Tala med henne

TALA MED HENNE

Kvinnliga muslimers röster hörs sällan i islamdebatten. Talar sekulära feminister över huvudet på dem de säger sig försvara? Borde kritikerna av religiös sexism tiga still så länge muslimska kvinnor inte själva gör sig hörda? Sara Larsson granskar denna postkoloniala inställning i ljuset av en ny bok där just kvinnors ord om tro och liv är utgångspunkten.

TEXT SARA LARSSON

Det finns situationer där det känns mer uthärdligt att tänka att vi själva bär ansvaret för vad som sker med oss än att inse att vi blivit offer. Viljan att rättfärdiga det meningslösa lidandet formar människors värderingar på radikala och ibland chockerande sätt. Under apartheidregimen i Sydafrika fanns även svarta bland systemets försvarare. Det påminner om psykologin i ett misshandelsförhållande – offrets perspektiv flyter omärkligt ihop med förövarens. Det som kallas våldets normaliseringsprocess handlar inte bara om att utstå hot, våld och kränkningar utan om att faktiskt ge sitt samtycke till skeendet. Vissa gör det i tysthet. Andra talar passionerat för sin egen underordning. Somliga står redo att försvara våldets logik lika övertygande som misshandlaren själv.

Man måste förstå att det krävs minst fyra fem faser som ska genomgås först, innan det ens blir tillåtet för män att slå kvinnor. Och även när det slutligen hamnar där så måste det också ske efter vissa regler… Profeten Mohammad sa att alla försök till fostran som inte inbegriper våld måste prövas först.

Så reflekterar Noor, 23, med anledning av Koranens sura 4 – den text där män uppmanas att ”handgripligen tillrättavisa” kvinnor som inte lyder. Hon är en av de kvinnliga muslimer i Israel som den svenske islamologen Eli Göndör har fört samtal med i syfte att belysa religionens roll i deras liv. Kvinnor inom denna kulturella minoritet studerar längre, gifter sig senare och föder färre barn än deras mödrar gjorde, samtidigt som allt fler identifierar sig som troende. Det är bakgrunden till Göndörs forskning och hans doktorsavhandling som nyligen getts ut i populariserad version, Jag har mina känslor och mitt förstånd (Atlantis 2012). En bok som säger sig vilja ge förståelse av hur dessa kvinnors religiösa föreställningar är ”kopplade till ett allt bättre, självständigare och modernare liv”.

Muslimska kvinnor är sällsynta aktörer i religionsdebatten. Aldrig subjekt – alltid föremål för andras fördomar och generaliserande. Så menar många. Dessa fraser signalerar dock kritik inte främst mot ett religiöst patriarkat, utan snarare mot dem som yttrar tvivel på islams kvinnosyn. Sekulära feminister beskylls gärna för att tala ”om och inte med” berörda kvinnor eller till och med att tysta dem. Man kan lätt få känslan att genuskritiska observationer av islam är ett större jämställdhetsproblem än själva religionen. I sin kommentar till Göndörs bok ger recensenten Sanela Bajramovic Jusufbegovic, doktorand i historia vid Örebro universitet, eko åt just dessa tankegångar:

När [muslimska kvinnor] ges utrymme att själva sätta ord på vilken roll religionen spelar i deras liv, får vi möjlighet att se dem som individer, och inte ett diffust kollektiv som alltför ofta beskrivs som traditionellt, förtryckt och svagt.[i]

Göndörs frågor till de åtta kvinnorna – alla unga, universitetsstuderande och medlemmar av den religiös-politiska Islamiska rörelsen i Israel – är ofta föredömligt öppna. Det som intresserar honom, framhåller han gång på gång, är informanternas personliga förståelse av sin religion – inte gängse tolkningar eller officiella påbud. Ändå vittnar samtalen som helhet snarare om stark likriktning i deras tänkande. Göndör hävdar att islam fungerar som ett sätt för kvinnorna att hantera komplicerade sociala situationer och värderingskollisioner i vardagen, inte minst i mötet med en akademisk värld. Det må vara hänt. Men en försvarlig del av dessa svårigheter skulle knappast uppstå om det inte vore för att livet i allt genomsyrades av konservativ religion. Rädslan för interaktion med icke-muslimer, tankarna om synd och fördömelse och skräcken för ett brinnande helvete vore alla värda att beröra närmare, men jag ska stanna vid ett enda exempel. Det gäller kvinnornas förståelse av relationen mellan könen, synen på mäns övermakt och den egna kroppsliga och psykiska integriteten. Dessa föreställningar i sig kastar tyvärr mer än rimligt tvivel över vad de själva, liksom Göndör, ser som kännetecknande för deras liv: en rörelse i modernitetens riktning under inflytande av islam.

