Parkinsons lagar – i vår tid

Våra arbetsplatser är fortfarande fångna i byråkratisk administration, bullshit jobs och improduktivt pseudoarbete.

Text: Mats Alvesson

För drygt sextio år sedan publicerade den brittiske marinhistorikern C. Northcote Parkinson (1909–93) boken Parkinsons lag. Egentligen är det flera lagar och ska man vara noggrann är de knappast lagar, utan snarare tendenser. Dock rör det sig om fenomen som är tillräckligt vanliga för att kunna ses som lagbundenheter. Parkinson tecknar karikatyrer, men få saker får oss att se verkligheten så tydligt som en träffande karikatyr.

BYRÅKRATIN ÖKAR STADIGT

Mest känd är nog lagen om byråkratins ständiga expansion. Den administrativa påbyggnaden – nödvändig i viss utsträckning – tenderar att utvidga sig av egen kraft. Det blir lätt fler hierarkiska nivåer, fler regler, fler människor som sysslar med regelefterlevnad, fler möten, mer planering och fler utvecklingsprojekt. Byråkratin håller många människor sysselsatta: de som arbetar med administration och de som hålls igång av den, med en strid ström av krav på att följa rutiner, rapportera, sammanträda, och så vidare.

Det handlar inte om lättja, utan om att man ständigt alstrar arbetsuppgifter åt varandra. Arbetsmängden sväller utan att det tillför direkt värde, helt enkelt. Parkinson illustrerade sin lag med de brittiska marin- och kolonialdepartementens utveckling efter första respektive andra världskriget. Tiden efter 1918 bantades flottan ifråga om fartyg och sjömän, och efter andra världskriget blev de flesta kolonierna självständiga. Men trots att själva verksamheterna alltså krympte, ökade antalet anställda vid departementen under de påföljande perioderna.

MINDRE VIKTIGT – LÄNGRE TID

En annan av Parkinsons lagar belyser tendensen att en mindre viktig fråga får mer tid och uppmärksamhet än en större. Förklaringen är att större frågor kännetecknas av hög komplexitet och kräver mycket sakkunskap. Det medför att många inte förstår de större frågorna och därför undviker att blanda sig i dem. Mindre frågor är däremot ofta lättfattliga, och här anser sig många ha något att tillföra. Särskilt den som inte har så mycket att säga i svåra och tunga frågor tar gärna tillfället i akt att komma till tals när han eller hon väl tycker sig begripa vad det handlar om. Var och en vill förstås bidra på sammanträden, så att man visar att man gör skäl för lönen.

Parkinson exemplifierar med en kommitté som ägnar föga tid åt att fatta beslut om ett nytt kärnkraftverk, men långa diskussioner åt frågan om gratis kaffe åt en nämnd. En annan punkt på dagordningen, om nya cykelställ, hamnar mitt emellan ifråga om tidsåtgång och antalet diskussionsinlägg. Den kräver trots allt en del teknisk kunskap om material och byggregler, vilket begränsar det aktiva deltagandet och därmed också tidsåtgången. Frågan om gratis kaffe är föredömligt enkel att ägna sig helhjärtat åt. Diskussionen slutade för övrigt med att en projektgrupp tillsattes för att närmare utreda ärendet.

TILLGÄNGLIG TID STYR

En ytterligare Parkinsonlag säger att den tid det tar att utföra en arbetsuppgift tenderar att motsvara den tid som finns tillgänglig för att utföra den. Är utsatt mötestid två timmar, ägnar man två timmar åt mötet. Är mötestiden kortare, avverkas frågorna på kortare tid. En grupp arbetar med andra ord snabbt eller långsamt beroende på hur arbetsdagen ska fyllas. Man anpassar arbetsrytmen helt enkelt. Eller som en nyanställd vaktmästare vid en svensk kommun fick höra av en kollega en av de första dagarna på sitt arbete: »Gå inte så snabbt till containern där borta!« Svenska socialarbetare lyckas ibland fylla så stor del av arbetsdagen med att dokumentera vad de har gjort att de knappast hinner träffa de klienter vars sociala omsorg de mödosamt dokumenterar. Utredande socialsekreterare som arbetar med barn och unga tillbringar motsvarande tio minuter om dagen, 2 procent av arbetstiden, med att träffa barn och ungdomar för enskilda samtal.

BÄTTRE I DAG?

En hel del har hänt sedan Parkinsons lagar formulerades och publicerades. Många hävdar med emfas att samhället har utvecklats i mer positiv riktning. Har vi inte skapat kunskapssamhället kanske? Är inte människor generellt sett självständiga, välutbildade, kompetenta, välinformerade och reflekterande? Har inte IT- och expertsamhället lett till organisationer som är bantade, effektiva och högpresterande? Har inte internationell konkurrens och krav från samhällsmedborgarna medfört att företag och andra organisationer är trimmade och bra på att cut the crap? Är det inte så att det moderna arbetslivet präglas av höga prestationskrav? Att politiska reformer har rationaliserat offentlig sektor? Att stora mängder konsulter bidragit till ständig förbättring och effektivisering? Och att organisationer i kunskapssamhället befolkas av kvalificerade individer som ser till att använda sin arbetstid klokt och meningsfullt?

Jag tvekar mellan att på dessa frågor svara Nja, Knappast eller, mer bestämt: Nej, verkligen inte! Säga vad man vill om all denna omtalade kunskap och reflektionsförmåga, men den är inte alltid så lätt att finna spår av i verkligheten. Mer vanlig är så kallad funktionell dumhet, det vill säga rationalitet och kompetens inom en snäv logik, men tanklöshet och enfald om man anlägger ett bredare perspektiv och reflekterar över helheten. I vilken riktning reformer och konsultinsatser har bidragit tål att tänka på. Särskilt hög effektivitet genomsyrar varken svensk offentlig sektor eller storföretag. Påfund som motverkar effektivitet är legio. Och ännu har ingen lyckats upphäva Parkinsons lagar, så låt oss som exempel nämna ett par nutida företeelser.

GENERALER OCH SOLDATER

Under lång tid nedmonterades det svenska försvaret, men på något förunderligt vis överlevde inte bara de högre befälen trots att soldaterna försvann, utan de ökade dessutom i antal:

»Det enda som har ökat under denna nedgångsperiod är antalet generaler. Samtidigt som ÖB slog fast att den eviga freden inträtt, återfanns fyrtiotre svenska generaler eller amiraler i rullorna. Vid mitten av sjuttiotalet när Sverige kunde ställa upp över en halv miljon män och kvinnor i uniform, var antalet generalspersoner trettiotre.« (Carl Hamilton, kolumn i Aftonbladet 14.5.2007)

En variation på samma tema är proportionen på lite lägre nivå.

»Det så kallade insatsförsvaret har tusen överstelöjtnanter men i bästa fall en gripbar utbildad bataljon.« (Johan Tunberger vid Totalförsvarets forskningsinstitut, DN Debatt 26.9.2004)

Inte ens en bananrepublik i Sydamerika på 1950-talet – där många officerare blev befordrade för att hållas på gott humör och vara lojala med diktatorn – hade kunnat föreställa sig detta. Under 2010-talet hade Sverige fortsatt över fyrtio generaler och amiraler men endast ett tjugofemtal artilleripjäser. Den svenska försvarsmakten ligger före den brittiska flottan, som man ibland skämtsamt säger har lika många amiraler som fartyg.

Sveriges försvar kan med andra ord sin Parkinson. Detsamma gäller den svenska sjukvården. Under samma period som antalet sjuksköterskor minskat i flera landsting och regioner, har höga chefer, handläggare och administratörer ökat. Under perioden 2010–17 har antalet sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker ökat med 2 procent – att jämföra med en 36-procentig ökning av antalet chefer, handläggare och administratörer. Flaggskeppet Karolinska sjukhuset lär mönstra en chef per sjukhussäng.

Också många andra verksamheter visar administrativ framåtanda. Som Anders Forssell & Anders Ivarsson Westerberg konstaterar i boken Administrationssamhället (2014) ökade andelen anställda i ledning och verksamhetsstöd i tre svenska myndigheter från 27 till 37 procent mellan 1983 och 2010. Andelen i kärnverksamheten gick med andra siffror från 73 till 63 procent. Men man är näppeligen bättre i andra länder. Det kan noteras att flertalet brittiska universitet numera lyckats med konststycket att ha fler i lednings-, administrativa och servicetjänster än forskare och lärare. Privata utbildningsinstitutioner kan ha än mer oväntade proportioner mellan anställda i ledning/stöd och i kärnverksamhet. Amerikanska liberal arts colleges har till exempel på ett par decennier mångfaldigat de förra, medan antalet studenter och lärare ej ökat nämnvärt.

PSEUDOARBETE OCH MENINGSLÖSHET

En nyligen publicerad dansk bok om pseudoarbete, skriven av antropologen Dennis Nørmark och filosofen Anders Fogh Jensen (2018), visar hur stor del av tiden på många arbetsplatser som består av aktiviteter utan någon som helst produktiv effekt. Man har kommittéer, sitter i möten, ägnar sig åt planer, policyer och strategier, fyller i blanketter, jobbar med ny vision, värdegrund och logotyp samt med »arbetsgivarvarumärket». Mycket av detta leder inte till något mer än att man håller sig och andra sysselsatta. Detta gäller inte endast inom offentlig sektor, utan i hög grad även för näringslivet. Att näringslivets svällande byråkratier inte alla gånger märks hänger samman med att insynen i näringslivet är lägre: ineffektiviteten är därmed lätt att dölja. Dessutom är det av mindre allmänt intresse, då det inte handlar om skattebetalarnas pengar. Vidare händer det att man till och från måste strama åt och rationalisera verksamheten. Men ofta och särskilt i goda tider florerar motsatsen: ledning och administration expanderar.

Ett exempel på hur det går till erfors av den med tiden olycklige Jonas, onlineansvarig för den danska delen av en av världens största revisionsbyråer. Det måste väl vara ett Mecka för den som tror på rationalitet och effektivitet, tänker kanske den godtrogne läsaren. Men inte enligt Jonas. Ett krångligt system med hierarkier, regler och krav på godkännanden i kombination med en kommunikationsavdelning på trettio personer medförde extrema tidsinsatser, exempelvis för att ändra färgsättningen på logotypen. Jonas noterar att:

»alla avdelningar i alla företag jag har varit i mäter hur stora avdelningar de andra är och jämför sig med varandra. HR och kommunikation kan verkligen kämpa om att bli störst och det är därför man hela tiden uppfinner nya tjänster och nya arbetsuppgifter, så att man växer och blir större än de andra. Det är helt enkelt målet.«

Jonas drabbas av djup otillfredsställelse över allt oproduktivt och meningslöst i storföretaget, skriver Nørmark & Fogh Jensen. Många delar hans känsla.

Väljer man rätt statistik och forskning som formulerat frågorna på önskvärt sätt kan man nog få fram det mesta, men mycket tyder på att många anställda betvivlar att de bidrar till mycket av värde. Enligt en studie är i Europa bara 13 procent av all personal engagerade i jobbet, 63 procent är ointresserade eller oengagerade, medan 24 procent är till och med aktivt ointresserade. Enligt en studie av analysfirman Yougov år 2015 svarade 50 procent ja på frågan om deras arbete bidrar till något meningsfullt, medan 13 procent inte visste och 37 procent hävdade att deras arbetsinsats inte bidrar till något positivt för någon. Jonas är således i ett stort och ganska olyckligt sällskap.

BULLSHIT JOBS

Här är ett annat exempel:

»Som 19-åring jobbade jag med telemarketing i Göteborg. Mina chefer (eller coacher‹ som de kallades) flyttade runt mig från kalsongprenumerationer och elavtal till rosenrot och omega-3. Jag följde manus och spelade på kundernas empati, ekonomiska rädslor eller respekt för auktoritet när jag använde fejknamnet Krister Varg. Men jag var en så oduglig säljare att jag flyttades till inkassoavdelningen. Där ringde jag och hotade dem som inte kunde betala sina skulder utifrån de kostnadsfria‹ abonnemang som jag eller någon annan i företaget lurat på dem. Allt jag gjorde på jobbet hade inget eller negativt värde.

Jag var vad antropologen David Graeber skulle kalla en goon‹. En av de mer aggressiva kategorierna under paraplyet bullshit jobs‹ – meningslösa jobb – en marknad som i dag har vuxit till en global epidemi.« (K. Viita, Aftonbladet 23.7.2018)

Ett inslag i den moderna ekonomin är det stora utbudet av företag och folk som är bra på att skapa efterfrågan. En del av detta är jakten på kalsongprenumeranter, men mycket är mer komplicerat och svåröverskådligt. Byråkrat- och expertjobb är här en lysande lösning på alla möjliga problem med att hålla folk sysselsatta – och helst med något som är ganska bekvämt. Nyttigheten i det hela blir underordnad. Vi har fått en uppsjö av yrken som skulle ha framstått som närmast obegripliga för en eller två generationer sedan. I företagsvärlden finns det numera gott om personer som ägnar sig åt kommunikation, varumärkande, HR, kvalitetssäkring, strategi, projektstyrning, verksamhetsutveckling, teambuilding, ledarskapsförbättring, coachning med mera. Ett av de senaste tillskotten är »välbefinnandecoach«, ett yrke som ska förbättra inget mindre än det fysiska, psykiska och sociala välbefinnandet. Inget av detta är i sig fel, kanske, men man kunde tänka sig mer allmän måttfullhet och att en del av allt detta sköts i jobbet av folk i kärnverksamheten. Eller att man själv tar ansvar för sitt liv.

Mycket av det moderna arbetslivet är pseudoarbete, menar Nørmark & Fogh Jensen, det vill säga att folk håller på med mycket som inte leder till något som helst i form av produktivt utfall. Detta är, tycks det, mycket vanligt. Den svenske sociologen Roland Paulsen tar upp att många ägnar sig åt tomt arbete, det vill säga att man är på arbetsplatsen och får betalt, låtsas kanske jobba, men egentligen ägnar sig åt att ta en tupplur, surfa på nätet eller bara passivt vänta på att något händer, kanske att det kommer in en kund i den märkesaffär där det normalt är tomt på kunder. Särskilt intressant är att besök på pornografiska sajter och e-handelsbutiker enligt diverse rapporter är speciellt vanliga under normal arbetstid. Samtidigt grasserar larmrapporter om press och stress i arbetslivet – och i tillvaron i övrigt.

Allt fler har ytligt sett imponerande arbeten med titlar och befattningsbeskrivningar som antyder att de bidrar till samhällets bästa och möjligen skänker tjänsteinnehavaren en inre arbetsglädje, men om man skrapar lite på ytan eller lyssnar på personen efter en eller två groggar för mycket på en fest kanske man får höra något annat och kan misstänka att här handlar det om ytterligare ett tråkigt och meningslöst arbete, ett bullshit-jobb. Men förvånansvärt många synes lyckligt befriade från alltför besvärande eftertanke om vad de håller på med. Man jobbar på, med tilltro till att man verkligen bidrar med något viktigt. Kritisk reflektion kunde leda till slutsatsen att det gör man nog ofta inte. Men med talang för funktionell dumhet undgår man denna nedslående slutsats.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker