Det individuella och det högljudda

TEXT ÅSA WIKFORSS

Personliga erfarenheter och individuella berättelser har kommit att dominera de sociala medierna på ett olyckligt sätt – och når även in i traditionella nyhetsmedier.

Vi lever i en värld där människors subjektiva erfarenheter sköljer över oss, där gränsen mellan det privata och det offentliga löses upp alltmer. Jennifer Kavanagh och Michael D. Rich, strategiforskare respektive vd på den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation, beskriver i sin bok Truth decay (2018) en utveckling där nyhetskanaler gått från att sända två timmar om dagen till tjugofyra timmar. Resultatet blir inte att tolv gånger så många fakta rapporteras, utan att utrymmet fylls med det triviala, det anekdotiska och det spekulativa. Men den främsta orsaken till att den personliga erfarenheten kommit i centrum har förstås att göra med sociala medier.

Debatten om sociala medier handlar i hög grad om hur information från opålitliga källor får stor spridning. Detta har, på goda grunder, lett till en diskussion om vikten av att vi som individer skärper vår källkritiska förmåga. Men det finns också en annan följd av sociala medier: ökat fokus på vad man känner och upplever, på ögonblicksbilden och den anekdotiska berättelsen. Detta är förstås just en av de egenskaper som lockar med sociala medier. Vi behöver inte längre arrangera en kväll med diaprojektorn för att dela med oss av våra semesterupplevelser, och om man upplever något i samhället som upprör – hur en polis beter sig, en nyanländ eller helt enkelt en granne – kan man genast förmedla denna upplevelse till en stor grupp människor. Om upplevelsen är uppseendeväckande kan det man delar bli viralt, ofta i samverkan med traditionella medier. I coronatider har det handlat mycket om att »skamma« människor. Att visa hela världen att en viss 70-plussare min- sann handlar rökt ål i Östermalmshallen trots att hon borde sitta hemma pga corona.

SAMLAR OPÅLITLIGA BERÄTTELSER

Ur ett kunskapsperspektiv finns det uppenbara risker här. De personliga ögonblicksbilderna används ofta för att driva en större berättelse, till exempel om hur bortskämda och själviska 70-plussarna minsann är. Den finländska litteraturvetaren Maria Mäkelä och hennes medarbetare forskar på hur narrativ av detta slag får genomslag i samhällsdebatten och varnar för hur bedrägliga de kan vara. Via Facebook har hon bett människor skicka in farliga eller opålitliga berättelser som de stött på, och hon har nu samlat in nära tusen sådana skrönor. I berättelserna används individers upplevelser ofta som exempel på en generell trend, trots att man alltså bara har det enstaka fallet att utgå ifrån. Upplevelsen tas också snabbt till intäkt för en normativ slutsats: Så här kan vi inte ha det!

En vanlig typ av berättelse som Mäkeläs forskarteam studerar utgår från personliga erfarenheter av det finländska välfärdssystemet. Det kan handla om en person som haft dålig erfarenhet av sjukvården, som på sociala medier beskriver det dåliga bemötandet från en viss läkare och sprider åsikten att det finns »sprickor i systemet«. Problemet med denna typ av berättande är inte bara att den individuella erfarenheten inte räcker för att ge stöd för den generella tesen, utan också att det inte är så lätt att komma med en motberättelse. Redogörelser för välfungerande sociala strukturer utgör ju inte den typ av material som lätt blir virala framgångar på sociala medier.

Över huvud taget är det svårt att faktakontrollera erfarenhetsbaserade berättelser. Individers erfarenheter kan ju inte gärna ifrågasättas – upplever någon en situation på ett visst sätt så gör hon det. Exempelvis jobbar vaccinmotståndare medvetet med den personliga berättelsen för att sprida sitt budskap. De utnyttjar människors lidande (exempelvis föräldrar vars barn utvecklat autism) och låter dem »vittna« om hur vaccinet (enligt dem) skadat deras barn. Vetenskaplig evidens för att vaccin faktiskt inte orsakar autism har svårt att få samma genomslag som sorgliga personliga berättelser. Och även om erfarenheten reflekterar verkligheten, är det inte lätt att gå in och påpeka att den inte säger så mycket om det generella, alltså om hur väl det finländska sjukvårdssystemet fungerar i allmänhet. Det skulle verka direkt känslokallt när en individ har råkat illa ut. Personliga historier av detta slag, betonar Maria Mäkelä, får också större kraft om de ingår i en master plot, en berättelseram, som att det finländska välfärdssystemet i själva verket håller på att falla sönder. Enstaka individers dåliga erfarenheter av någon aspekt av välfärdssystemet placeras in i det bekanta ramverket och den generella tesen tycks få stöd: välfärden håller på att kollapsa.

VIRAL SPRIDNING

När en master plot väl finns på plats, kan enskilda individers upplevelser snabbt passas in i berättelsen – även om det inte var individens avsikt. Ett intressant exempel handlar om en ung kvinna i Skåne, Amanda, som kliver på en buss i Malmö den 3 augusti 2019. Eftersom det är varmt har hon på sig shorts och topp. Busschauffören anser att hon visar för mycket hud och ber henne att klä på sig, annars får hon inte åka med. Upprörd delar Amanda med sig av sin upplevelse på Facebook och beskriver det som hänt som »sexistiskt skit«. Inom en timme har hon blivit intervjuad av Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet. Sedan går utvecklingen snabbt. Hennes upplevelse broderas ut på sociala medier på ett sätt som hon inte angett, och den passas in i en välkänd master plot: de svenska värderingarna är hotade av den stora invandringen och av en utbredd mångkultur. Det hävdas att chauffören är muslim, och en viral berättelse växer fram där man genast går från det enskilda till det allmänna (muslimska immigranter tvingar på oss en konservativ kvinnosyn!) till det normativa (vi måste minska invandringen!). Amanda själv förnekar att chauffören var muslim och bussbolaget bekräftar snabbt att det stämmer, men dessa dementier, som kommer inom ett dygn, får mycket liten delning.

ETISKA ÖVERTRAMP I PRESSEN

Det finns förstås en potentiell demokratisk kraft i möjligheten att dela med sig av sina upplevelser. Detta blev uppenbart under metoo-rörelsen då kvinnor trädde fram och beskrev personliga erfarenheter av sexuella övergrepp. På senare år har den amerikanska debatten handlat mycket om polisbrutalitet mot svarta, och där spelar möjligheten att dokumentera denna brutalitet och sprida filmer på sociala medier en avgörande roll. Men för att denna typ av vittnesmål ska fungera väl i en demokrati krävs samverkan med samhällets andra kunskapsaktörer – journalister och forskare som kan granska och sätta in uppgifterna i sitt sammanhang. Det är inte svårt att se riskerna med ett samhälle där personliga erfarenheter får omfattande spridning och blir en normerande kraft, samtidigt som faktakontroller (torra och utan berättelsens struktur) aldrig får ett tillnärmelsevis liknande genomslag. Dessa risker blev också tydliga i samband med metoo-rörelsen, där mediernas roll var komplicerad. Samtidigt som de bidrog till att granska de olika berättelserna och ta fram kunskap om sexuella övergrepp förekom det att man drogs med i den snabba händelseutvecklingen och att granskningen brast.

I Sverige fälldes sex tidningar av Pressens Opinionsnämnd, bland annat för att de namngett anklagade personer trots svaga belägg. Man bör också vara medveten om att det finns en mindre demokratisk dimension i hur människors upplevelser kommer att dominera samtalet. Det visar sig ofta att det som beskrivs som en folkstorm, eller som en kraftfull folklig opinion, i själva verket består av ett par hundra mycket högljudda röster på sociala medier. De många människor som aldrig skulle ta sig för att skrika på sociala medier, och de som mer sällan använder dessa medier (till exempel de äldre), blir då överröstade.

Denna andra trend som Jennifer Kavanagh och Michael D. Rich identifierar i sin bok ger därför en god karaktärisering av »postsanningens tid«. Sociala medier har medfört att vi lever i en tid fylld av berättelser baserade på personliga erfarenheter, berättelser som ofta är gripande men kunskapsteoretiskt bedrägliga. Kvällstidningar har förstås länge arbetat med att utgå från den personliga upplevelsen i sin rapportering, och även här är resultaten ofta problematiska just för att de rör sig från det enskilda till det allmänna. Det nya nu är tillgängligheten och omfattningen – att denna typ av berättelser kan skapas av vem som helst och spridas till vem som helst – och att det finns en global marknad för alla slags idéer och inriktningar. Det finns även ett samspel mellan sociala medier och traditionella medier, där det som blir stort på sociala medier bedöms ha nyhetsvärde. Risken är stor att detta leder till ännu större fokus på den personliga berättelsen. Nyhetsmediernas demokratiska uppdrag bör inte vara att lyfta fram det individuella och det högljudda på bekostnad av ett bredare medborgarperspektiv.