Främlingsfienden inom oss

Ingen går fri från rädslan för det annorlunda. Men föremålen för vår intolerans och rädsla varierar över tid, skriver Bengt Westerberg.

Regeringen har bett mig utreda främlingsfientligheten, vad den beror på, hur utbredd den är och vad man kan göra åt den. För drygt 20 år sedan hade en annan statlig utredning ett liknande uppdrag. Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet lämnade 1989 i sin slutrapport Mångfald mot enfald en rad konkreta förslag om vad som kunde göras.

Kommissionen uppmärksammade att det i slutet på 80-talet fanns ett antal extremistiska organisationer med rasistiska inslag i Sverige. Deras grundtanke sades vara att alla människor visserligen är lika värda, men att de har det bäst i sitt eget hemland. Flyktingar och invandrare bör därför skickas tillbaka till sina ursprungsländer.

En av de organisationer som nämndes var Sverigedemokraterna (SD). Partiet hävdade redan då att flyktinginvandringen kostar enorma summor som i stället skulle kunna användas till försvaret, sjuk- och åldringsvården och skolväsendet. De ansåg att Sverige är styrt av förrädare och medlöpare, som hade sålt sitt fosterland billigt till fräcka internationella lycksökare och skojare.

SD har polerat sitt språk något sedan dess och tagit sig in i riksdagen. När regeringen i direktiven till min utredning sa att man vill använda skolan för att motverka främlingsfientlighet var SD:s kommentar att det handlade om indoktrinering. Det tyder på att SD självt uppfattar sig som ett främlingsfientligt parti.

Det vi kan konstatera är att det trots medvetenheten i slutet på 1980-talet om hotet från främlingsfientliga partier och de åtgärder som kommissionen föreslog inte har varit möjligt att stoppa SD. Efter andra världskriget hoppades nog många att Europa för all framtid skulle vara vaccinerat mot främlingsfientlighet och rasism. Det har visat sig vara alltför optimistiskt. Främlingsfientliga partier är i dag legio i europeiska parlament.

Rädslan för främlingar och annat som är annorlunda är inte isolerad till en viss grupp i samhället. Inom oss alla finns både rädsla och nyfikenhet, både intolerans och tolerans, både ont och gott. Med insikter, erfarenheter och etiska normer kan vi lära oss hålla tillbaka vissa mer primitiva känslor och låta andra, av godhet, tolerans och nyfikenhet, ta över.

En erfarenhet som tycks vara särskilt viktig i synen på till exempel invandrare är personliga möten. Sådana ger ofta en helt annan bild av individer än den som grundas på exempelvis föreställningar om nationalkaraktärer. En ung vän till mig berättade nyligen att hon hade haft en klasskamrat som var skinnskalle och som hatade invandrare. Men hans bäste vän, Simon, var invandrare. På frågan hur det hängde ihop svarade han att ”Simon är inte invandrare, han är ju Simon”. Många liknande historier bekräftar att bilden av kända individer ofta skiljer sig från den bild som tillskrivs okända individer i samma grupp.

Hur många av oss har inte någon gång tänkt tanken att det finns något slags nationalkaraktärer, att alla araber, judar, tyskar eller norrmän, är på ett visst sätt. Men vid närmare eftertanke inser vi att det inte är så. De är individer som skiljer sig lika mycket åt som svenskar.

Benägenheten att ibland behandla alla individer som om de vore delar i ett homogent kollektiv berör inte bara etniska grupper. Karl Grunewald skildrar i sin bok Från idiot till medborgare hur Sverige genom tiderna har sett på utvecklingsstörda enligt en sådan norm. Om de tilläts leva ut sin starka sexualitet skulle de föröka sig i snabb takt och idioterna – som man kallade dem – skulle ta över världen. För att förhindra det låstes de in eller steriliserades, också i Sverige till för bara några årtionden sedan.

Så småningom har kunskaper om och erfarenheter av utvecklingsstörda segrat över fördomarna. De som för hundra år sedan ansågs obildbara går i dag i skola och bor i gruppbostäder. Och några av dem spelar musikalen Elvis inför entusiastisk svensk och internationell publik och medverkar i den aktuella filmen Hur många lingon finns det i världen?

Att bekämpa rädsla för det annorlunda handlar i hög grad om att arbeta med vårt inre. Vi måste skaffa oss kunskaper, erfarenheter och en etisk kompass, som gör att vi kan hålla tillbaka de fördomar som de flesta av oss bär på. I regel är det bara en minoritet som styrs av rädsla och fördomar, men om politiska ledare rider på dessa och möts av ett svagt motstånd från de många människorna kan vad som helst hända. Att antisemitismen accepterades i 30-talets Tyskland är ett belysande exempel, att många européer i dag förhåller sig passiva till främlingsfientliga politiska budskap ett annat.

Att det alltid finns krafter som vill exploatera rädslan för det som är annorlunda, till exempel främlingsfientlighet, vet vi. Och mot bakgrund av såväl vetenskapliga experiment som historiska erfarenheter vet vi också att många människor är beredda att följa auktoriteter, oavsett vilka värderingar som styr dessa. Däremot vet vi inte i förväg, som socialpsykologen Philip Zimbardo framhåller i sin uppmärksammade bok The Lucifer Effect, vilka individer som kommer att följa med och vilka som kommer att bjuda motstånd. Men några tyskar vågade gömma judar och några försökspersoner vägrar ge dödliga elektriska stötar när forskarna manar dem till det. Det är hoppfullt.

För att kampen mot rädslan för det annorlunda och för främlingar ska bli framgångsrik måste vi hitta vägar att bygga upp ett inre motstånd. Jag tror att man gör det genom att skapa möten mellan människor och genom att stimulera egen reflektion kring etiska frågeställningar snarare än att skriva människor på näsan vad de ska tycka.

Bengt Westerberg, född 1943, är en av vår tids mest profilerade politiker. Han var partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994 och socialminister 1991–1994. Han har sedan dess haft en rad olika uppdrag som styrelseordförande, styrelseledamot, utredare, konsult och också flitigt deltagit i samhällsdebatten. Westerbergeffekten är hans första bok.