Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Folkhälsa eller frihet

”Fetmaepidemin är en tickande bomb. Sverige behöver gå igenom en genomgående förändring för att kunna hantera en katastrof av den här storleken. Det kan verka drastiskt, men jag ser det som en naturlig upprustning. Respons på ett hot vi måste ta till nya vapen för att övervinna.”

Citatet ovan kunde ha varit hämtat från ett purfärskt politiskt utspel, exempelvis för att motivera en chockhöjning av matmomsen eller införandet av en sockerskatt. I själva verket kommer det från Åsa Ericsdotters dystopiska roman Epidemin från 2016. Det är Johan Svärd, partiledare för det omåttligt populära Hälsopartiet, som motiverar sina nya åtgärder för att rädda folkhälsan.

Epidemin tillhör en grupp tematiskt likartade romaner. Precis som gångna tiders klassiker, som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna nya värld, undersöker de hur demokrati kan förbytas i ofrihet och förtryck. Det som skiljer dessa nya berättelser från sina föregångare är inte så mycket det totalitära sluttillstånd de landar i, som vägen dit. I Epidemin är det varken höger- eller vänsterextremism som fått demokratin att kollapsa, utan vår besatthet av folkhälsa och en alltmer spridd uppfattning om att den ideologiska debatten kan ersättas av vetenskap. Romanen sätter därmed fingret på ett problem som rör hur både politiker och vi forskare förhåller oss till sådant som folkhälsa och klimat, inte minst när vi diskuterar matens framtid.

HÄLSAN FRAMFÖR ALLT

I Ericsdotters roman har Hälsopartiet under ledning av den karismatiske Johan Svärd besegrat både Socialdemokraterna och Alliansen i allmänna val och vunnit regeringsmakten. Hälsopartiet är ett enfrågeparti. Dess företrädare har övertygat väljarna om att de andra partierna inte gör tillräckligt för att lösa det största problemet av dem alla: den krisande folkhälsan. För vem kan oroa sig över brottslighet, höga skatter eller brist på internationell solidaritet när man är sjuk? Hälsopartiet lägger den tråkiga ideologiska debatten åt sidan. I stället lovar det att göra allt för att lösa problemet med den galopperande ohälsan. Hälsan måste gå först!

Efter makttillträdet gör Hälsopartiet precis vad det utlovat. Man börjar i det lilla, med fler timmar för hemkunskap i skolan, en kännbar fettskatt och offentligt bekostade gym. Men det hjälper inte. Fortfarande finns det de som äter ohälsosamt. Mån om att uppfylla sitt löfte till väljarna tvingas Svärd ta till allt hårdare metoder för att få svenskarna att gå ner i vikt. Och eftersom ingenting är viktigare än folkhälsan finns det inga begränsningar för vilka åtgärder som kan vidtas. Romanen ut vecklas därför snabbt från obehagligt krypande dystopi till veritabelt blodbad.

Ericsdotter tar ut svängarna ordentligt. Sockerskatter och subventionerade gymkort leder inte per automatik till diktatur. Men boken ställer en viktig fråga om vilken uppgift staten egentligen har. För vad innebär det att Folkhälsomyndigheten år 2018 rapporterar att över hälften av befolkningen är överviktig eller att färre än en tredjedel av oss äter tillräckligt mycket frukt och grönt? Betyder dessa faktauppgifter att samhället har misslyckats? Och vad innebär det i så fall att myndigheter får eller måste göra?

Hälsopartiets program utgår från en god tanke – det vill garantera folket god hälsa. Ingen ska bli sjuk av vad de äter, och ingen ska behöva dö i förtid på grund av maten. Svärd vill se hälsa som en rättighet. Varje tecken på ohälsa – exempelvis i form av fetma eller otillräckligt grönsaksintag – blir då ett statens misslyckande. Själva förekomsten av ohälsa är i sig ett tillräckligt argument för att genomföra varje av Svärd föreslagen åtgärd, oavsett konsekvenser i övrigt.

