Neurovetenskap och moral

Vad har vetenskapen att säga oss om moral? Troende och ateister är som regel överens om att ont och gott, rätt och fel inte kan bedömas vetenskapligt. I sin nya bok Moralens landskap argumenterar Sam Harris för att det är dags att tänka om.

För en tid sedan hade jag förmånen att tala vid 2010 års TED-konferens. Min avsikt var att börja ett samtal om hur vi kan förstå moral i universella, vetenskapliga termer. Många människor uppskattade mitt tal av fel orsaker; och många av mina kritiker hade rätt i att jag sa något extremt kontroversiellt.

Jag hävdade att vetenskap, i princip, kan hjälpa oss förstå vad vi bör göra och vad vi bör vilja – och följaktligen vad andra människor bör göra och vilja för att kunna leva så goda liv som möjligt. Min ståndpunkt är att det finns riktiga och felaktiga svar på moraliska frågor, precis som det gör inom fysiken, och att dessa svar en dag kan finnas inom räckhåll för de vetenskaper som behandlar medvetandet. Men reaktionerna på mitt anförande visar att det är tabu för forskare att tänka i dessa banor, och än värre att uttrycka den sortens tankar offentligt.

De flesta välutbildade, sekulära människor – som forskare, akademiker och journalister – verkar tro att det inte finns någon moralisk sanning. Utan bara moraliska val, moraliska åsikter och känslomässiga reaktioner som vi förväxlar med genuin kunskap om rätt och fel, gott och ont. Jag argumenterar i stället för ett universellt moralbegrepp på ett betydligt djupare plan i min kommande bok The Moral Landscape: How Science Can Determine Human Values.

Några av mina kritiker på konferenser definierar ”vetenskap” i ytterst snäva termer. Många anser att vetenskap är liktydigt med matematiska modeller, eller att den ger omedelbar tillgång till experimentella rön. Men det är att förväxla vetenskapen med några av dess redskap. Vetenskap är ett uttryck för vår främsta strävan att begripa vad som händer i universum, och det går inte alltid att dra gränsen mellan vetenskap och annan rationell tankeverksamhet.

Det råder också stor förvirring kring vad vetenskaplig ”objektivitet” betyder.  Som filosofen John Searle en gång sa: Begreppen ”objektiv” och ”subjektiv” står för två vitt skilda saker. Det första är relaterat till hur vi vet och det andra till vad som finns att veta. När vi säger att vi resonerar eller talar “objektivt” menar vi att vi saknar uppenbara fördomar, är öppna för motargument, erkänner nya relevanta fakta och så vidare. Men det finns inget som hindrar oss att samtidigt ta hänsyn till subjektiva fakta. Moralfrågor har att göra med mänskliga upplevelser, och många tror därför att allt tal om moral måste vara “subjektivt”. Det är helt enkelt inte sant.

Många av mina kritiker kan heller inte skilja på om det i praktiken eller i princip saknas svar på vissa frågor om hur verkligheten är beskaffad. Det är bara den senare typen av frågor som är “ovetenskapliga”, och det finns oräkneliga principiella fakta som vi aldrig kommer att få reda på i praktiken. Exakt hur många fåglar flyger över jordens yta i just detta ögonblick? Vilken är deras sammanlagda vikt i gram? Vi kan omöjligt svara på sådana frågor, trots att de har enkla numeriska svar. Men bara för att vi inte har svar på allt måste vi väl inte bedöma alla åsikter som lika mycket värda?

Många forskare hävdar att det inte finns några moraliska sanningar bara därför att vi inte känner till, och kanske heller aldrig kommer att få kunskap om, vissa mänskliga upplevelser. Jag hoppas kunna visa vilken oerhörd förvirring denna blinda fläck har skapat vad gäller förhållandet mellan kunskap och värderingar. När jag talar om att det finns riktiga och felaktiga svar på moraliska frågor, menar jag att det finns fakta om människors och djurs välbefinnande som vi i princip kan få kunskap om – därför att välbefinnande liksom andra medvetandetillstånd har samband med tillstånd i hjärnan och tillstånd i omvärlden.

