Fritanke Fritanke
Kundvagn (0)
Till Kassan
Din kundvagn är tom
Meny

Kort om vetenskapsfilosofi

Av Samir Okasha

Vetenskap är väl ändå inget mer än en strävan att förstå, förklara och förutsäga världen vi lever i? Ett sådant svar är utan tvekan helt begripligt. Frågan är om det är hela förklaringen. Trots allt försöker också de olika religionerna förstå och förklara världen, men religioner betraktas normalt inte som en del av vetenskapen. På liknande sätt är astrologi och spåkonster försök att förutsäga framtiden, men de flesta skulle dra sig för att beskriva dessa aktiviteter som vetenskap.

Många tror att vetenskapens särskiljande egenskaper består i de särskilda metoder forskarna använder sig av när de undersöker världen. Den tanken är ganska rimlig. Många vetenskaper använder sig nämligen av tydliga undersökningsmetoder som inte återfinns inom de icke-vetenskapliga disciplinerna. Ett uppenbart exempel är hur man använder sig av experiment, en praktik som ur ett historiskt perspektiv utgör ett vägskäl i den moderna vetenskapens framväxt. Men alla vetenskaper är inte experimentella – astronomer kan självklart inte utföra experiment med rymden som objekt, utan måste nöja sig med noggranna observationer. Samma sak gäller för många av samhällsvetenskaperna. Ytterligare en viktig egenskap hos vetenskapen är att man bygger teorier. Forskarna skriver inte enbart ner sina experiment och observationer i en loggbok – för det mesta vill de dessutom förklara sina resultat i termer av en allmän teori. Det är inte alltid alldeles lätt, men ibland har man nått uppseendeväckande framgångar. Ett av vetenskapsfilosofins grundläggande problem består i att förstå hur metoder som att experimentera, observera och bygga teorier har hjälpt forskare att avslöja så många av naturens hemligheter.

Vad är vetenskapsfilosofi?

Vetenskapsfilosofins huvudsakliga uppgift består i att analysera de olika vetenskapernas undersökningsmetoder. Kanske undrar du över varför den uppgiften tillkommer just filosoferna och inte vetenskapsmännen själva. Det är en bra fråga. Svaret är delvis att vi kan tränga längre ner på djupet om vi studerar vetenskapen från ett filosofiskt perspektiv – vi kan blottlägga antaganden som är inbyggda i den vetenskapliga praktiken, som forskarna själva inte öppet diskuterar. Som en illustration av detta, betrakta det vetenskapliga experimentet. Anta att en forskare utför ett experiment och får ett visst resultat. Han upprepar experimentet och får hela tiden samma resultat. Efter ett tag kommer han antagligen att sluta upprepa det, trygg i förvissningen om att han skulle fortsätta få samma utfall om han upprepade experimentet under exakt samma omständigheter. Detta antagande kan tyckas självklart, men som filosofer vill vi ifrågasätta det. Varför utgå ifrån att framtida upprepningar av experimentet kommer att ge samma resultat? Hur vet vi att det är sant? Forskaren kommer troligen inte att ägna alltför mycket tid åt att grubbla på dessa till synes konstiga frågor: han har förmodligen bättre saker att göra. De är i allt väsentligt filosofiska frågor.

En del av vetenskapsfilosofens arbete består alltså i att ifrågasätta antaganden som vetenskapsmän tar för givna. Men det vore fel att anta att vetenskapsmännen själva aldrig diskuterar filosofiska frågor. Faktum är att många vetenskapsmän haft stor betydelse för vetenskapsfilosofins utveckling. Descartes, Newton och Einstein är framstående exempel på detta. De var alla djupt intresserade av filosofiska frågor om hur vetenskapen bör arbeta, vilka undersökningsmetoder den bör använda sig av, hur mycket vi bör lita på dessa metoder, huruvida det finns några gränser för vetenskaplig kunskap, och så vidare. Som vi kommer att märka står dessa frågor fortfarande i centrum för vår tids vetenskapsfilosofi. Frågorna som intresserar filosofer är alltså inte ”bara filosofiska”; tvärtom, de har intresserat några av historiens största vetenskapsmän. Ändå måste det erkännas att många av dagens vetenskapsmän inte bryr sig särskilt mycket om vetenskapsfilosofin och inte vet mycket om den. Samtidigt som det är olyckligt är det inget tecken på att filosofiska frågor inte längre är relevanta. Det är snarare en följd av att vetenskapen blir allt mer specialiserad till sin karaktär, och det är även en följd av den polarisering mellan naturvetenskapen och humaniora som kännetecknar det moderna utbildningsväsendet.