DEN NYA DYSTOPIN

Ericsdotters roman har föregåtts av andra böcker på samma tema. Lena Anderssons Duck City från 2006 är ett utmärkt exempel. Men den internationellt sett mest uppmärksammade är den tyska författaren Juli Zehs Corpus delicti från 2009, i svensk översättning året därpå. Hon skildrar en värld där Hälsopartiets ideal har blivit verklighet. Religion, ideologi, marknad och demokrati, alla är de avskaffade och ersatta med Metoden – ett helt igenom rationellt samhällssystem, organiserat för att garantera varje individs hälsa. Under Metoden finns ingen hälsoojämlikhet, ingen dör i förtid och ingen vet hur det känns att ha ont i halsen.

Zehs bok är intressant för att den saknar Epidemins excesser. Ingen behöver mördas för att upprätthålla Metoden, och ingen behöver lida – i alla fall inte kroppsligt. Men för att garantera hälsa behövs omfattande begränsningar. Nikotin, alkohol och tobak är givetvis förbjudna. Fysisk träning är inte bara kostnadsfri, utan även obligatorisk – att skolka från gymmet är straffbart. Maten har ersatts av perfekt näringsberäknade portionskakor, och sensorer i avloppsledningarna kontrollerar att ingen tjuväter. Alla dessa åtgärder är nämligen nödvändiga för att garantera människors hälsa; minsta frihet att välja själv leder ofrånkomligen till en möjlighet att äta sig sjuk.

Om vi jämför med de klassiska totalitära dystopierna påminner Corpus delicti mest om Du sköna nya värld från 1932. I båda berättelserna har vi att göra med en totalitär stat, som samtidigt lyckas hyggligt – kanske till och med bättre än oss – med att förse sina medborgare med ett långt och smärtfritt liv. Trots detta känner Mia Zoll i Corpus delicti, och hennes motsvarighet Bernard Marx i Huxleys bok, att någonting saknas. Medborgarna är visserligen helt omhändertagna, men skyddet har berövat dem friheten. För frihet inkluderar också – som Vilden i Du sköna nya värld påpekar – friheten att äta sig sjuk, att röka eller supa och att fatta beslut som leder kroppen i fördärvet.

Dystopierna blottar ett problem med hur vi i dag förhåller oss till folkhälsa. Fullständig folkhälsa, och fullständig jämlikhet i hälsa är inte förenlig med individens frihet att välja sitt eget liv. Samtidigt är vi alla överens om att staten har något mått av ansvar för att minska ohälsan. Att inrätta samhället som i Epidemin eller Corpus delicti leder till totalitär diktatur, men att inte göra något alls är otänkbart. »Skillnaden mellan att respektera någons privatliv och att inte bry sig är hårfin», som det konstateras i Epidemin.

IDEOLOGINS DÖD

Frågan om hur mycket staten ska ingripa i våra liv för att förbättra folkhälsan, klimatet eller minska gängkriminaliteten är naturligtvis en värderingsfråga. Men ideologi och värderingar är svåra saker. Både Hälsopartiet och Metoden tilltalar oss genom att hitta en väg förbi värderingsdebatten. Och det är den genvägen som leder dem mot avgrunden.

I de nya folkhälsodystopierna ser vi en föreställning som jag möter allt oftare i både universitetsvärlden och den politiska debatten – att värderingsdiskussionernas tid är förbi och nu kan ersättas av vetenskap. För om vi vet att en åtgärd ökar folkhälsan, vad finns det då för anledning att inte genomföra den? Vad kan vara viktigare än hälsa?

Den naturvetenskapliga metoden och den teknikutveckling som följt i dess spår har gjort underverk för mänskligheten. De hjälper oss också att fatta politiska beslut genom att mäta problemens storlek och avgöra vilka motåtgärder som är mest effektiva. Men för oss naturvetenskapligt skolade forskare är det lätt att göra tankesprånget att vi utifrån vår kunskap om åtgärdens effekt också kan dra slutsatser om dess lämplighet – eftersom fler idrottstimmar i skolan ökar folkhälsan är det uppenbart rätt väg att gå, kan man resonera. Äntligen kan vi bortse från ideologi och värderingar. Nu kan vi låta vetenskapen styra!

ETT GAMMALT TANKEFEL

Detta tankefel är inte nytt. Den brittiske upplysningsfilosofen David Hume tar upp det i sin A treatise of human nature från 1740. Det säkraste sättet att avslöja en charlatan, menade Hume, är att vara uppmärksam på när deras »är» glider över i ett »bör». Kunskapen om hur någonting är kan nämligen aldrig automatiskt leda över i en slutsats om hur vi bör agera. För att komma fram till att den åtgärd som är effektiv också är önskvärd måste vi vara överens om hur vi väger olika goda ting mot varandra. Hur mycket folkhälsa får det exempelvis kosta att behålla friheten att äta potatischips? Och hur mycket hållbarhet får det kosta att tillåta oss att fortsätta äta kött? Hume påpekade att svaret på sådana frågor aldrig kan härledas ur naturvetenskaplig metod. De är ideologiska, och för att besvara dem behöver vi idédebatt.

Hälsopartiet och Metoden tror sig ha hittat sätt att komma förbi Humes invändning. Men deras förslag är inte nya. Den schweizisk- franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau löste motsättningen mellan vad individen vill – äta chips och se på tv – och vad som är bäst för samhället som helhet – alla äter broccoli och joggar – genom att definiera bort den. Att följa våra privata begär är inte alls fritt, menade Rousseau. Äkta frihet är att följa den så kallade allmänviljan. Den kan vi inte nå genom att lyssna på vad människor vill, eller ens genom demokratiska val. Någon måste uttolka och leda oss att följa den.

I stort sett varje diktator sedan Rousseaus dagar har sett sig som allmänviljans beskyddare: den stadiga hand som leder de svaga från sina ofria egna begär och önskningar. Också mer beskedliga politiska rörelser har försökt trolla bort värderingsdebatten. Marxismen ville få oss att tro att det egentligen inte finns olika värderingar, bara olika grupper som slåss för att gynna sin egen grupp på andras bekostnad, och 1980-talets nyliberaler ville få oss att tro att alla åtgärder som är ekonomiskt effektiva också borde genomföras.

Det som är intressant med de nya dystopierna är att de pekar på en ny variant av Rousseaus gamla invändning mot Hume. Johan Svärd i Epidemin, liksom chefsideologen Heinrich Kramer i Zehs roman, härleder allmänviljan direkt ur vetenskapen. Vem kan invända mot åtgärder som minskar individens frihet när det går att fastslå vetenskapligt och rationellt att de ökar folkhälsan?

VÄRDERINGSRESISTENS

Faktaresistens – att bortse från bästa tänkbara kunskap om hur världen är beskaffad – är ett allvarligt problem. Utan kunskap är det svårt att fatta rätt beslut. Men samtidigt ser vi en växande »värderingsresistens» – att vi bortser från att frågan om vad som bör göras alltid innefattar en avvägning mellan olika goda ting, en värderingskomponent. Att förneka sambandet mellan dagligt läskdrickande och ökad risk för hälsoproblem är faktaresistens. Men att hävda att sockerskatt är en lämplig politisk åtgärd enbart utifrån kunskapen om att den skulle minska sockerintaget och öka folkhälsan, det är värderingsresistens och ett minst lika allvarligt tankefel. Lämpligheten hos en sådan åtgärd vilar alltså inte bara på fakta, utan också på hur vi värderar frihet mot folkhälsa. Tvärtemot vad många debattörer tror kommer därför varken folkhälsa eller hållbarhetsargument att räcka för att bestämma vilka åtgärder som bör vidtas.

Intressant nog tycks det som att denna de hårda vetenskapernas förvirring växt fram samtidigt som humaniora för en alltmer tynande existens på svenska lärosäten. Vi kommer aldrig att kunna avgöra vad som ska göras åt folkhälsoproblem, miljö och hållbarhet enbart genom naturvetenskap, teknologi och medicin. För att inte begå samma misstag som Hälsopartiet behöver vi mer idédiskussion, ideologi och filosofi, inte mindre.

Under tiden får vi hålla till godo med skönlitteraturen. Kanske är Ericsdotters och Zehs romaner därför minst lika viktiga för folkhälsodebatten som aldrig så många folkhälsorapporter och forskningsartiklar.

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...