Vem är rädd för genus?

Text: Judith Butler

De senaste åren har motståndet mot begreppet genus tilltagit och spritt sig över Östeuropa, och det är ”nationen” som är hotad. I juni 2021 röstade det ungerska parlamentet med överväldigande majoritet för att ingen undervisning med anknytning till ”homosexualitet och könsbyte” skulle få förekomma i allmänna skolor. Skälet var att hbtqia+-rättigheter och undervisning om hbtqia+-frågor förknippades med pedofili och totalitär kulturpolitik. Den nya lagen kom efter det att godkännandet av två masterprogram i genusvetenskap, vid European University och Eötvös Loránduniversitetet, hade återkallats 2018. (Förkortningen hbtqia+ står för homosexuell, bisexuell, trans, queer, intersexuell, asexuell med flera.)

I december 2020 fällde Högsta domstolen i Rumänien en lag som skulle ha förbjudit undervisning om ”könsidentitetsteori”, men debatten rasar fortfarande.

I många länder är angreppet på ”genusideologin” lika mycket ett angrepp på feminism, framför allt då reproduktiv frihet, som transrättigheter, samkönade äktenskap och sexualundervisning. Turkiets utträde ur Istanbulkonventionen i mars 2021 fick till exempel EU att bäva, eftersom en av Turkiets huvudinvändningar var att ”problemet” med skydd av kvinnor och barn mot våld kopplades till det främmande ordet ”genus”. Istanbulkonventionen antogs i maj 2011 och är ett internationellt fördrag inom Europarådet. Den ger en juridisk ram baserad på mänskliga rättigheter med syfte att säkerställa kvinnors rättigheter mot våld och att främja jämställdhet mellan könen.

Termen ”genus” används endast två gånger i konventionen: ”genusbaserat våld” betecknar våld riktat mot kvinnor och ”genusjämlikhet” refererar till social jämlikhet men också till initiativ inom undervisning, lagstiftning och kultur till stöd för denna jämlikhet. Konventionen har gett upphov till viktiga socialpolitiska åtgärder i hela EU, bland annat har jourtelefonlinjer inrättats för dem som utsatts för våld i hemmet, och samtyckesbaserade definitioner av våldtäkt har införts i exempelvis Island, Grekland, Kroatien, Malta, Danmark och Slovenien.

Enligt Amnesty International var Turkiet både det första landet som ratificerade Istanbulkonventionen (2011) och det första som drog sig ur (2021). Det angivna skälet var att konventionen hotar ”sociala värden och familjevärden” och ”normaliserar homosexualitet”. Samma argument har framförts av Polen och Ungern för att minska rättsskyddet för kvinnor, homosexuella och transpersoner, liksom av Bulgarien för att vägra underteckna konventionen.

I Polen uppmanade det politiska partiet Lag och rättvisa 2019 till att skapa ”hbt-fria zoner”, främst i landets sydöstra delar. I Bulgarien förklarade författningsdomstolen 2018 att Istanbulkonventionen strider mot landets författning eftersom den bestrider en binär syn på kön, där ”kön” bestäms vid födelsen.

Det ungerska parlamentet hävdade 2020 att om utsatthet för könsbaserat våld erkänns som asylskäl införs därmed ett begrepp som hotar ”nationella traditioner och värderingar”, en antydan om att våld mot kvinnor är en högt värderad traditionell sedvänja som bör skyddas mot internationella ingripanden.

Ukraina godkände inte Istanbulkonventionen förrän i juni 2022, ett sätt att avgränsa sig från Putins angrepp på genus och ”Gayropa” – det uttryck som förknippar EU:s linje mot diskriminering grundad på kön och sexualitet med ett bredare europeiskt kulturellt inflytande.

Med sin långa rad av alarmistiska och motstridiga påståenden är antigenusideologin i Polen inte annorlunda. Det polska institutet Ordo Iuris ”för rättslig kultur”, grundat 2013, försöker få till ett ”fördrag om familjens rättigheter” som ska ersätta Istanbulkonventionen. Institutet har också motsatt sig ”hbt-ideologin” och var avgörande för att abort blev olagligt i Polen 2021, till och med när en graviditet inte skulle kunna fullbordas. Enligt institutet borde i själva verket kvinnor som överväger abort sättas på sjukhusens psykavdelningar. Ordo Iuris var också ansvarigt för en svartlistning av polska lärare och forskare i genusvetenskap.

Institutets webbplats hävdar å ena sidan att en marxistisk agenda har maskerats som feministiska och hbtqia+-främjande rörelser. Å andra sidan påstår organisationen att ”en kartell av miljardärer och icke-statliga organisationer finansierade av miljardärers stiftelser har försökt skriva om människorättsbegreppet för att driva igenom en socialkonstruktivistisk agenda”.

Här, som på många andra håll, går alltså anklagelser om marxism och hyperkapitalism hand i hand utan någon uppenbar motsägelse. Det beror inte på att folk skulle vara ouppmärksamma på motsägelsen och behöver upplysning. Nej, motsägelsen är i själva verket en effektiv väg till fascism och ”befriar” folk från uppgiften att komma fram till en rationell ståndpunkt. När människor redan lever med rädsla och får veta att det faktiskt finns ännu mer att frukta och att källan till deras fruktan går att sätta namn på, så fångar det namnet upp och neutraliserar motsägelserna och får tjänstgöra som ”orsaken” till en pågående och slutgiltig förstörelse, något som måste utrotas och fördrivas.

För vissa är det nationen, och familjen är central för nationen. För andra är det religionen, och staten är tänkt som en religiös stat, och den kan inte överleva utan att förlita sig på familjen. Lika väl som att ”genus” ibland stämplas som ett slags överdriven individuell frihet, en frihet som Vatikanen anser måste hållas i schack, så strävar den religiösa högern efter att utvidga sin egen frihet – där friheten att diskriminera står i centrum.

Antigenuspositionen är sålunda inte emot frihet, men strävar efter att återupprätta den och endast vidga dess anspråk inom de egna religiösa ramarna, som helst ska backas upp av staten. Man ska inte vara fri att förneka det heterosexuella äktenskapets ”naturliga” och ofrånkomliga karaktär, inte heller att ändra det kön som tilldelades vid födseln. Däremot kan man självklart vägra att baka en bröllopstårta till ett gaypar och motivera det med att man genom tårtbaket skulle nekas sin religiösa frihet. Länge leve friheten!

Just den här argumentationen har, trots att den formulerats i USA, använts på många håll i Östeuropa och har i flera fall legat till grund för påståenden om att undervisning om ”genus” är ett slags religiös diskriminering, ett angrepp på religiösa institutioner och på religionsfriheten. Att vara fri att diskriminera, att införa social och ekonomisk ojämlikhet, att neka andra deras grundläggande rättigheter anses berättigat, medan ”antidiskriminering” uppenbarligen är ett fult knep.

Det här var Vatikanens uppfattning 2019: ”Bakom samlingsbegreppet ’icke-diskriminering’ döljer sig ofta en ideologi som förnekar såväl den skillnad som den naturliga ömsesidighet som finns mellan män och kvinnor.”

Om vi hävdade något liknande om religiös diskriminering skulle det inte tas emot väl. Tänk om det i stället såg ut så här: ”Bakom samlingsbegreppet ’icke-diskriminering’ döljer sig ofta en ideologi som förnekar de många skillnader som finns mellan män och kvinnor och bortom den binariteten.” Ett sådant anspråk skulle inte passa in i Vatikanens ramar, där naturen anses så välkänd på förhand att ingen behöver utforska dess komplexitet.

