Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Peter Singer: Konsten att inte rädda liv

Peter Singer om den kristna pro-life-rörelsens hyckleri.

Fallet Joseph Maraachli har blivit ett lackmustest på skilda åsikter om medicinsk behandling i livets slutskede. Lille Joseph, som han blivit känd som, lider av Leighs syndrom, en ovanlig ärftlig neurometabol sjukdom som alltid är dödlig i den allvarliga form Joseph har. Som ettåring fick han återkommande epileptiska anfall och kunde inte andas själv. Hans huvud växte inte, hans pupiller reagerade inte på ljus eller rörelse och han rörde sig inte målmedvetet. På sjukhuset i Ontario, där han behandlades till mars 2011, var hans åtta läkare överens om att hans tillstånd var irreversibelt. Hans öde var att förbli sängliggande tills han dog. Det enda trösterika med hans sjukdom var att hans medvetande med all sannolikhet var så försvagat att han inte led.

Med tanke på denna prognos föreslog Josephs läkare att man skulle avlägsna slangen med vars hjälp han andades. Om han kunde andas själv skulle han få åka hem och vårdas av sina föräldrar under de få månader han ännu kunde förväntas leva. Om inte, skulle man medicinera honom för att säkerställa att han inte led och låta honom dö.

Leighs syndrom är ärftligt, och Josephs föräldrar hade redan fått ett barn, åtta år tidigare, som dött av sjukdomen. De hade också ett barn som inte drabbats. De ville att Joseph skulle komma hem från sjukhuset, så att han med deras ord ”skulle dö när Gud säger att han ska det”. När läkarna föreslog att man skulle ta bort Josephs andningsslang motsatte de sig detta. De ville i stället att en trakeotomi skulle göras, ett kirurgiskt ingrepp där ett hål skärs upp i patientens hals så att en andningsslang kan föras in och hållas på plats permanent. På så sätt skulle hans föräldrar kunna ta hand om honom hemma tills han dog.

Josephs läkare vägrade. De medgav att operationen skulle kunna förlänga hans liv, men menade att den inte skulle öka hans välbefinnande. De såg inga som helst skäl till ytterligare medicinska ingrepp. Lille Josephs fall kom därför att prövas av Kanadas nämnd för frågor som rör samtycke och rättslig handlingsförmåga, som fick avgöra om föräldrarna handlade i enlighet med barnets bästa. Nämnden bedömde att så inte var fallet, och valde därmed att inte ta hänsyn till föräldrarnas vägran att samtycka till att andningsslangen togs bort.

Beslutet kan ifrågasättas. Man kan hävda att Josephs tillstånd vid det laget var så försämrat att han inte längre kunde lida. I så fall kan man knappast säga att operationen skulle strida mot hans intressen. Inte heller skulle den ligga i hans intresse. Han skulle inte ha några intressen alls. Och i det läget borde man kanske ta hänsyn till föräldrarnas intresse av att barnet dog hemma.

Vad man förstås kan invända mot detta synsätt är att operationen skulle kräva att medicinska resurser användes utan att det låg i patientens intresse. Kan man begära av de kanadensiska skattebetalarna att de ska betala tusentals dollar för att ett spädbarn ska dö hemma med sina föräldrar i stället för på sjukhus? Det vore rimligt att svara nej. Ur detta perspektiv fattade nämnden rätt beslut, men av fel skäl. (Den kunde inte lagenligt ha fattat beslutet på de grunder som just lades fram.) Och om resursfördelning vore det egentliga skälet, skulle denna invändning kunna falla om någon annan bekostade operationen.

Nu skedde en dramatisk utveckling. Priests for Life, en katolsk organisation mot abort och eutanasi, ingrep och chartrade en flygambulans som flög Joseph från Kanada till ett katolskt sjukhus i St. Louis, USA. Efter att ha undersökt Joseph kom sjukhusets läkare fram till att en trakeotomi var ”medicinskt lämplig” och operationen genomfördes. I skrivande stund är Joseph ännu i livet.

Priests for Life skröt med att ha ”räddat” lille Joseph. Organisationens ledare, fader Frank Pavone, uppgav att Josephs vistelse på barnintensivvårdsavdelningen kan kosta så mycket som 150 000 dollar och bad sina anhängare om donationer för att täcka kostnaden.

Är det något fel med denna händelseutveckling? Just här går skiljelinjen mellan människor med olika synsätt på liv.

Enligt de säkraste bedömningarna av bistånds effekter är det inte svårt att rädda livet på ett barn i ett u-land för ungefär 1 000 dollar. (Se www.GiveWell.org – till exempel utvärderingen av deras högst rankade välgörenhetsorganisation, Village Reach, som levererar vaccin och andra medicinska nödvändigheter vid akut behov till områden på landsbygden i u-länder.) Så vad ska man göra om man verkligen vill rädda liv? Ge Joseph medicinsk behandling för 150 000 dollar så att han får leva några få månader till liggande till sängs, förmodligen utan att uppleva någonting alls, eller skänka samma summa till en organisation som med hjälp av dessa pengar skulle kunna rädda 150 liv – de flesta av dem barn som med all sannolikhet skulle ha fått leva och vara friska i många år därefter?

Vi har sett liknande frågor väckas många gånger. År 2005 ägnade pro-life-rörelsen enorm möda och stora summor pengar åt att ”rädda” Terri Schiavo, som enligt diagnosen befann sig i ett permanent vegetativt tillstånd, och vars make menade att hon inte längre skulle vilja hållas vid liv. Till sist, efter att kongressen sammankallats speciellt för att godkänna en särskild lag som lät en federal domstol granska fallet, tilläts Schiavo dö. En obduktion visade att hennes hjärna var obotligt skadad, som man kunde vänta sig av en patient som hamnat i vegetativt tillstånd efter att ha drabbats av hjärtstillestånd. (Detta hindrar inte Priests for Life från att varje år hålla minnesgudstjänster för att, som de uttrycker det på sin hemsida, uppmärksamma ”den sorgliga och tragiska behandlingen av Terri”.) Hur många liv kunde ha räddats om alla de pengar som bekostade kampanjen för att hålla Schiavo vid liv i stället hade gått till människor som inte ens har tillgång till elementär sjukvård i de fattigaste länderna?

Vad Joseph Maraachlis fall verkligen visar är att pro-life-anhängarna egentligen inte vill rädda människoliv. Om så vore fallet, skulle de hellre rädda 150 liv än ett enda. I stället är de upptagna av att förhindra vad de anser är moraliskt felaktiga handlingar, och moraliskt felaktigt är enligt dem varje medvetet beslut att avsluta en människas liv. De inser inte att vi låter människor dö varje gång vi inte ägnar alla våra krafter åt att rädda så många liv som möjligt.

Naturligtvis gör denna insikt etiken oerhört krävande. Den borde också leda till ännu en insikt, nämligen att etiskt leverne inte handlar om att lyda en uppsättning enkla moralregler. Om vi på allvar vill rädda liv, måste vi bli medvetna om samtliga konsekvenser av våra handlingar.

Översättning: Elin Isberg

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...