”DET FÅR INTE GÖRA ONT”

Nadir, 22, kommenterar mäns rätt till våld mot kvinnor enligt Koranen:

Jag förstår den idén, för jag känner kvinnor som verkligen inte uppför sig väl mot sina män. Därför tycker jag att det är rätt åt dem som beter sig så.

Skulle hon själv acceptera att bli slagen av sin framtida man?

Ja, om jag inte uppför mig som jag ska.

Aisha, 21 år, kommenterar samma korantext:

… det finns kvinnor som kan förstöra hela sitt hem genom bara några enkla fraser… Kärnan i vårt samhälle är familjen och det är därför viktigt att det finns regler som gör det möjligt att hålla ihop familjen i alla lägen. Det är möjligt att kvinnor ställer till problem inom familjen utan orsak och det behövs en gräns där det finns möjlighet att rätta till det. 

Mer konkret är 26-åriga Amina, som förklarar att Koranens bud handlar om vad en gift man har rätt att göra om han nekas sex – och som förmildrande omständighet påpekar att hustrun ska ges tre dagars respit innan hon bestraffas fysiskt. Även Noor är mån om att redogöra för de faser mannen måste genomgå innan han med Guds välsignelse får misshandla sin fru. Först ett välvilligt försök att tala henne till rätta. Sedan återhållsamhet med fysisk ömhet. Därefter nya ansträngningar att få kvinnan att ta reson,

… men om inget hjälper och hon vägrar lyssna, då är gränsen nådd. I så fall kan män ge kvinnor ett slag, men det får inte göra ont. Det är bara till för att visa att det finns alternativ. Ungefär som att: se här, jag pratar och är vänlig men jag har också en annan sida. Det kommer säkert att påverka kvinnan. Först och främst får hon känna på mannens personlighet och hans styrka, men å andra sidan är det fråga om ett spel snarare än våld. Ett spel i syfte att fostra som jag inte tror att någon hade upptäckt före profeten.    

Våldets normalisering kräver ett nytt språk för verkligheten. Slaget smärtar inte, våldet är inte våld. Och de hot som förebådar misshandel och sexuella övergrepp – se här, jag pratar och är vänlig men jag har också en annan sida – bagatelliseras genom en finurlig omskrivning av mannens maktbeteende, det är fråga om ett spel. Tyvärr anar vi att Noor har fel beträffande historien. Sådana metoder upptäcktes långt före profeten. Inte heller i vår tid saknas profeter som gör gällande att det heterosexuella spelet fordrar mäns demonstrativa härskande och kvinnors undergivenhet.

Idén om en sorts symboliskt manligt våld känns väl igen från andra islamiska sammanhang.[ii] Slag som inte sägs få göra ont eller lämna några märken (men som ändå – uppenbarligen – syftar till att kuva kvinnan i ett läge där mer civiliserade försök till påverkan från mannens sida slagit fel). Leila, 19 år:

Det är bara till för att varna henne. Inte för att göra henne illa.

Vems förståelse av göra illa äger giltighet? Och i vems intresse ligger det egentligen att övergrepp mot kvinnan inte lämnar spår?

