Romantiken och liberalismen

Text: Gina Gustavsson

ROMANTIKEN brukar framställas som kollektivistisk och konservativ, eller åtminstone kommunitär och in­riktad på gemenskapen snarare än på individen. Vi tänker oss också gärna att romantiker är våldsförhärligande, auktoritära och rentav diaboliska. Vad kan det rimligen finnas för liberaler att hämta i en sådan strömning?

Det stämmer att en mängd illiberala åskådningar finns representerade inom romantiken. Men det gör också deras motsatser. Faktum är att romantiken är så notoriskt svårdefinierad att en del idéhistoriker, som amerikanen Arthur Lovejoy (1873–1962), har konstate­rat att termen kommit att få så många betydelser att den i sig inte betyder någonting.

Den rysk-brittiske filosofen Isaiah Berlin (1909–97) uttrycker något lik­nande, men på sitt mer andlösa och medryckande vis. I sina föreläsningar från 1965 om romantikens rötter, som sedermera blev den postuma boken The roots of romanticism (2001), inleder han nämligen med en lång uppräkning av alla inbördes motstridiga fenomen som kan kallas romantiska. Här ingår allt ifrån koskällor, vattenfall och det äppel­kindat primitiva till gripar, alver, mån­ljus, jakthorn, gröna peruker, diaboliska skratt, dekadens, dandyism, vampyrer och döden själv.

Denna romantikens inventarielista – i sig något av det mest oromantiska man kan tänka sig, en ironi som säkert inte undgick Berlin – måste ha tagit flera mi­nuter att läsa upp. I tryckt form upptar den två hela boksidor. Allt avslutas med den hisnande slutsatsen – även den i typisk Berlinsk anda – att romantiken alltså är »individualism och kollektivism, ren­het och fördärv, revolution och reaktion, fred och krig, kärlek till livet och kärlek till döden« – allt på en och samma gång.

FRÅGAR VI OSS vilka som själva först ansåg sig företräda romantiken och som ock­så uppfattades så av sin samtid, får vi dock ett tydligare svar. Och det för oss varken till den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712–78) eller till Johann Gottfried Herder (1744–1803), den tyska folksjälens filosof som i dag åberopas av etnonationalister. Inte heller hamnar vi hos motupplysare som den sardinske Joseph de Maistre (1753–1821), som Berlin också skrev om, men som han tydligt separerade från romantikerna.

I stället är det i de tyska städerna Jena och Berlin kring sekelskiftet 1800 som vi finner de första romantikerna. För det var just i dessa kretsar som författaren Germaine de Staël (1766–1817), i dag ihågkommen som en av de första liberalerna, umgicks under sin exil i Berlin undan Napoleons tyranni. Alltså med bröderna August Wilhelm von Schlegel (1767–1845) och Friedrich von Schlegel (1772–1829), poeter och språkvetare som grundade tidskriften Athenäum och av vilka den förre slog följe med de Staël under fle­ra år. Liksom i salongerna hos Rahel Levin (1771–1833) och Henriette Herz (1764–1847), där filosofen Johann Gottlieb Fichte (1762–1814), teologen Friedrich Schleier­macher (1768–1834), dramatikern Friedrich Schiller (1759–1805) och den humanistiska bildningens förkämpe Wilhelm von Humboldt (1767–1835; som f.ö. lärde de Staël tyska) ut­vecklade romantikens idéer. De senare två har med rätta lyfts fram redan tidigare i bokserien Liberal idédebatt, av Per Svensson i Därför hatar alla liberaler.

Madame de Staël tog starkt intryck av dessa romantiker och blev också den som kom att föra ut deras tankar om ten och passionernas roll från Tyskland, så att de blev allmänt kända i hela Europa. Förvisso skulle en del av dem – som Fichte – senare dra alltmer åt det auktoritära och militaristis­ka. Han kom att hylla den store härskaren och menade att individen behöver underordna sig dennes vilja för att nå sant självförverkligan­de. Andra tänkare från kretsen i Jena skulle med åren bli alltmer konservativa. Men vid den tid då de Staël mötte dessa tyska roman­tiker stod de fortfarande oförblommerat på den individuella frihetens sida, i både kärle­ken och politiken.

FAKTUM ÄR ATT de vid denna tid alla stödde individens rätt och den gryende de­mokratin i högre grad än exempelvis François de Voltaire (1694–1778) och Immanuel Kant (1724–1804). De ställde sig entydigt på fran­ska revolutionens sida, men menade att den misslyckats för att upplysningsfilosoferna hade underskattat de mänskliga passionernas roll – något som de Staël tog fasta på i sina betraktelser över revolutionen. Både hon och de tyska romantikerna såg romantiken som en ny inriktning på upplysningen, snarare än en fullständig uppgörelse med den. De ville att känslan, individualiteten och individens okuvliga vilja skulle komplettera, inte ersätta förnuftet. Problemet som de såg det var inte att förnuftet skulle vara opålitligt. Problemet var att förnuftet hade satts till envåldshärska­re över passionerna under revolutionen.

Wilhelm von Humboldt satte också tydliga spår i »de första liberalernas« män­niskosyn. Inte minst tog både de Staël och hennes schweizisk-franska romantiska och intellektuella själsfrände Benjamin Constant (1767–1830) till sig hans romantiska begrepp Bildung, enligt vilket individens inre måste utvecklas via konsten och kulturen. Genom att i sina verk teckna psykologiskt inlevelsefulla personporträtt av känsliga män och modiga unga kvinnor som bryter mot konventionerna och följer sin inre röst försökte de medvetet använda litteraturen för att inspirera till ett öppet sinnelag. För dem blev också den ro­mantiska integriteten ett viktigt ideal. »Det som betyder något i en karaktär«, skrev Ma­dame de Staël, »är inte att man hyser den eller den åsikten, utan hur stolt man försvarar den.«

Även britten John Stuart Mill (1806–73), en annan av liberalismens förgrundsgestal­ter, influerades starkt av romantiken. Och då inte bara av de konservativa engelska romantikerna: poeten William Wordsworth (1770–1850) eller filosoferna Samuel Taylor Coleridge (1772–1834) och Thomas Carlyle (1795–1881). När han och hans intellektuella partner och stora kärlek Harriet Taylor Mill (1807–58) skrev om människans individu­alitet och jämförde henne med ett träd som måste få växa fritt och utbreda sitt lövverk utifrån sin inre kraft, hämtade de inspira­tion från von Humboldt och de andra tyska romantikerna – liksom de Staël hade gjort trettio år tidigare.

Redan när Mill som ung kämpade sig ur en depression hade han läst de tyska romanti­kerna och tagit intryck av deras syn på indi­viden som ett konstverk som bör förstås och få utvecklas på sina egna villkor. Han skrev visserligen i sin självbiografi att de överdrev och noterade att det fanns en massa detalj­skillnader mellan deras och hans egen syn på individualiteten. Men att skillnaderna rör just detaljer säger oss ju samtidigt att han måste ha ansett likheterna mellan sig själv och dem vara mer fundamentala.

NÄR ISAIAH BERLIN återvände till väst från Sovjetunionen i början på kalla kriget bör­jade han studera samma tyska romantiker som Mill hade sökt sig till och som de Staël hade umgåtts med. Även Berlin ansåg visserligen att resonemangen om andens frigörelse och individens frihet ofta var alltför otyglade. Han vände sig kraftigt mot den sene Fichtes tankar om att en stor härskares okuvliga vilja borde få dominera, liksom dennes föreställning om att sant självförverkligande skulle innebära att individen underordnade sig nationen, historien eller Gud. Häri såg Berlin mycket riktigt ett frö till fascismen och nazismen.

Ändå insisterade Berlin på att den unge Fichte och de andra tyska romantikerna vid samma tid lagt grunden för liberalismen. Och det i högre grad än upplysningstänkarna, trots att dessa ideologiskt sett tenderade att vara mer entydigt liberala. Detta visar till vilken grad Berlins fokus låg just på sinnelag och förhållningssätt, snarare än på ideologiska principer eller trossatser. Som jag har beskrivit i »Berlin’s romantics and their ambiguous le­gacy« (ett kapitel i The Cambridge companion to Isaiah Berlin från 2018), var hans poäng att ro­mantikerna fört in två nya förhållningssätt till människan som revolutionerat vårt tänkande.

Det första av dessa var den romantiska humanismen, som sätter människan själv högre än något annat. Ur detta perspektiv blir individens fria vilja något heligt och att inte respektera den ett helgerån. Både utopikerna och cynikerna riskerade i Berlins ögon att be­sudla det heligaste när de visade sig vårdslösa med faktiska människoliv.

Det andra som Berlin beundrade roman­tikerna för var att de en gång för alla hade krossat den monistiska lins som de flesta tänkare dittills använt för att betrakta världen och människonaturen; det gällde även upplys­ningsfilosoferna och Rousseau. I monismens ställe uppfann romantikerna pluralismen: ett slags kalejdoskop av otaliga prismor i starka färger och udda former, som dessutom lätt bytte plats med varandra.

För den som betraktar världen genom ett sådant pluralistiskt filter ter sig människorna aldrig som siffror eller naturfenomen och kan inte systematiseras med axiom eller fysikalis­ka lagar. I stället framstår varje individ som ogripbar annat än genom genuin inlevelse; som ett konstverk vars väsen måste fångas på sina egna villkor och som det vore förnedran­de att försöka jämföra med något annat.

Den som ser människor så blir i sin tur be­nägen att uppskatta skönheten i det tragiska: värdet hos avvikarna, de bespottade minorite­terna, de onyttiga gamla tiggarna. Förlorarna i denna världen, kort sagt. På det viset skulle man kunna säga att romantikerna, oavsett sina egna avsikter, utgjorde en förutsättning för den liberalism som senare skulle komma att vända sig emot romantikens sämre ten­denser. Så här formulerar Isaiah Berlin denna lätt hisnande men samtidigt tänkvärda slut­sats i The roots of romanticism (2001):

”Romantiken har alltså resulterat i liberalism, tolerans, anständighet och uppskattningen av livets ofullkomlighet; ett visst mått av utvidgad rationell självförståelse. Detta var långtifrån romantikernas avsikt. Men samti­digt – och i det här avseendet stämmer den romantiska doktrinen – var dessa också de personer som starkast har betonat hur obe­räknelig all mänsklig aktivitet kan vara […] Genom att sikta på ett mål gav de, lyckligt nog för oss alla, upphov till nästan det exakt motsatta.”