Yttrandefriheten är hotad

TEXT Sakine Madon

PÅ 1960-TALET skickades en pojke från den kurdiska landsbygden till en turkisk internatskola långt hemifrån. Pojken hade i hembyn visat sig vara något av ett matematikgeni. Han fick därför möjligheten att studera på den nya skolan. Barnen hade fått lära sig att den som förstör Koranen vaknar upp som en sten dagen efter. Ändå kunde den kurdiske pojken inte låta bli att gå till internatskolans religiösa lokal där den heliga boken fanns, tillsammans med två skolkamrater som han hade övertalat att följa med. Stämde det som de vuxna hade sagt? Pojkarna rev ut några sidor.

”Vi kom ju från religiösa familjer och svettades floder. Till slut somnade vi av utmattning. Jag hade gömt ett avskedsbrev under min kudde.”

Pojkarnas hyss förblev en hemlighet. Den förstörda Koranen på skolan ersattes smidigt av en ny, av en lärare som anade vad som hade hänt. Numera återges anekdoten från internatskolan med ett leende.

”Min djupt troende pappa, din farfar, hade aldrig förlåtit mig om han hade fått veta. Din stackars farmor sa att om de sa Sitt, så stod jag. Om de sa Stå, så satt jag.”

I ALLA TIDER och i alla samhällen finns det människor som vägrar göra som de blir tillsagda. Mina föräldrar hör till den kategorin och ibland tänker jag att det kanske är därför som jag påfallande ofta uppskattar personer som ifrågasätter och går motströms, som stökar till ordningen. Människor som agerar utifrån sitt eget huvud, även om det riskerar att bli jobbigt.

Som unga i ett Turkiet där militären tog makten, fängslades och förföljdes mina föräldrar för att de var fackligt aktiva på vänsterkanten. Mitt namn Sakine ärvde jag av en tonårstjej, bekant till vår familj, som sköts ihjäl på en demonstration.

Vi flydde till ett Sverige i mitten av 1980-talet där mina föräldrar fick fira Första maj utan rädsla. Den svenska polisen varken misshandlade eller sköt – utan hjälpte tvärtom till med vägavspärrningar så att demonstranterna tryggt kunde tåga med röda fanor.

Det är demokrati, och det är värdefullt. Även i svåra fall när jag till och med avskyr åsikter som uttrycks plågas jag av tanken att meningsmotståndare med lag skulle tystas och hindras. Rätten att få säga sin mening tillhör alla. Även om det som uttrycks är obegripligt, konspiratoriskt, osmakligt eller obehagligt. ”Dårens” yttrandefrihet är i slutändan också min, också vår.

När min bok Inget är heligt kom ut våren 2022 skakades Sverige av våldsamma upplopp, det som kom att kallas påskupploppen eller koranupploppen. Något oväntat fann jag mig sitta i en TV-debatt med en journalist som hade tagit initiativ till ett upprop för att kriminalisera koranbränningar. Ledande politiker ifrågasatte snart demonstrationsrätten. Opinionsmätning efter opinionsmätning skulle komma att visa ökande stöd för inskränkningar av den. Koranbränningar ska stoppas genom justeringar i ordningslagen, har den borgerliga regeringen argumenterat. Nej, se det som hets mot folkgrupp, har Socialdemokraterna i stället sagt. Även om ingångarna är olika har den blockgemensamma utgångspunkten varit att koranbränningar ska stoppas. Rädsla har givetvis spelat en roll: rädslan för nya våldsamma upplopp, terrorattacker och krig. Men det har inte bara varit oron för våld och risken för ett uteblivet svenskt Natomedlemskap som har präglat argumenten för nya förbud.

I debatten har en tongivande vänsterskribent jämfört brinnande koraner med människooffer efter en svår bilolycka. En tidigare ordförande för Publicistklubben har argumenterat för att Sverige borde ha behållit lagen om trosfrid, i praktiken ett hädelseförbud. I slutet av 2023 införde Danmark – Jyllands-Postens Danmark! – en lag mot att offentligt skända religiösa skrifter. Från Sveriges största parti har det hetat att danskarna ju ”gör något”, som om det vore ett föredöme.

Har ni alla blivit galna? är en fråga jag ställt mig. Glömmer ni hur människor har riskerat livet, och ibland fått betala med det, för den frihet vi i dag har? Hur modiga ”kättare” i dagens diktaturer fortfarande tvingas göra det? Inser ni inte att antidemokrater kommer att ställa nya och fler krav? Att det är en hopplös uppgift att försöka anpassa sig till dem som hotar med våld och terror? Ser ni inte värdet av den frihet som min familj flydde till?

YTTRANDEFRIHETEN ÄR EN typisk upplysningsidé. Argumenten för och emot är tidlösa. Tidlös tycks också konflikten mellan religion och yttrandefrihet vara. I Gamla Testamentet kan man läsa att den som smädar Herren ska stenas, att hela menigheten ska stena honom. Enligt Koranen fördömer Allah ”dem som smädar och sårar Honom och Hans Sändebud” och för det utlovas ”ett förnedrande straff”. Oförbätterliga som har ”tvivlets sjuka i sina hjärtan” ska dessutom dödas utan förskoning.

Religiöst maktmissbruk är ett problem i dag, och var det i går. Författaren Salman Rushdie, som i decennier har levt under hot och förföljelse av islamister, påminner i sin bok Kniv: Tankar efter ett mordförsök (2024) om den stora fienden i den franska upplysningstidens kamp för frihet:

”Den katolska kyrkan med sin vapenarsenal av blasfemi, bannlysning, exkommunikation, jämte inkvisitionens rent fysiska tortyrvapen, ägnade sig åt att upprätta skarpa gränser för tänkandet: Hit men inte längre. Och upplysningens tänkare och författare såg det som sin uppgift att utmana den auktoriteten och bryta mot restriktionerna.”

Frankrike blev första land i världen att avskaffa hädelseförbudet 1791, under den franska revolutionen. I många andra länder skulle det dröja, och i Sverige kunde man dömas till döden för hädelse fram till 1864. Även om de verkställda avrättningarna är få genom den svenska historien fanns hotet där. Husförhör blev obligatoriska och livets viktiga beslut skulle godkännas av prästen. Till en början var syftet med förhören att kontrollera människors kristendomskunskap. Med tiden utvecklades de till att även motverka eventuellt fritänkeri och gudlöshet, och för att kartlägga avvikare, när upplysningsidéerna ansågs utgöra ett hot mot stat och kyrka. Men precis som i andra länder i den här delen av världen pressades kyrkans förtryck, steg för steg, tillbaka av progressiva krafter.

År 2023 intervjuade Kyrkans Tidning den då 96-årige skådespelaren Nils Eklund som presenterades som ”den sista nu levande att bli dömd för brott mot trosfriden”. Han dömdes på 1960-talet tillsammans med två kollegor för en sketch i Sveriges Radio där de skojade om att slå ihop kyrkor med bensinmackar och ge besökarna nattvardsvin: ”Så ta en klunk och tro på Gud.” En tandläkare i Småland gjorde en anmälan som resulterade i fällande dom – och böter. ”Det var ju befängt!” sade Eklund till Kyrkans Tidning om trosfridslagen, som fanns kvar när radioskämtet sändes. Humor för en person kan vara sårande för en annan, sa han och fortsatte: ”Man ska inte dömas för att man tänker olika.” Kloka ord.

Före 1949 kunde man straffas för hädelse mot kristendomen. Det lagförbudet ersattes av den mer religionsneutrala lagen om trosfrid som alltså avskaffades 1970. Hade den funnits kvar när humorgruppen Monty Pythons komedi Life of Brian hade premiär 1979 hade kanske även vi, i likhet med några andra europeiska länder, förbjudit den. I stället kunde frasen ”Filmen som är så rolig att den är förbjuden i Norge” användas i den svenska bioreklamen. Avskaffandet av hädelselagstiftningen betydde förstås inte att upprördheten i kristna kretsar svalnade för alltid och överallt.

När fotografen Elisabeth Ohlsons utställning Ecce homo visades i Uppsala domkyrka 1998 ledde det till bombhot och demonstrationer. Bombhot fick även Stadsmuseet i Norrköping när fotoutställningen skulle visas där. Demonstranter kastade sten mot Ohlson och försökte storma byggnaden. Påven protesterade mot Ecce homo genom att ställa in en audiens för den svenske ärkebiskopen. Det hade betydelse att viktiga institutioner som Svenska kyrkan – för att inte tala om Ohlsons personliga mod – inte backade den gången. Tack vare Ecce homo och liknande kulturuttryck som provocerat och skapat uppståndelse är det i dag betydligt enklare för den som vill skapa kristendomskritisk konst.

År 2023 visades foton från Ecce homo i Europaparlamentet, och få höjer på ögonbrynen när Moderna Museet visar konstnären Maurizio Cattelans påvedocka i vax, ”La nona ora”, som träffas av en meteorit. Många känner till konstnären Lars Vilks för hans teckning ”Profeten M. som rondellhund”, men få vet att han också tecknade Jesus som pedofil. Jesusteckningen blev ingen världsnyhet, orsakade ingen fatwa, inspirerade inte till terrordåd. Den amerikanske konstnären Andres Serranos ”Piss Christ” – ett plastkrucifix nedsänkt i urin – har upprört och upprör, men i samband med att det ställdes ut på Fotografiska våren 2015 meddelades att några hot inte hade inkommit. Det är så det är och bör vara.

Med islam förhåller det sig på ett annat sätt. När konstnären Sadaf Ahmadis utställning om kvinnoförtrycket i Iran först stoppades på Kulturhuset i Borås hösten 2023 följde det ett välbekant mönster. I verket hängde kvinnostatyer i chador, ett ytterplagg som täcker från topp till tå, i snaror. Ahmadi sade sig vilja uppmärksamma dödsoffren från protesterna efter att den unga kvinnan Mahsa Jîna Amini dog till följd av att hon greps av Irans moralpolis. Utställningen i Borås hade planerats till 16 september – årsdagen för Aminis död. Ett av skälen till att stoppa utställningen, som efter den mediala uppmärksamheten till slut visades, var att människor kunde bli sårade. Konstnären förklarade för SVT att Borås kommun hade samma argument man använde i Iran: Att man inte ska göra det som är känsligt och sårande för troende. Men utan friheten att ”såra troende” är yttrandefriheten aldrig hel.

SENT EN VINTERKVÄLL i januari 2025 sköts Salwan Momika – känd för en serie koranbränningar två år tidigare – ihjäl i Södertälje. I oktober 2025 häktades en man i sin utevaro misstänkt för mordet. Momika levde under dödshot, ett hot vi känner väl igen vid det här laget. Det har hunnit passera flera decennier sedan Salman Rushdies roman Satansverserna kom ut 1989. Det har även gått många år sedan massakern på franska satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion och attentatet mot det seminarium som Lars Vilks medverkade i på kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn.

Trots dessa återkommande dåd och angrepp på det fria ordet och den fria konsten har vi hamnat i ett läge där många ser censur och förbud som en lösning. Att den som vill att religionen står över yttrandefriheten gör det är inte förvånande. Redan i Kairodeklarationen, som antogs 1990 av Islamiska samarbetsorganisationen bestående av 57 muslimska stater, slås det fast att ”var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia”. Sedan dess har Muslimska brödraskapet och de 57 samarbetsländerna återkommande krävt stopp för ”angrepp på religioner”. Dessa aktörer har skickligt navigerat på en identitetspolitisk spelplan där det gäller att utmåla sig själva som kränkta och utsatta. Strategin har fungerat. Identitetspolitiken, med dess mall om över- och underordnade, har fått somliga i övrigt progressiva personer att placera religionen islam som ”underordnad” och därmed skyddsvärd från kritik. Därmed blandas den legitima kampen mot rasism, att skydda människor, ihop med att skydda religion från angrepp. Det är en återvändsgränd.

Liberalen Per Ahlmark riktade i Vänstern och tyranniet (1994) sylvass kritik mot inflytelserika debattörer som hade förskönat 1900-talets brutala kommunistiska styren. Han använde uttrycket ”omvänd rasism” för att beskriva de dubbla måttstockarna i att rättigheter som ses som självklara ”för oss” inte krävs för andra nationer och folkgrupper som förtrycks av ”sina egna”. Att som uppburen västerländsk skribent ”vars livsluft är det fria ordet” välja att ”kröka rygg inför dem som förtrampar de intellektuellas liv och arbete” kallade Ahlmark med rätta för motbjudande.

”Min gissning är att fanatismen i stora delar av den muslimska världen kommer att få ännu fler ursäktare och skönmålare i Sverige än hittills”, skrev han också. Det skulle Ahlmark tyvärr få rätt i.

EFTER ATT I många år ha deltagit i den offentliga debatten om rätten att också häda mot islam har jag sett hur kättaren gång på gång målas ut som den skyldiga, den med suspekta motiv, den som mer eller mindre får skylla sig själv. I själva verket avslöjar hädaren att vår yttrandefrihet inte är så självklar som den borde vara. Den sanningen kan svida, precis som det kan svida för en djupt troende att inse att det var en simpel lögn att den som skändar en koran vaknar upp som en sten. Men vi har inget bättre alternativ än att se hotet mot yttrandefriheten för vad det är.