Koranen och den religiösa traditionen söker i detalj reglera äktenskapets villkor, även våldets – som om offer och förövare skrivit kontrakt – men denna föreskrivna ”ordning” speglar inget autentiskt misshandelsförhållande. I en sådan relation omförhandlas villkoren ständigt, och vad offret skriver under på är aldrig i första hand att utsättas för våld. Frågan gäller inte hur hårt han har rätt att slå eller huruvida hon blir fysiskt ärrad av behandlingen. Våldets uttryck skiftar. Det väsentliga är makten över hennes självbild. Vem är hon och vad förtjänar sådana av hennes sort?Nadir:

 … jag hade naturligtvis inte accepterat att hans slag skulle lämna märken på min kropp eller att han skulle slå mig hårt. Men jag accepterar idén. Ibland finns det kvinnor som behöver lite uppsträckning.    

BLUNDAR FÖR DET UPPENBARA 

Insikter om normalisering, om den underordnades tendens att se världen ur ”förövarens” perspektiv, har för feministiskt tänkande en relevans som sträcker sig långt bortom misshandelsförhållanden. Där individen rent formellt är fri att inrätta sitt liv oberoende av kön återstår i många fall bara dessa mekanismer som förklaring till vad kvinnor kapitulerar för: det må handla om en våldsam man, ett skadligt utseendeideal eller en hårt stelnad norm för könens livsval. Individers handlingar och attityder, inser vi, uppstår inte i vakuum – inte oberoende av kulturens ideal om kvinnlighet. Få feminister lyssnar därför aningslöst till anorektikern som hävdar att hon aldrig mått bättre eller till skönhetsindustrins klient, silikon- och botoxkonsumenten som bedyrar att hon köper sig en ny kropp enbart ”för sin egen skull”. Exemplen ur västerländsk majoritetskultur kan mångfaldigas.

I och med att också kvinnors situation inom kulturella minoriteter börjat uppmärksammas i debatten, har dock dessa insikter i mångas ögon mist sin giltighet. Feminismens gängse analysverktyg anses inte självklart tillämpbara på de andras villkor. Snarare tycks många mena att en feminism i möte med minoritetskulturerna måste ge upp alla anspråk på analys. Vi får hålla till godo med just det som sägs och synes ske. Hävdar någon till exempel att hon bär slöja, eller varför inte burka, enbart för sin egen skull bör hon tas på orden. En mer kritisk granskning av den psykosociala bakgrunden till yttrandet kunde ju förväxlas med kolonialistens blick, varför debattörer med ett annars ytterst vaket öga för genusnormers makt som regel föredrar att blunda. Efter åratal av kulturell självrannsakan och dekonstruerande av kvinnors val och villkor i väst – från kosmetisk kirurgi till sex, ätstörningar och moderskap – borde somliga förenklingar ha blivit otänkbara. Ändå hörs de nu i islamdebatten, som då slöjans apologeter vill beskriva plagget antingen som ”påtvingat” (genom handgripliga tvångsåtgärder) eller som ”fritt valt” och därmed oproblematiskt.[iii] I den mån muslimska kvinnor inte vittnar om förtryck finns, underförstått, ingenting att diskutera. Omvärlden har inga skäl att forska närmare i deras förutsättningar eller ta moralisk ställning till deras situation.

Frågan är vilka slutsatser som dras ifall kvinnor faktiskt vittnar och, likt informanterna i Göndörs studie, bekräftar en starkt ofördelaktig bild av sin belägenhet – till exempel acceptans för misshandel och våldtäkt inom äktenskapet. Lämnar deras ord något avtryck? Eller överskuggas deras faktiska berättelse av postkolonial entusiasm, som hos recensenten jag citerade inledningsvis, när muslimska kvinnor äntligen ges utrymme att själva sätta ord på sin tro och sina liv? Trots att deras ord vid närmare betraktade inte tycks vara deras egna, utan snarare ett eko av den patriarkala maktens.

MÄN FRÅN MARS, KVINNOR FRÅN VENUS

I alla sammanhang där sociala rangordningar diskuteras är det viktigt att bli medveten om särartstänkandets betydelse. Göndör noterar under samtalen med kvinnorna inte bara att de gör ”allt för att förklara logiken bakom maktordningen mellan könen”. Flera av dem upprepar dessutom ”idén om könens olikhet” som argument för denna ordning. Kvinnor är obalanserade och skvalleraktiga. Kvinnor är fixerade vid små och oviktiga ting. Men framför allt är kvinnor emotionellt styrda varelser som ”ofta tappar den rationella kontrollen över sina känslor”, medan män navigerar utifrån förnuft och sans på alla fronter i livet. Så motiveras inte bara allmän patriarkal ”fostran”, utan även våld mot kvinnor av Göndörs informanter. Om någon av dem upplevt det personligen är oklart. Vad de uttrycker är våldets normalisering på principiell, kollektiv nivå och ett självförakt som riktas inte främst mot det egna jaget utan just mot arten, kvinnan.

Manar, 21 år, universitetsstuderande i matematik och blivande lärare, kommenterar Koranens uppmaning om hustrumisshandel:

Vi kvinnor tänker bara på romantik. Det är vad vi har i huvudet. När vi inte håller oss på den raka vägen utan sicksackar så behöver vi någon som kan hjälpa oss att hålla oss på den raka vägen och det blir vår make.

Eli:

Söker inte män också romantik?

Manar:

Inte som kvinnor. Inte alla och inte hela tiden.

Eli:

Men alla kvinnor söker romantik hela tiden?

Manar:

Ja.

Kvinnoförtryckets extremer i vår tid må väcka mångas avsky. Få vill ändå kännas vid att förslavande strukturer som sharialagarna ytterst har sitt upphov i banala – och globala – föreställningar om könens särart. Det är en pedagogisk utmaning i vilket samhälle som helst att väcka insikt om att våra ömt omhuldade könsstereotyper först och främst är falska, och dessutom inte oskyldiga. Hos de fromt muslimska kvinnorna i Göndörs studie hörs stråk av samma retorik som ännu genomsyrar den sekulära världen: Inte tänka på vem som är bättre eller sämre utan på hur män och kvinnor kompletterar varandra. Men vackra ord om könens olikhet och komplementära roller betyder i praktiken alltid tvång mot individen. Och från särartstänkande kan steget vara kort till regelrätt förtryck, som framgår av replikväxlingen ovan.

Att särhållandets logik i grunden är sig lik i alla kulturer – och överallt missgynnar kvinnor – har hos västerländska feminister väckt berättigade krav på våra ”fria” samhällen att skärskåda sig själva. Sorgligt nog blir samma insikt ofta förevändningen för att inte granska patriarkala övergrepp någon annanstans än just i västerländsk kontext. Efter Uppdrag gransknings reportage om hanteringen av kvinnor i svenska moskéer[iv] skriver Feministiskt initiativs Gudrun Schyman och Julia Banér en debattartikel med udden riktad inte mot moskéerna i fråga, utan mot SVT. Visserligen avslöjar programmetenligt dem en ”fullständigt oacceptabel” kvinnosyn i islamiska miljöer, men å andra sidan underlåter det att skildra den förhärskande sexismen i all annan religionsutövning och i sekulära samhällsorgan.[v] Slutsatsen tycks bli att eftersom imamernas förakt för kvinnor inte är världsunikt, vore det bättre om det aldrig blivit känt.

Det är svårt att tänka sig att Fi skulle resa samma invändning om Uppdrag granskning i stället kartlagt könsmaktsordningen i någon bolagsstyrelse eller politisk församling. När Banér i programmet tillfrågas varför partiet tiger om muslimska kvinnors utsatthet, blir dock svaret inte oväntat att de berörda själva inte talat ut: ”vi vita kvinnor” måste undvika att ständigt föra kamp för ”alla andra”. Denna välmenta idé om representation väcker frågor som till sist blir oundvikliga för alla aktivister i den postkoloniala skolan. Har man en gång gett upp hoppet om en universellt giltig feminism, kan väl hudfärg inte rimligen betraktas som det enda kriteriet för identifikation eller fysiskt avstånd som unikt mått på främlingskap. Vilket avstånd råder mellan Fi:s företrädare och de olika kategorier av ”vita kvinnor” som man faktiskt väljer att ta strid för? Är det alls möjligt att representera någon annan än sig själv?

INTE EN FRÅGA OM RELIGION?

