samhällskontrakt som bland annat innebär att hon efter sin dag som lönearbetare påbörjar sin dag som hushållsarbetare, underhållsarbetare med mera.

I den numera klassiska texten The sexual contract (1988) av den brittiska statsvetaren Carol Pateman framförs skarp kritik mot de kontraktsteoretiker som genom att dela samhällskontraktet i två delar – det sociala kontraktet och det sexuella kontraktet – har förvisat de båda delarna till två olika samhälleliga sfärer: det sociala kontraktet till den offentliga sfären och det sexuella kontraktet till den privata. Den senare delen har på så vis förklarats politiskt ointressant. Pateman menar att vi genom denna tudelning bortser ifrån att det »ursprungliga kontraktet konstituerar både frihet och herravälde» i form av mäns frihet och kvinnors underkastelse. På det sättet, menar hon, har vi ignorerat det faktum att vi lever i ett patriarkat; genom att göra den privata sfären politiskt ointressant kan vi fortsätta att blunda för att hälften av befolkningen är uteslutna från de medborgerliga rättigheterna. Möjligen kan vi i ett svenskt sammanhang se att detta börjar luckras upp: ett sådant exempel är just Statistiska centralbyråns ovan refererade studie På tal om kvinnor och män: Lathund om jämställdhet (2016). Rapporten har utkommit i fjorton utgåvor sedan 1984 och presenterar statistik över kvinnors och mäns villkor, makt och inflytande rörande utbildning och arbete, och statistik över vad män och kvinnor gör i sina egna hem. Syftet är bland annat att ligga till grund för ett välmenande jämställdhetsarbete. Inledningsvis i SCB:s lathund får vi en tydlig definition av vad de svenska jämställdhetspolitiska övergripande målen är: »kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv».

Vad skulle vi kunna tänkas förlora när vi gör den privata sfären politisk? Jag vill peka på tre problematiska och säkerligen oönskade konsekvenser av att söka jämställa de sysslor eller aktiviteter som utförs i hemmet, det vill säga i den privata sfären, med det lönearbete som sker i den offentliga sfären.

För det första innebär det att det blir möjligt att jämföra mäns och kvinnors generella arbetsinsatser inom och utanför hemmet. I samma stycke som konstaterar att kvinnor i åldern 20–64 år ägnar i snitt en timme mer per dag åt obetalt arbete i hemmet än män går det att läsa att män i samma åldersgrupp ägnar 1,5 timmar mer om dagen till betalt arbete än kvinnor. Denna jämförelse skulle kunna leda till slutsatsen att den totala arbetstiden är ganska rättvist fördelad, men då bortser vi från att det betalda arbetet – förutom just lönen – ger betydligt mer skydd i form av pensioner och försäkringar.

För det andra: genom att benämna de traditionellt »kvinnliga» hushållssysslorna med termen för den traditionellt sett »manliga» sysselsättningen arbete, har vi än en gång erkänt det manliga som norm. Arbete är något gott (och manligt), alltså bör även kvinnors handlande betecknas med denna term, även om det i detta fall är obetalt. Hennes sysslor är inte goda i sig, utan blir goda först när de identifierats med det som mannen gör. Detta är ett problem som Carol Pateman faktiskt pekar ut som ett av de mest centrala i sin bok The sexual contract. Hon menar att feminister som hävdar att patriarkatet bäst konfronteras genom att göra könsskillnader politiskt ointressanta resulterar i att offentliga lagar och riktlinjer utformas och behandlar kvinnor som om de vore precis som män och ignorerar det faktum att vi faktiskt lever i ett patriarkat där kvinnor är just underordnade till att börja med. Patriarkatet görs på så vis osynligt i hopp om att det ska försvinna av sig självt, men detta befäster snarare att halva befolkningen bör rätta sig efter den andra halvans normer och förutsättningar som de helt enkelt inte äger.

För det tredje, och detta är något som jag ser som den mest grundläggande negativa konsekvensen av denna politiska planläggning av det privata: genom att beteckna matlagning och nattning av barn som »obetalt arbete» omformas synen på dessa stunder. Härigenom uppfattas omsorgen om våra barn, matlagning med mera som ett nödvändigt (oavlönat) ont och inte som den fritid eller rentav den livsmening vi skulle kunna se det som. Själva livet blir så att säga till salu. Denna konsekvens kan problematiseras ytterligare mot bakgrund av Karl Marx idé att samhällets påtvingade arbetsdelning leder till att människor känner sig främmande inför sina egna handlingar. När arbetsdelningen inte är frivillig, blir hennes handlingar en »fientlig makt som blir herre över henne i stället för tvärtom». Om staten reglerade produktionen skulle medborgarna genom fria val kunna »göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker». Vidare säger Marx att människans egen »produkt», det vill säga hennes arbete, är beroende av frihet för att inte själva arbetet ska konsolidera »sig som en opersonlig makt över oss», vilket han menar har varit fallet hittills i den historiska utvecklingen.

Den svenska litteraturvetaren och samhällsdebattören Nina Björk sätter ord på samma fenomen men ur ett annat perspektiv när hon beskriver hur vissa typer av tidigare obetalda handlingar och aktiviteter har varufierats och blivit tjänster som kan köpas och säljas på en marknad. Björk konstaterar: »[d]ärmed blir ännu en del av mänskligt liv till varor », som dessutom är möjliga att göra ekonomisk vinst på.

I och med att vi benämner omsorgen om våra barn och vårt hem som arbete, har vi även format vår syn på dessa sysslor och bestämt att de som ägnar sig åt dem (främst kvinnor), oavsett om de vill det eller inte, är »hushållsarbetare».

Därmed finns det risk att detta inte endast motverkar sitt ursprungliga jämställdhetssyfte. Dessutom kan vi fråga oss vad som händer med människan när politiskt normativa utgångspunkter överordnas den individuella friheten och faktiskt, riskerar att – i Marx mening! – göra henne främmande inte bara inför sitt arbete, utan även för det mest privata som sker i nära familjerelationer mellan hemmets väggar.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker