Mäns »rätt« till sex

Manpati, som jag definierar begreppet, är den överdrivna och olämpliga sympati som hellre ges till manliga förövare än till kvinnliga offer i samband med sexualbrott, sexuella trakasserier och annat misogynt beteende. Misogyni – kvinnofientlighet – håller kvinnor nere, och manpati skyddar de aktörer som sköter själva nedhållandet, delvis genom att beskriva förövarna som »fina killar«.

Manpati går hand i hand med att skylla på eller osynliggöra offret för misogyni. När en ömmande blick riktas mot förövaren utsätts offret för misstänksamhet och aggressivitet för att hon har dragit uppmärksamheten till mannens förbrytelser. Därför kan hennes vittnesmål komma att tas på mindre allvar än det förtjänar. Manpatiska personer tenderar också att hitta ett oändligt antal ursäkter för förövaren.

ETT TYDLIGT exempel är när den 19-årige Brock Turner sexuellt utnyttjade den 22-åriga Chanel Miller, som låg utslagen efter en studentfest på Stanford University. Trots att Turner upptäcktes under pågående övergrepp bakom en container, var många tveksamma till huruvida Turner verkligen var en våldtäktsman. En av hans kvinnliga vänner menade att Turners brott var »en helt annan sak än om en kvinna kidnappas och våldtas på väg mot sin bil på en parkeringsplats. […] Jag vet med säkerhet att Brock inte är en sådan människa«, skrev hon i ett intyg. Och hon bad domaren att inte basera straffet på vittnesmålet från »en flicka som inte kommer ihåg något annat än hur mycket hon drack«. Detta är förstås ett klassiskt sätt att skylla på offret.

Andra som uttryckte manpati för Brock Turner försökte i stället osynliggöra Chanel Miller. Åtskilliga nyhetsinslag refererade till Turners simmartalang och hans förstörda framtidsutsikter utan att ens nämna Millers framtid. Miller skrev följande om Brocks många supportrar:

Även efter fällande dom ansåg de att han hade rätt till straffrihet. Deras stöd var orubbligt, och de vägrade kalla det som hänt för övergrepp, utan refererade i stället till det som den förfärliga röran, den här olyckliga situationen. […] I hans mammas tre och en halv sidor långa uttalande nämns jag inte en enda gång. Att osynliggöra någon är en sorts förtryck, en vägran att se.

Samtidigt beklagade Turners pappa att sonen hade tappat aptiten. Mest chockerande var dock att domaren i fallet, Aaron Persky, accepterade utsagorna om att Brock Turner var en »bra kille«. Som svar till Turners tidigare nämnda kvinnliga vän sa domaren: »För mig låter det sant och rimligt. Det bekräftar de andra bevisen för hans goda karaktär fram till kvällen för den här incidenten.«

Men personer som gjort sexuella övergrepp upprepar ofta sina förbrytelser. Efter rättegången kom det fram att Brock Turner hade gjort ovälkomna sexuella kommentarer till kvinnliga medlemmar i Stanfords simmarlag. Två unga kvinnor har också berättat för polisen om hur Turner tafsat på dem och dansat med dem på ett obehagligt sätt på en annan studentfest, bara en vecka innan han utsatte Miller för övergrepp, men dessa rapporter kom in först ett halvår senare. The Washington Post kallade honom till och med »fullständigt hel och ren« och »med ett ansikte som ett barn«. Efter denna övning i manpati och osynliggörande av offret dömdes Turner till bara sex månaders fängelse, av vilka han endast behövde sitta av tre. Domare Persky oroade sig för att ett längre straff skulle resultera i »svåra konsekvenser« för Brock Turners framtid. Men konsekvenserna för kvinnan han utsatte då?

»POLISEN: SKOTTLOSSNING på skola i Maryland verkar handla om en förälskad tonåring.« Så skrev nyhetsbyrån APAssociated Press. Den 17-årige pojken Austin Rollins hade skjutit två av sina klasskamrater, varav en var hans före detta flickvän. Hon förklarades hjärndöd, vilket gjorde Rollins till mördare. Vissa protesterade mot rubrikens oskyldiga inramning av dådet, men den spreds i många stora nyhetsmedier, inklusive ABC, MSNBC och tidskriften Time.

»Skolskytt i Texas dödade flicka som avvisat honom och skämt ut honom inför klassen, berättar hennes mamma.« Så löd en ingress i Los Angeles Times. En 17-årig pojke, Dimitrios Pagourtzis, erkände att han skjutit mot och mördat tio personer, däribland Shana Fisher, en flicka som avvisat honom. Enligt Shanas mamma hade dottern haft »fyra månader av problem« med den här pojken. »Han gjorde hela tiden närmanden och hon fortsatte att säga nej.« Pagourtzis påtryckningar blev allt intensivare tills Shana stod upp mot honom i klassrummet och därmed skämde ut honom inför deras klasskamrater. En vecka senare sköt han ihjäl henne, sju andra och två lärare. Pagourtzis familj gjorde därefter detta uttalande:

Vi är glada över de kommentarer som gjorts offentligt av andra elever vid skolan i Santa Fe som skildrar Dimitri som vi kände honom: en smart, tyst och rar pojke. Det som vi fått höra från mediernas rapportering känns oförenligt med den pojke vi älskar.

Dessa uttalanden om hur »rar« skolskytten var må ha varit glädjande för hans familj. Men de är groteskt vilseledande och lade sten på börda genom att kränka offren ytterligare.

»FÖRE DETTA NRL-spelaren Rowan Baxter har dött tillsammans med sina tre barn och den fru som han inte längre levde med i en bilbrandstragedi i Brisbane.« Så löd en tidig tidningsrapport. I en senare artikel stod det: »Före detta rugbystjärnan Rowan Baxter verkade vara en varm och humoristisk pappa som alltid överöste sina tre små barn med kärlek och ömhet.« 

Vad Baxter hade gjort var att döda Hannah Clarke, hans fru som nyligen brutit upp från äktenskapet, och deras tre barn genom att dränka deras bil i bensin och tända på. Baxter begick kort därefter självmord. Polisen Mark Thompson sa att han höll ett »öppet sinne« under utredningen av vad som hänt där i Queensland i Australien. Den australiska journalisten Bettina Arndt kommenterade på Twitter:

Gratulerar polisen i Queensland för att de håller ett öppet sinne och inväntar reella bevis, inklusive möjligheten att Rowan Baxter kan ha varit »under alltför hög press«. Men […] hur vågar polisen avvika från den feministiska manualen att alltid leta ursäkter och förklaringar när kvinnor knivhugger sina partners till döds eller dränker sina barn, men omedelbart fördöma en man i liknande omständigheter som om han representerade det ondskefulla våld som finns i alla män?

Bettina Arndt hade tidigare under året tilldelats en av de högsta utmärkelser som den australiska staten förlänar sina medborgare, »för betydande nytta för samhällsgemenskapen som social kommentator, och för jämlikhet mellan könen genom sin kamp för mäns ställning«. 

Manpati förvrider vårt sätt att se på mäns våld mot kvinnor, i vissa fall också mot barn. Manpati transformerar vad som annars hade setts som brutala mord till begripliga uttryck för passion eller rättmätig desperation. Brott som våldtäkt omvandlas till simpla misstag orsakade av alkohol.

NÄR DET HANDLAR om våldtäkt tycks många polisdistrikt i USA trotsa sina egna regler om domstolsprövning. I ett av fallen som granskats av journalister hade en medicinsk våldtäktsundersökning visat att en ung våldtagen kvinna hade skador och blåmärken som stämde med det sexualbrott hon hade anmält. Hon samarbetade fullt ut med polisen och sa upprepade gånger att hon var beredd att medverka i en rättegång. Polisen identifierade den man hon anklagade, som hävdade att ingenting skett utan hennes samtycke. Två år efter att hon gått till polisen fick kvinnan ett brev där det stod att hennes fall hade lagts ner två veckor tidigare.

Vi verkar anse att mäktiga män helt enkelt har rätt att ta sex från vissa kvinnor. Betänk domaren i USA:s högsta domstol Brett Kavanaugh, betänk Donald Trump som trovärdigt anklagades för sexuella övergrepp av ett antal olika kvinnor redan innan han blev president. Betänk också det beryktade fallet med finansmannen Jeffrey Epstein, som anklagades för sexuella övergrepp av mer än åttio flickor, många av dem minderåriga.

För kvinnor som är flerfaldigt marginaliserade – svarta, trans, funktionshindrade med flera – tenderar deras spårsäkringsresultat att bli stående på någon hylla. »Det var fantastiskt att veta att jag faktiskt skulle få rättvisa«, sa Tracy Rios, vars spårsäkringssats hade legat oanvänd i femton år, efter att en man lurat in henne i en tom lägenhet i Tempe, Arizona, och våldtagit henne. Mannen avtjänar nu ett sju år långt fängelsestraff. Men det är ett högst ovanligt utfall. Statistik från RAINN (Nätverket för våldtäkt, övergrepp och incest) visar att mindre än 0,6 procent av alla anmälda våldtäkter i USA leder till att förövaren hamnar i fängelse.

FÖRÖVARNA ÄR ofta för unga för att kunna hållas helt ansvariga för sina förbrytelser. Den typiske sexförbrytaren begår nämligen sitt första övergrepp redan i tonåren. En stor andel av alla sexuella övergrepp görs av unga förövare – i USA mellan en fjärdedel och en tredjedel. I sin gripande självbiografi Hunger: Historien om min kropp skriver författaren och forskaren Roxane Gay om de tonåringar som brutalt gängvåldtog henne när hon var i yngre tonåren. I boken, skriven flera decennier senare, brottas hon med minnet:

Jag minns deras lukt, deras kantiga ansikten, kropparnas tyngd, den skarpa svettlukten, den överraskande styrkan i deras armar och ben. Jag minns att de roade sig och skrattade mycket. Jag minns att de bara kände förakt för mig.

Och nu, efteråt, har hon som icke-vit och självetiketterat fet kvinna mött många olika sorters marginalisering, multipla lager av fientlig tystnad.

I DAG NÄR DEN ena mäktiga mannen efter den andra avslöjats som sexförbrytare är det lockande att tro att något äntligen börjat förändras. En annan möjlighet är dock att något har förändrats med förövarna. Den uppenbara faktorn är att de har blivit äldre, vilket gjort det lättare för människor att se dem som »snuskgubbar«.

Anklagelserna mot skådespelaren Kevin Spacey och filmproducenten Harvey Weinstein rör händelser på 1980-talet. Då var Spacey omkring 25 år gammal och Weinstein omkring 30, men de blev avslöjade först flera årtionden senare.

När en kvinna vittnade om att den engelske skådespelaren Ed Westwick, då 30, hade våldtagit henne tre år tidigare var en vanlig reaktion på Twitter att han var för ung och snygg för att vara förövare. Två andra kvinnor har sedan dess vittnat mot Westwick. Polisen lade ändå ner fallen på grund av otillräckliga bevis. Det är sannolikt att Westwicks vithet och ungdom var utslagsgivande. Han förblir en guldgosse och en kassako för Hollywood, vilket kanske var vad som skyddade honom från början.

MISOGYNINS FÖRSTA regel är att man inte ska klaga om man drabbas av den. I de mest flagranta fallen kommer kvinnor rentav att bestraffas för att de har utsatts för misogyni. De kommer att misstros och baktalas, även när det finns starka bevis för det som de har utsatts för. Exempelvis, år 2009 dömdes en ung kvinna i Washington till 500 dollar i böter för falsk tillvitelse efter att hon anmält att hon blivit våldtagen av en man som hotat henne med kniv – en utsaga som två år senare visade sig vara sann. 

Mellan 2009 och 2014 har mer än hundra kvinnor i Storbritannien åtalats för falska anmälningar om våldtäkt. En av dem var Layla Ibrahim, som dömdes till tre års fängelse för hindrande av rättvisa. Hon har hela tiden stått fast vid sin berättelse om det sexuella övergrepp som hon utsatts för.

I slutet av 2018 blev den australiske skådespelaren Geoffrey Rush offentligt anklagad av sin teaterkollega Eryn-Jean Norvill för sexuella trakasserier: han hade stuckit in handen innanför hennes tröja och smekt henne på ryggen, vid upprepade tillfällen gjort ovälkomna närmanden och skickat henne ett SMS med en flämtande emoji och texten: »Tänker på dig mer än vad som är socialt lämpligt.« Trots dessa konkreta bevis på trakasserier blev Norvill inte trodd. Och Rush fick så småningom 2,9 miljoner australiska dollar (närmare 19 miljoner kronor) i skadestånd för förtal.

År 2006 riskerade sju queera icke-vita kvinnor allvarliga juridiska konsekvenser för att ha försvarat sig mot sexuella trakasserier och övergrepp. Deras förövare, en man vid namn Dwayne Buckle, hade blivit vansinnig när de avvisade hans busvisslande och rop efter dem. Han hotade då att »våldta dem så att de blev straighta«, knytnävsslag utväxlades – det råder oenighet om vem som slog först. Buckle slet därefter hår från en av kvinnornas huvud och tog strypgrepp på en annan. Vid något tillfälle under det korta slagsmål som följde blev Buckle huggen med en kökskniv och tvingad till sjukhus. Han beskrev sig själv i New York Times som »ett offer för ett hatbrott mot en heterosexuell man«. Kvinnorna utmålades i medierna som »en vargflock« eller »mördarlesbianer«. Alla sju kvinnorna åtalades för gängmisshandel och mordförsök. Tre av de sju erkände misshandel, medan de återstående fyra valde att gå till domstol där de förlorade. De dömdes till mellan tre och ett halvt och elva år i fängelse. Deras tillskyndare menar fortfarande att det enda som kvinnorna var skyldiga till var självförsvar. 

Vi ser alltså att det för pojkar och män – särskilt om de är privilegierade – ofta är undantag snarare än regel att de hålls juridiskt ansvariga för misogynt beteende, till och med för våldtäkt. Samtidigt får många kvinnor, särskilt om de är utsatta också utifrån andra egenskaper – exempelvis etnicitet, klass, sexualitet och funktionshinder – inte bara se sina förövare ofta gå ostraffade, utan kvinnorna riskerar dessutom själva att bli klandrade för att de har protesterat mot den här orättvisan. 

 

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker