Tankar från karantänen – Åsa Nilsonne

Hej virus!

När jag var i tio-elvaårsåldern och familjen bodde i Addis Abeba fick jag och en kompis tag på en liten hundvalp som alldeles tydligt inte var frisk. Hennes päls var dammig och torr, den lilla nosen var het. Hennes rörelser var långsamma och hon hade svårt att stå. Jag minns att jag uppfattade hennes blick som sorgsen och förvirrad,

Vi var hemma hos kompisen, och där öppnade vi en tillfällig veterinärklinik.

Vi tog oss an vår lilla patient med stort allvar: valpen blev badad, matad med mjölk och bröd. Hon var svag men hon svalde och vi tyckte att allt gick bra.

Några dagar senare fick jag reda på att valpen hade dött, och att kompisens föräldrar hade varit kloka nog att låta undersöka den lilla kroppen. Det visade sig att valpen hade dött av rabies.

Jag tror inte att någon i min familj förstod hur allvarlig sjukdomen är: det finns ingen bot, och dödligheten hos människa ligger runt 100 %.

Jag kan i alla fall inte minnas att någon blev särskilt oroad, men jag skulle nu vaccineras. Det var spännande.

Jag fick reda på att rabiesviruset använder våra nerver som motorvägar, och att man inte blir sjuk förrän det kommit fram till hjärnan. Därför hinner man fortfarande vaccinera sig efter att man blivit smittad, förutsatt att man inte blivit biten i ansiktet, och det hade vi lyckligtvis inte blivit.

Så nu skulle vi vaccineras mot rabies, kompisen och jag. Det var dagliga, stora sprutor i en veckas tid som skulle rädda livet på oss.

Det är möjligt att det faktiskt behövdes, för vi hade båda fått rätt mycket valpsaliv på händerna.

Hursomhelst startade nog min virusfascination där och då. Det verkade så överraskande att en främmande varelse (så tänkte jag på viruset) kunde promenera inuti min kropp, inuti mina armar, utan att göra något väsen av sig, för att sedan döda mig månader senare när det tagit sig fram till hjärnan.

Under läkarutbildning steg min aktning för fenomenet virus ytterligare. Tänk att varken behöva andas eller äta (i motsats till bakterier). Tänk att resa med så lätt bagage att bara det allra allra viktigaste är med. Lite arvsmassa, ett fodral. Och att få det att fungera.

Hörde någon säga, till en virusforskare ”…och enkla organismer som virus…” Virusforskaren svarade förnärmat: ”Har du någon aning om hur komplicerat det är att vara så enkel?”

Och sedan var det frågan om varifrån de kommer.

Någon föreslår att det kan vara arvsmassa som kommit på ett nytt sätt att ta sig från generation till generation. Istället för att bara sitta i cellerna och vänta på att människan, hästen, eller vilken art den nu befinner sig i, ska överleva fram till könsmognaden och sedan skapa en ny liten individ som generna kan bo i, så skulle delar av arvsmassan helt enkelt välja att ta sig vidare på egen hand… Andra tänker att virus snarare är någon slags väldigt gammal livsform (om de nu ska betraktas som levande). Eller så är de kanske varelser som tidigare var mer komplicerade, men nu har specialiserat sig på ett liv som parasiter och därför rationaliserat bort många funktioner?

Det mysteriet gör dem bara mer intressanta och tilldragande i mina ögon.

Och nu.

Ett nytt virus som skadar män mer än det skadar kvinnor. Hur intressant är inte det?

Ett virus som verkar drabba lungorna hos äldre men mag-tarmkanalen hos barn, och som kan leda till stroke hos unga tidigare friska människor, hur märkvärdigt är inte det?

Ett virus som eventuellt kan smitta oss om och om igen genom att på något sätt överlista vårt immunsystem, hur otippat är inte det?

Så oavsett hur det går för oss människor under den här pandemin kommer covid-19 att lära oss en hel del nytt om oss själva.

Detta tänker jag på där jag sitter i min 70+ coronakarantän och funderar på vårt nyaste virus.

Fascinerat.