Långsiktigt arbete att mota jihadister

Att Sverige har en jämförelsevis hög andel jihadresenärer kan bero på att vi så sent insåg allvaret och därför legat långt efter andra länder när det gäller förebyggande arbete. I Sverige har det länge varit svårt att prata om den här typen av extremism och radikalisering utan att bli anklagad för att ha dunkla motiv. Den allmänna debatten har i stället fokuserat på Sverigedemokraterna och risken att på olika sätt gynna dem.

Debattörer har drivit tesen att det finns rasistiska och islamofobiska skäl bakom samhällets insatser mot våldsbejakande islamistiska miljöer. De få rapporter som har försökt belysa problemet har utsatts för kritik av såväl forskare som andra debattörer. Redan när regeringen år 2010 gav säkerhetspolisen i uppdrag att utreda våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige höjdes kritiska röster som hävdade att uppdraget i sig utgjorde åsiktsregistrering av en minoritetsgrupp och att det bidrog till att spä på främlingsfientligheten.

På samma sätt anklagades den så kallade Rosengårdsrapporten om våldsbejakande radikalisering, utgiven år 2009 av Försvarshögskolan och Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, för att vara rasistisk och bidra till islamofobi.

Sådan kritik kan ibland vara befogad. Värre var att Rosengårdsrapportens resultat, som bland annat tydde på att våldsbejakande radikalisering ökar i Malmö, viftades bort. I dag vet vi att rapporten gav en tidig signal om den utveckling vi nu ser.

Förutsättningarna för en snabbt växande jihadistmiljö i Sverige har alltså funnits länge. Syrienkriget och Islamiska statens utropande av ett kalifat har tillsammans med massiv och skicklig propaganda fungerat som katalysator.

Det finns också en olycklig tendens i den svenska debatten att ställa olika typer av extremism och terror mot varandra, som om det vore ett nollsummespel där faran från en våldsbejakande miljö automatiskt minskar faran från andra. Det märktes efter högerextremisten Anders Behring Breiviks terrorattentat och massmord i Norge år 2011. Då försökte många tona ner hotet från den jihadistiska extremismen. Samma sak efter Anton Lundin Petterssons rasistiska mord på en skola i Trollhättan år 2015. Flera debattörer, kulturarbetare och forskare försökte då visa att hotet från den jihadistiska miljön i Sverige inte behövde tas på allvar, eftersom inget mord har begåtts i Sverige av jihadister, till skillnad från av högerextremister.

Många tycks ha svårt att hantera att det finns flera extremistmiljöer som kan utgöra hot samtidigt. Och vilken typ av extremism som för tillfället är mest angelägen att bekämpa kan förändras över en natt.

Islamiska statens främsta offer är muslimer, men även kristna och andra grupper i Syrien och Irak. Det största bekymret för Europas säkerhetstjänster är för närvarande de jihadister som reser till Syrien och Irak, liksom de som inspireras av den jihadistiska ideologin och är kapabla att utföra attentat hemma i Europa.

Just nu befinner vi oss i ett osäkert internationellt läge med kriget i Syrien och stora flyktingströmmar därifrån. Flyktingboenden i Sverige har satts i brand, och politiska rörelser som är allmänt fientliga till islam ökar kraftigt i hela Europa, vilket försvårar arbetet mot radikal och våldsbejakande islamism.

Sverige har också en stor och viktig utmaning framför sig i att motverka det utanförskap som kommer att drabba många av de nyanlända invandrarna. I Sverige är nu var tolfte person i gymnasieåldern nyanländ, motsvarande 8 procent. Risken är uppenbar att en del av dem kommer att söka sig till kriminella gäng eller extremistiska miljöer i jakten på en tillhörighet. Den europeiska polismyndigheten Europol varnar särskilt för att sunnimuslimska flyktingungdomar från Syrien kan vara sårbara för radikalisering och rekrytering.

Oavsett framtiden för Islamiska staten, som under 2016 pressats tillbaka militärt i Syrien och Irak, har de senaste årens utveckling satt fart på radikaliseringen i väst till våldsbejakande islamism. När nu färre från Europa reser för att ansluta till IS samtidigt som ideologin fortsätter att locka allt fler, ökar risken att sympatisörerna i stället följer uppmaningen att begå attentat i sina hemländer. Världens oerhört svåra utmaning handlar alltså om att hantera ett löst sammansatt nätverk av grupper och enskilda som bekänner sig till en ideologi som uppmanar till massmord på civila. Men vi ska inte enbart fokusera på Islamiska staten, eftersom den globala jihadismen är större än så. Till exempel utgör al-Qaida fortfarande ett hot.

För att mota den här rörelsen krävs såväl långsiktiga som kortsiktiga åtgärder, individfokuserade och mer övergripande, akutinsatser såväl som förebyggande. Den förenklade och intoleranta världsbild som radikala islamister målar upp måste bemötas. Samhället behöver komma tillrätta med bostadssegregation och utanförskap, och avhoppare måste ges skydd och stöd. Samtidigt behöver polis och rättsväsende verktyg för att kunna jobba effektivt men rättssäkert. Att riksdagen fattat beslut om skärpta terrorlagar som i praktiken gör det förbjudet med så kallade jihadresor är välkommet, inte minst ur ett moraliskt perspektiv. Men det krävdes en resolution från FN:s säkerhetsråd om att medlemsländerna ska förbjuda den typen av resor innan Sverige agerade.

Det handlar dock inte bara om vilka åtgärder som vi i Sverige och andra europeiska länder vidtar. Vad som händer i övriga världen spelar en ännu större roll. Konflikter och krig blossar upp, retoriken vässas, filmer och appeller sprids på nätet, stämningarna trissas upp – och allt detta placeras i en förutbestämd ideologisk mall. I slutna chattrum kommer ungdomar, hundratals mil från varandra, att även i fortsättningen bekräfta och förstärka varandras åsikter – och några kommer att se sig tvungna att agera.