Vem är normal?

Så blev diagnoserna vår nya livsmening

Allt fler människor både efterfrågar och erhåller psykiatriska diagnoser. Antalet personer med diagnostiserad ADHD, autism, depression och utmattningssyndrom har ökat markant. Men vad ligger egentligen bakom denna diagnosinflation? 

Finns det en biologisk förklaring, där framsteg inom neuropsykiatrin lett till insikten att det inte är konstigare att få en psykiatrisk diagnos än en somatisk? Eller är förklaringen rent sociologisk: uppfattningarna om vad som är ett tillräckligt bra och normalt liv har ändrats, med följden att vi söker bättre livsvillkor genom diagnoser? 

I Vem är normal? argumenterar filosofen Fredrik Svenaeus för en tredje modell: den existensfilosofiska. Psykiatriska diagnoser beskriver inte bara sjukdom, utan förmedlar också mening och identitet – de har blivit budskap om vem man är och vad man har rätt till. Diagnosinflationen vittnar därför om en brist på utrymme för existentiella och moralfilosofiska frågor både i och utanför vården. Detta perspektiv underskattas som diagnosdrivande kraft i debatten, och det är dags att vi tar det på allvar.