Signerat: Sverige är de mindre utbildade politikernas nation

Både våra statsministrar och våra oppositionsledare har lägre utbildning än i jämförbara länder, skriver David Rönnegard.

Vad krävs för att bli en bra statsminister? Man kan göra en ganska omfattande lista över önskvärda egenskaper, men utifrån statsministeryrkets komplexitet borde utbildning åtminstone vara en väsentlig merit.

I dag är det i det närmaste omöjligt att få ett kvalificerat jobb inom näringsliv eller offentlig sektor utan en högskoleexamen. Våra svenska statsministrar däremot, saknar många gånger en sådan kvalifikation. Det verkar udda. Är det rimligt att landets högsta ledare ofta har lägre utbildning än sina tjänstemän och en stor del av landets invånare?

Sverige är en demokrati och inte en meritokrati. Vårt land styrs av folkvalda och inte av dem som befordrats uteslutande på meriter. Detta är som sig bör, eftersom regelbundna val är en nödvändig kontroll av att de valda har landets förtroende. Samtidigt är det besynnerligt att inte utbildning räknas som en större merit hos våra folkvalda. Vår nuvarande statsminister har ingen högskoleexamen. Bland övriga partiledare som aspirerar på statsministerrollen har endast tre av åtta en högskoleexamen, även om flera av dem, även statsministern, har studerat på högskola utan att fullborda en examen. I jämförelse med andra länder, till exempel Finland, Tyskland, Frankrike och USA, så har alla regeringschefer sedan 1950-talet haft en akademisk examen, medan motsvarande siffra för Sverige är endast 64 procent. Förhållandet gäller alltså på båda sidor om blockgränsen. I andra länder verkar avsaknad av examen vara diskvalificerande för landets ledande befattning. Så är inte fallet i Sverige, trots att ungefär en tredjedel av vårt lands befolkning i åldern 25– 64 år har läst vidare efter gymnasiet i tre år eller mer. Märkligt.

Varför är då högskoleutbildning meriterande för en regeringschef? Det är förvånande att frågan ens behöver ställas, men för att understryka problemet behöver vi förstå vilka grundläggande kompetenser som en högskoleutbildning ger. Man lär sig att ta in stora mängder information och att analysera informationen, dra korrekta slutsatser, och i många utbildningar förstå relevant statistik. Detta kräver tid och träning och är inget som kommer från ovan. Visserligen kräver inte bildning alltid formell utbildning. Bildning kan tillskansas via egna studier. Men en högskoleutbildning ställer krav på analys och slutledningsförmåga. Dessa kompetenser är i allra högsta grad väsentliga för att vår högsta beslutfattare ska ta välgrundade beslut. Förvisso har en statsminister en stab med rådgivare och specialister i sakfrågor, men för att ta till sig råden och fatta egna beslut måste en politiker förstå sina rådgivare. Detta förefaller bli svårare utan tillräcklig utbildning.

Att utbildning till viss grad är viktigt håller nog de flesta med om. Få skulle acceptera ett statsråd som vore analfabet. Det innebär inte nödvändigtvis att så hög utbildning som möjligt är önskvärt. Landets docenter och professorer är inte självklart bäst lämpade att leda landet, om nu någon av dem skulle vilja det. De är onekligen skickliga på analys, men de speciella och avgränsade forskningsområden som de vigt sitt liv åt är antagligen inte relevanta för statsministerämbetet. Enligt min mening behöver en statsminister endast ha tillräckligt med utbildning för att kunna ta till sig beslutsunderlag och förstå rapporter skrivna på högskolenivå.

Högskoleutbildning är naturligtvis inte i sig en garanti för kompetens, vilket sittande president på andra sidan Atlanten visar med all tydlighet. Men å andra sidan kan man nästan garantera inkompetens om beslut fattas utan att personen fullt ut förstår den aktuella problematiken. Det verkar som att vår främsta förväntning på en svensk politiker är att hen ska stå för samma värderingar som vi själva har. Frågan om tillräcklig kompetens för att omvandla värderingar till praktik verkar inte angå oss i någon större utsträckning.

Att ha hjärtat på rätt ställe räcker helt enkelt inte. Och om detta gäller högsta ämbetet gäller det även landets ministrar. Justitieministern måste förstå juridik, finansministern måste förstå ekonomi, utbildningsministern måste förstå pedagogik. Exempelvis har dock flera utbildnings- och skolministrar saknat en akademisk examen.

Varför är det så? Problemet verkar vara strukturellt. Svenska politiker fostras tidigt i partiernas ungdomsorganisationer, vilket möjliggör en politisk karriär som ett alternativ till andra karriärvägar som kräver formell utbildning. Många politiker påbörjar aldrig en högskoleutbildning, medan andra hoppar av då politiska möjligheter erbjuds. Fenomenet förklarar varför det ser ut som det gör, men man kan ifrågasätta ifall utbildningströskeln för politiker ska vara lägre än för yrken som innebär betydligt mindre makt, inflytande och ansvar för samhället.

Politiker är viktiga just därför att politik är viktigt. Det är politiken och dess företrädare som ger förutsättningarna för att landets medborgare ska kunna samsas och samarbeta i det vi kallar samhället. Det verkar fullt rimligt att medborgarnas företrädare behöver rätt kvalifikationer.

Hur kan vi då höja utbildningsnivån på våra politiker? Ett klumpigt men effektivt sätt vore att helt enkelt ställa utbildningskrav för politiska poster precis som man gör för andra jobb. Men detta kan snabbt gå väldigt snett om poolen av kandidater med en högskoleexamen är begränsad, eftersom vi inte vill välja vem som helst som råkar ha en examen. Det är svårt för landets medborgare att rösta fram bra politiker med rätt kompetens om få finns till förfogande. Kanske är det så att alltför få högutbildade söker sig till politiken?

Högutbildade personer har ofta flera valmöjligheter i sin karriär, och om en politisk bana är ett mindre attraktivt alternativ för dem kommer färre att ställa upp. Det handlar då om en rekryteringsfråga, precis som inom andra områden där rätt personer behöver attraheras till olika yrken. Incitament för att locka rätt personer till politiken kan utformas på många olika sätt, men vi måste uppmärksamma att dagens inkörsport via partiernas ungdomsorganisationer innebär att de som inte varit politiskt aktiva sedan ungdomsåren får det svårare att bli accepterade. Partierna borde i stället välkomna och aktivt söka efter kompetens med värderingar som stämmer överens med deras, och inte bara hoppas på att den kompetensen ska genereras via ungdomsorganisationerna och personer som själva söker sig till partiet.

Att bli politiker är i viss mån ett kall. Hjärtat måste klappa för ett bättre samhälle. Men hjärta utan hjärna gör föga nytta. Det sägs att makten utgår ifrån folket, men det gör den bara vart fjärde år. Däremellan utgår makten från Rosenbad.

David Rönnegard är forskare och konsult i gränslandet ekonomi/filosofi. Civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm, Ph.D. i filosofi från London School of Economics.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker