Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Signerat: Nietzsche och den piskade hästen

Historien om Nietzsches intellektuella sammanbrott skulle han säkert själv ogilla, men kanske utlöstes krisen av att han påmindes om en scen ur Brott och straff, skriver Victoria Larm.

Turin 3 januari 1889. Mannen som flera i staden kallar Professorn kliver på förmiddagen ut från sin port på Via Carlo Alberto och beger sig mot stadens centrum. Under promenaden blir han vittne till att en bonde börjar piska sin häst. Djuret är för utmattat för att orka dra vagnen och förblir orörligt trots rappen. Professorn förfasas över det han ser och går raskt fram och avbryter misshandeln. Till bondens förvåning börjar Professorn sedan att gråta och omfamnar djurets hals med orden: »Mor, jag har varit dum.» Friedrich Nietzsche blir aldrig sig själv igen efter den dagen och försvinner in i psykisk sjukdom.

Sammanbrottet har gäckat otaliga tänkare sedan dess. Var det syfilis? En hjärntumör? Schizofreni? Ingen vet, men kanske är hans medicinska tillstånd så förbryllande att många har förbisett ytterligare ett mysterium med historien. För vad hände egentligen den där dagen i Turin?

Vi byter tid och plats och beger oss till ett smutsigt sovrum i centrala S:t Petersburg, cirka 1866. I sängen ligger en av världslitteraturens mest berömda figurer: Rodion Romanovitj Raskolnikov. Han kommer inom kort att mörda två äldre kvinnor (pantlånerskor som lever på andras olycka), och han drömmer inför de stundande morden denna ångestdröm: han är barn och går bredvid sin far då de får syn på en folksamling. De tränger sig fram och ser en häst i mitten av hopen. Djuret är för orkeslöst för att röra på sig, vilket får bonden uppe på vagnen att piska djuret besinningslöst. Raskolnikov, trots att han bara är ett barn, kliver fram och avbryter misshandeln. Djuret faller ihop, och han omfamnar gråtande dess hals tills fadern rycker bort honom.

Hästscenen är hämtad från Dostojevskijs eget liv. Som barn bevittnade han djurmisshandeln och kom som vuxen till slutsatsen att det sätt som ett samhälle hanterar sina djur på är symtomatiskt för hur dess medborgare behandlas. Händelsen påverkade honom så djupt att den inte bara förekommer i Brott och straff, utan även i Bröderna Karamazov som utkom 1880 och var Fjodor Dostojevskijs sista verk.

Nietzsche läste Brott och straff och tog del av Raskolnikovs resa – från fattig student utan tro på högre ideal till att nästan bli galen av den nihilism som hans utilitaristiskt motiverade mord har frambringat, innan han till slut står upp för vad han har gjort och når inre frid.

Ett år innan Nietzsche kollapsar skriver han i Avgudaskymning att Dostojevskij är »den enda psykologen som jag haft något att lära ifrån». Runt samma tid skriver han i ett brev till en vän att han har drömt om hästar. När ryktet om hans sammanbrott sprider sig var det ingen som ifrågasatte historien om den brutale bonden, hästen och Nietzsches beskydd av det utsatta djuret.

Det märkliga är att det inte finns några belägg för att berättelsen är sann. Den har en enda skriftlig källa. En anonym journalist intervjuade år 1900 en Mr. Fino, son till paret som hyrde ut sin lägenhet till filosofen. Elva år efter den där januaridagen minns Mr. Fino hur han promenerade på en gata i Turin, då två vakter precis hade gripit Professorn. Via hörsägen får han veta att Nietzsche klamrat sig fast runt en häst och vägrat släppa taget. Det är allt. Inget gråtande från filosofens sida, ingen sadistisk bonde, ingen heroisk handling där Nietzsche skyddade ett stackars djur. Så hur kommer det sig att berättelsen påminner om en scen ur Brott och straff?

Att en filosof som betraktade medlidande som en svaghet skulle kollapsa inför åsynen av en misshandlad häst låter från ett litterärt perspektiv som en tillfredsställande upplösning. Under den omfattande brevväxlingen mellan Nietzsches vänner efter det som inträffade blommar sannerligen hans sista medvetna handling ut till något som alltmer kommer att likna litteratur. I breven som finns bevarade kan man notera hur Nietzsche går från att ha kastat sig runt en hästs hals, till att börja gråta runt en hästs hals, till att ramla ihop på marken efter att ha kastat sig runt en hästs hals. Slutligen fryser berättelsen fast i sin nuvarande dramatiska form, i vilken filosofen till och med ber om ursäkt till sin mor för att han har varit dum.

Även om begreppet fake news är ett uttryck som i hög grad definierar vår samtid, har självklart benägenheten att väva ihop sanning med dikt varit en ständig aktivitet människor emellan. Här finns önskningar, projektioner, vad som tidigare varit oartikulerade aningar och melodramatiska utsvävningar som det verkliga livet sällan bjuder på. Nietzsches vänner och samtida intellektuella tyckte av någon anledning att Nietzsches liv inte innehöll ett tillräckligt starkt avslut. Att historien som de fick höra innefattade en häst räckte tydligen för att de, medvetet eller omedvetet, skulle fylla på med Dostojevskijs återkommande hästscen: den platsade i den psykologiska kedjereaktionen före och runt sammanbrottet.

I syntesen mellan dikt och verklighet övervinner Nietzsche sin största motvilja innan han checkar ut ifrån all självkontroll – motviljan mot svaghet. Det är ett känt dramaturgiskt grepp i pjäser, romaner och film. Hjälten konfronteras till slut med sitt största motstånd och äntrar på så vis ett nytt medvetandetillstånd. Genom något som påminner om viskleken konstrueras en scen där Nietzsche konfronterar och bokstavligen omfamnar sin egen skörhet. Det är ett vackert tilltag, men det strider mot allt som Nietzsche dittills hade skrivit.

Historien om filosofen och hästen har i modern tid lagt sig till rätta i mediet som den sannolikt härstammade ifrån, det vill säga fiktionen. Den finns bland annat med som en anekdot i Milan Kunderas bok Varats olidliga lätthet liksom i den storartade filmen Turinhästen från 2011. I den senare gestaltar manusförfattaren och regissören Béla Tarr upptakten till den mytomspunna händelsen genom att filma resan dit ur hästens och bondens perspektiv.

Den empati som Nietzsches hjälte Schopenhauer lade vikt vid sköt han själv alltid åt sidan. Det är därför inte särskilt djärvt att påstå att Nietzsche skulle finna myten som omger hans intellektuella slut som frånstötande, även om han den där dagen faktiskt skyddade hästen från bondens grymhet.

För vem vet? Kanske var det så att Professorn, under sin promenad mot frukosten på torget, faktiskt fick syn på något som påminde om en scen från Dostojevskijs böcker. Och kanske var det så att han med hjälp av den ryska författarens mästerliga gestaltningsförmåga nådde en skörhet inom sig själv som fick honom att brista. Kanske var det bara en tidsfråga innan det skulle hända. Kanske behövde han bara något att hålla i. Om en cigarr bara kan vara en cigarr, kan förmodligen en häst ibland också bara vara en häst.

Victoria Larm skriver historiska spänningsromaner. Hon har studerat historia i flera år vid Stockholms universitet och har även jobbat inom mode.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...