När dessutom Fi gör gällande att kvinnoförtryck ”inte är en fråga om islam, eller ens religion”[vi] bortser de från ett kritiskt faktum, något som blir tydligt om vi åter ser till misshandelsförhållandets psykologi. Makten bygger här på att offret ständigt omyndigförklaras, och inte bara av förövaren. Hennes reaktioner och bedömningar av verkligheten underkänns så konsekvent att hon själv förlorar tron på dem. Våldet förefaller rimligt, som en kärlekshandling. Bara genom att bemyndiga sig själv kan hon bli fri – och detta är svårt nog i relation till en enskild man. Det kan vara ogörligt när Mannens makt och vilja samtidigt är Guds, när hoten från ett fysiskt patriarkat förankras i en helig texts förklaringar och påbud. Nadir:

Koranen säger ju att det är mannen som ska råda över kvinnan… Jag har det inom mig att det som står i Koranen är det absolut riktiga. Jag upplever inte att jag har rätt att ifrågasätta det som står där. Jag tror att allt som står i Koranen är Guds ord, och Gud har alltid goda avsikter. Det tror jag på av hela mitt hjärta.

Många skulle hävda att kvinnorna i Göndörs studie företräder en extrem islamtolkning. Frågan om normal eller extrem islam kan dock lämnas utanför denna diskussion. Klart är att kvinnornas syn på könsidentitet inte kan stämplas som extrem. Starka särartsidéer tillhör mittfårans idégods inom islam. Flera reportage enbart från Sverige under senare år har uppmärksammat könsstereotyperna som i sin tur anses motivera mäns bestämmanderätt över kvinnor – med eller utan ”handgriplig tillrättavisning”.[vii] Även Göndör poängterar ”den gängse föreställningen i samtida religiösa muslimska omgivningar om kvinnor som mindre rationella och eftertänksamma än män” och betonar hur just denna övertygelse ”upprätthåller maktordningen mellan könen”. Det finns alltså skäl att anta att normaliserande av våld mot kvinnor, och av manligt härskande i andra former, inte är unikt för Göndörs åtta kvinnliga muslimska informanter. För principdiskussionen är detta nog. Vi behöver inte enas om vilka religiösa eller kulturella miljöer som erbjuder de uslaste livsvillkoren för kvinnor i dagens värld. Vi behöver bara inse att muslimska kvinnor, i den mån de förtrycks, har samma skäl som offer i alla sammanhang att försöka ge det egna livet sken av normalitet, rättvisa och mening. Om sexism finns överallt – som Fi gärna poängterar – förekommer också överallt att kvinnor införlivar sexistiska värderingar.

Åsikten att kvinnors situation i icke-västerländska miljöer bör lämnas utan kommentar så länge de berörda själva inte ropar högt i protest blir därmed oförsvarbar. En mer etnocentrisk och förfrämligande attityd är svår att föreställa sig. Samtidigt är den ett hån mot de feminister med muslimsk bakgrund världen över som i dag strider för att höras. Några av dem känner vi vid namn. Andra inte – och deras namnlöshet är talande i sig. Den som hävdar att en feministisk islamkritik inte nog beaktar kvinnors egna berättelser kan med fördel läsa Göndörs bok. Och begrunda möjligheten att de ”tystade” i vår tids religionsdebatt inte är de kvinnor som försvarar rådande genusordning, utan de som funnit mod att trotsa den.

[i] I Nerikes Allehanda 27/12 2012.

[ii] Se t.ex. Salam Karam: ”Usel kvinnosyn på islamiska svenska hemsidor”, artikel i GP 15/8 2012. Uppdrag granskning, reportage i SVT 2012 och 2013. Evin Rubar: ”Slaget om muslimerna”, dokumentär i SVT 2009.

[iii] Se t.ex. Hans Ingvar Roths kommentarer angående kvinnlig islamisk klädkod i Är religion en mänsklig rättighet? (Norstedts 2012).

[iv] ”Åter till moskéerna”, SVT 30/1 2013.

[v] ”Uppdrag granskning gör kvinnoförtryck till fråga om islam”, SVT Debatt 31/1 2013.

[vi] Ibid.

[vii] Jfr not 2.