Det skulle vara lättare om vi kunde avfärda den här typen av motstridiga påståenden som högerextrema hållningar, men det finns ett skäl till att de innehåller motsägelser: de är i vissa fall befängda eller förpolitiska svar på nyliberalismen, de globala finansinstitutionernas makt, kolonialmakternas ännu verksamma arv. Hade dessa makter fått stå med sina rätta namn i stället för att förtätas till den psykosociala fantasin ”genus” skulle det kanske sett annorlunda ut.

De polska forskarna Agnieszka Graff och Elżbieta Korolczuk menar att denna rörelse är en uttalat konservativ reaktion på nyliberalismen, det vill säga att kyrka och familj ska stärkas i kölvattnet på skövlingen av de sociala förmånerna i en alltmer privatiserad ekonomi. Andra har påpekat att EU och Istanbulkonventionen formulerade en standard som blev obligatorisk för tilltänkta medlemmar och representerade ”liberala värderingar”. Möjligheten att få lån och göra marknadstransaktioner hängde på att sådana normer följdes, och detta förklarade nationella ledare som Erdoğan och Orbán vara oacceptabla sätt att tvinga på dem kulturella värderingar utifrån.

Det spelade uppenbarligen ingen roll att ett betydande antal människor i deras egna länder samtyckte till kriterierna, eftersom även dessa kunde tolkas som västpåverkade eller solkade av främmande värderingar eller ”ideologier”. EU förklarade att förfarandet ingick i en ”europeiseringsprocess”, som omfattade lagar för att förebygga och få bort diskriminering mot kvinnor, att skydda kvinnor mot våld i hemmet och att acceptera och främja rättigheter för hbtqia+-personer. Varje land som ville göra affärer med EU måste gå med på att styras av sådana lagar, vilka de senaste tretton åren i allt högre utsträckning hade blivit förknippade med mänskliga rättigheter. Enligt Maryna Shevtsova, en feministisk forskare i Slovenien, reagerade före detta Sovjetstater mot de former av sekularism som Sovjetregimen tvingat på dem, och därmed blev den kristna ortodoxa kyrkan en allt viktigare part i den statliga makten.

I Georgien och Ukraina fick de ortodoxa kyrkorna, enligt Shevtsova, bestämma sig för hur nära den rysk-ortodoxa kyrkan de skulle vara när deras möjligheter till medlemskap i EU och Nato prövades. Därmed ”blev europeiseringen av hbti-rättigheter en geopolitisk fråga”. När Ryssland annekterade Krim 2014 och stärkte sin närvaro i Donbas, Ukraina, försökte landet samtidigt kontrastera ortodox-kristna familjevärderingar starkare mot europeiska normer, med fokus på den ”naturliga” familjeformen, heterosexualitetens ”naturliga” status och könstilldelningens oåterkallelighet.

”Gayropa” var ordet Putin använde för en rad lagar mot diskriminering och våld, som enligt hans uppfattning var en påtvingad ”genusideologi”. I regioner som sökte större autonomi i förhållande till Ryssland, till exempel Georgien och Ukraina, ställdes kyrkorna inför ett svårt val efter självständighetsförklaringarna på 1990-talet. De kunde följa vad den rysk-kanadensiske statsvetaren Nikita Sleptcov kallar en ”konservativ heteronationalism” föreskriven av patriarkatet i Moskva, eller hitta gemensamma punkter med de europeiska normerna för kön och sexualitet. ”Genus” blev ett ord som för vissa såg ut att hota den nationella identiteten vid exakt den tidpunkt då nationella identiteter sattes upp mot den tidigare sovjetiska regimen.

De senaste decennierna har de ortodoxa kyrkorna faktiskt blivit allt viktigare och vuxit ut som en symbol för en ny nationell identitet. Å ena sidan var det omöjligt för dem att ta ställning emot traditionella värden. Å andra sidan var deras oberoende paradoxalt nog beroende av band till Europa, som krävde förändringar i deras rättsstrukturer. Dessa förändringar genomfördes i varierande grad – ibland bara symboliskt och utan någon avsikt att de skulle efterlevas, ibland bara delvis, vilket i Östeuropa kallades för ”selektiv europeisering”.