Realism och antirealism

Det finns en mycket gammal diskussion inom filosofin, mellan två konkurrerande tankeskolor vid namn realism och idealism. Realismen hävdar att den fysiska världen existerar oberoende av människors tankar och förnimmelser. Idealismen förnekar detta – den menar att den fysiska världen på något sätt är beroende av det mänskliga medvetandets aktivitet. De flesta människor tycker att realism verkar mer trovärdig än idealism. Realism, men inte idealism, stämmer väl överens med sunda förnuftets uppfattning att världen finns ”där ute”, att den väntar på att bli upptäckt av oss. Vid första anblicken kan idealism till och med framstå som direkt dum. Med tanke på att stenar och träd får antas fortsätta existera även om mänskligheten dör ut, på vilket sätt skulle deras existens vara beroende av människors medvetanden? Men faktum är att frågan kräver större subtilitet än så och den diskuteras av filosofer också i våra dagar.

Trots att den traditionella frågan om realism/idealism hör till ett område som kallas för metafysik, har den inget särskilt att göra med naturvetenskap. En modernare debatt, som handlar specifikt om vetenskap, och som på sätt och vis går att jämföra med den traditionella diskussionen, är den som  står mellan en hållning som kallas för vetenskaplig realism och dess motsats, känd under namnet antirealism eller instrumentalism. Hädanefter kommer vi att låta ordet ”realism” stå för vetenskaplig realism och ”realist” för vetenskaplig realist.

Vetenskaplig realism och antirealism

Liksom de flesta filosofiska ”ismer” förekommer vetenskaplig realism i många olika versioner och kan sålunda inte definieras alldeles exakt. Men den grundläggande idén är rakt på sak. Realister menar att vetenskapens mål är att ge en sann beskrivning av världen. Det kan låta som en något harmlös doktrin. Ingen anser väl att vetenskapen försöker ge en falsk beskrivning av världen? Men det är inte antirealistens invändning. Istället hävdar antirealisten att vetenskapens mål är att ge en sann beskrivning av en viss del av världen – den ”observerbara” delen. Vad den ”icke-observerbara” delen av världen beträffar gör det, enligt antirealisten, ingen skillnad huruvida det vetenskapen påstår är sant eller inte.

Vad exakt syftar antirealister på med den observerbara delen av världen? De menar den vardagliga världen, med bord och stolar, träd och djur, provrör och bunsenbrännare, åskstormar och snöstormar, och så vidare. Den sortens saker kan människor observera direkt – det är detta man avser när man kallar dem observerbara. En del vetenskaper sysslar enbart med objekt som är observerbara. Ett exempel är paleontologi eller studiet av fossiler. Fossiler är lätta att observera – vem som helst med normal syn kan observera dem. Men andra vetenskaper påstår saker om delar av verkligheten som inte kan observeras. Fysik är det självklara exemplet. Fysiker lägger fram teorier om atomer, elektroner, kvarkar, leptoner och andra konstiga partiklar, vilka inte kan observeras enligt ordets vanliga betydelse. Den sortens entiteter ligger bortom den mänskliga observationsförmågan.

När det gäller vetenskaper som paleontologi är realister och antirealister överens. Eftersom fossiler kan observeras sammanfaller realistens tes, att vetenskapens mål är att ge en sann beskrivning av världen, med antirealistens tes, att vetenskapens mål är att ge en sann beskrivning av den observerbara världen, så länge det gäller studiet av fossiler. Men när det gäller vetenskaper som fysik skiljer sig realistens syn från antirealistens. Realister hävdar att fysiker, när de lägger fram teorier om elektroner och kvarkar, försöker ge en sann beskrivning av den subatomära världen, på samma sätt som paleontologer försöker ge en sann beskrivning av fossilernas värld. Antirealister är av annan åsikt: de tycker sig se en grundläggande skillnad mellan fysikens teorier om den subatomära världen och paleontologins teorier om fossiler.

Vad är det antirealisten menar att fysiker håller på med när de talar om icke-observerbara entiteter? Typiskt hävdar man att den sortens entiteter bara är bekväma påhitt som fysikerna har lagt fram som hjälp för att kunna förutsäga observerbara fenomen. Som en illustration, betänk den kinetiska gasteorin, som säger att varje gasvolym innehåller ett stort antal mycket små entiteter i rörelse. Dessa entiteter – molekyler – kan inte observeras. Med hjälp av den kinetiska teorin kan vi sluta oss till olika konsekvenser beträffande gasers observerbara beteende, till exempel att en gas som upphettas kommer att utvidgas om trycket är konstant, vilket också kan kontrolleras experimentellt.

Enligt antirealister finns det bara en anledning att förutsätta icke-observerbara entiteter i den kinetiska teorin och det är att kunna härleda den sortens konsekvenser. Huruvida gaser verkligen innehåller molekyler i rörelse spelar ingen roll; poängen med den kinetiska teorin är inte att på ett sanningsenligt sätt beskriva dolda fakta, utan endast att erbjuda ett bekvämt sätt att förutsäga observationer. Vi förstår då varför antirealism ibland kallas för ”instrumentalism” – det syftar på att vetenskapliga teorier är instrument som hjälper oss förutsäga observerbara fenomen, snarare än att försöka beskriva verklighetens underliggande väsen.

Med tanke på att debatten mellan realism och antirealism har att göra med vetenskapens mål, skulle man kunna tänka sig att den enkelt kunde avgöras genom att fråga vetenskapsmännen själva. Varför inte utföra en opinionsmätning bland forskare och fråga dem om deras mål? Men ett sådant förslag missar själva poängen – det tar uttrycket ”vetenskapens mål” alltför bokstavligt. När vi frågar efter vetenskapens mål syftar vi inte på enskilda forskares mål. Vi frågar snarare efter hur man bäst kan förstå det vetenskapsmännen säger och gör – hur man bör tolka den vetenskapliga verksamheten. Realister anser att vi bör tolka alla vetenskapliga teorier som försök att beskriva verkligheten; antirealister anser att en sådan tolkning inte lämpar sig för teorier som uttalar sig om icke-observerbara entiteter och processer. Även om det förvisso vore intressant att undersöka vad forskarna själva har för uppfattning i frågan om realism/antirealism, handlar det ytterst om ett filosofiskt spörsmål.

Antirealismen motiveras i hög grad av uppfattningen att vi faktiskt inte kan skaffa kunskap om den icke-observerbara delen av verkligheten – den befinner sig utom räckhåll för det mänskliga vetandet. Enligt det synsättet är det vår observationsförmåga som bestämmer gränserna för vetenskaplig kunskap. Vetenskapen kan alltså ge oss kunskap om fossiler, träd och sockerkristaller, men inte om atomer, elektroner och kvarkar – då de senare inte går att observera. En sådan åsikt är inte utan förtjänster. Ingen kan nämligen på fullt allvar betvivla att fossiler och träd existerar, men det kan man inte säga om atomer och elektroner. Vi såg i förra kapitlet att det fanns många ledande forskare i slutet av 1800-talet som betvivlade atomernas existens. Var och en som accepterar en sådan uppfattning måste på något sätt förklara varför vetenskapsmän lägger fram teorier om icke-observerbara entiteter, om det är så att vetenskaplig kunskap är begränsad till det som kan observeras. Antirealistens förklaring är att teorierna är praktiska påhitt, konstruerade för att hjälpa till att förutsäga beteenden hos objekt i den observerbara världen.

Realister går inte med på att vetenskaplig kunskap begränsas av vår observationsförmåga. De tror tvärtom att vi redan är i besittning av väsentligt vetande om den icke-observerbara verkligheten. Det finns nämligen varje skäl att tro att våra bästa vetenskapliga teorier är sanna, och våra bästa vetenskapliga teorier uttalar sig om icke-observerbara objekt. Betrakta exempelvis atomteorin för materia, som påstår att all materia är uppbyggd av atomer. Atomteorin kan förklara en bred uppsättning fakta om världen. Enligt realister är det ett bra skäl att tro att teorin är sann, det vill säga att materien, precis som teorin påstår, verkligen är uppbyggd av atomer. Naturligtvis är det möjligt att teorin är falsk, trots uppenbart stöd till dess fördel, men samma sak gäller för alla teorier. Att atomer inte kan observeras är inget skäl att tolka atomteorin som något annat än ett försök att beskriva verkligheten – och dessutom troligen ett mycket framgångsrikt sådant.

I strikt bemärkelse bör vi skilja på två sorters antirealism. Enligt den första varianten bör vi överhuvudtaget inte försöka att förstå uttryck om icke-observerbara entiteter på ett bokstavligt sätt. När en forskare lägger fram en teori om, till exempel, elektroner, bör vi inte uppfatta det som att han faktiskt påstår att det existerar entiteter som kallas ”elektroner”. Snarare är hans tal om elektroner att förstå metaforiskt. Den här sortens antirealism var populär under första halvan av 1900-talet, men inte många står bakom den i dag. Den motiverades i hög grad av en skola inom språkfilosofin, som menade att det inte är möjligt att göra meningsfulla påståenden om saker som inte i princip går att observera, en doktrin som få samtida filosofer accepterar. Den andra sortens antirealism accepterar att tal om icke-observerbara entiteter ska tas för vad det är: om en teori säger att elektroner har negativ laddning, då är detta sant om elektroner existerar och har negativ laddning, och annars falskt. Men vi kan aldrig veta, säger antirealisten. När man ställs inför vetenskapens påståenden om den icke-observerbara verkligheten är den korrekta attityden därför att uppvisa total agnosticism. Påståendena är antingen sanna eller falska, men vi kan inte ta reda på vad som gäller. Moderna antirealister är oftast av denna skola.

Det är oundvikligt att en verksamhet som vetenskapen, som intar en sådan central roll i det moderna samhället och förfogar över en så stor del av den offentliga ekonomin, kommer att kritiseras på en mängd olika sätt. Det är dessutom i sig en bra sak, eftersom det vore både ohälsosamt och dogmatiskt att okritiskt acceptera vetenskapens alla påståenden. Det är ingen riskabel förutsägelse att vetenskapen under 2000-talet, med alla sina tekniska tillämpningar, kommer att påverka vardagen i ännu högre utsträckning än hittills. Frågan, ”Är vetenskapen av godo?”, kommer att bli ännu mer brännande. Filosofiska reflektioner kommer kanske inte att ge ett slutgiltigt och entydigt svar på den frågan, men de kan hjälpa till att blottlägga de viktigaste frågorna och uppmuntra till att de diskuteras på ett rationellt och balanserat sätt.

Texten är ett sammandrag

Vill du läsa om vetenskapens och samhällsdebattens frontlinjer? Beställ en prenumeration på tidskriften Sans, fyra nummer för endast 365 kr!

Kassa

Artiklar

Önskelista

Här är böckerna som ligger i din önskelista.

Anmäl din epostadress om du vill få uppdateringar och erbjudanden om de böcker som ligger i din önskelista. Vi lämnar aldrig ut din epostadress.
Din epostadresss är knuten till din önskelista så att du kan få uppdateringar och erbjudanden om böcker som ligger i här.
Jag är säker på att jag vill ta bort min epostadress

Meddelande

Meddelande text

Arbetar...