Vid TED-konferensen uppstod en verklig konflikt på detta område. Många opponerade sig kraftigt mot påståendet att värderingar, och därmed moral, har samband med välbefinnandet hos medvetna varelser. Kritikerna anser tydligen att medvetandet och dess olika tillstånd inte har någon som helst koppling till värderingar, eller att det är en godtycklig fråga vilka tillstånd som värderas högst. Man har nu kastat motargument och anklagelser mot mig på tusen olika sätt – från kommentarer på Youtube där jag kallas ”Mossad-agent” till något mer seriösa invändningsförsök av vetenskapsmän som Sean Carroll, som påstår att jag för ett cirkelresonemang och bara kommer med lösa antaganden.

Många bland kritikerna framhåller andäktigt Humes åtskillnad mellan är och bör, som om sista ordet därmed sagts om moralen i all evighet. Carroll anser att Humes enkla analys av fakta och värderingar är så övertygande att han upphöjer den till matematisk sanning:

”Försök att härleda bör från är (värderingar utifrån fakta) är som försök att nå udda tal genom att addera jämna tal. Om någon hävdar att han har gjort det, behöver man inte rätta uträkningen; man vet att han gjort ett misstag.”

Detta är förbluffande för att komma från en intelligent forskare. Jag undrar hur Carroll skulle reagera om jag avvisade hans fysik genom att referera till något Robert Oppenheimer skrev en gång, som vore detta ett orörligt sanningsobjekt som alla andra mänskliga tankar hädanefter måste kretsa kring. Lyckligtvis är det inte så fysik fungerar. Och inte heller filosofi. Faktum är att inget som fungerar, fungerar på det sättet.

Carroll missförstår till exempel förhållandet mellan sanning och konsensus inom vetenskapen. Han inbillar sig att konsensus betyder sanning (fastän vetenskapliga meningsmotsättningar bara betyder att mer arbete återstår). Ändå tolkar han moraliska meningsmotsättningar som att moralisk sanning inte existerar (fastän moralisk konsensus bara är ett tecken på hur fast rotade människor kan vara i sina referensramar). Det här är ett slags dubbelmoral, vilket jag också påpekade i mitt tal, som försvårar diskussion om moralisk sanning. Men än viktigare är att sanning, i princip, inte har ett dugg med konsensus att göra; det är trots allt möjligt att alla har fel, eller att en enda person har rätt. Konsensus kan absolut visa vad som pågår i världen, men det är också allt.

Märkligt nog tror Carroll dessutom att det råder större konsensus om vetenskaplig sanning än om moralisk sanning. Jag är fullständigt övertygad om att han har fel, sett till mänskligheten som helhet. Fler kan uppenbarligen enas om att grymhet i allmänhet är omoraliskt än om relativitetsteorins eller evolutionslärans principer. Värdet av denna konsensus ska förstås inte överskattas, men det är ändå värt att notera att forskare som Carroll föreställer sig betydligt större mångfald i människors moraluppfattningar än vad som faktiskt finns. Visserligen förekommer en del mycket märkliga synsätt på moral, men det råder samtidigt stor uppslutning kring principer som den gyllene regeln.

Det verkliga problemet är emellertid att kritiker som Carroll inte inser att de värderingsskillnader som finns ställer oss inför en allvarlig intellektuell och moralisk fråga. Carroll avfärdar tanken på universella mänskliga värderingar som en önskedröm. Det är mycket som är fel med denna inställning. Det värsta är den uppenbara vantolkningen av verkligheten och vad vi rimligen kan mena med ord som ”bra”, ”dålig”, ”rätt” och ”fel”. Faktum är, menar jag, att sunda förnuftet säger oss att medvetna varelsers upplevelser är den enda meningsfulla utgångspunkten för en diskussion om värderingar.

Vidare anser jag att välbefinnande är något vi kan gradera, och att moral (vad man än lägger i begreppet) verkligen har att göra med avsikter och beteenden som påverkar välbefinnandet hos medvetna varelser. Alla som hänvisar till en alternativ moralkälla, till exempel Guds ord, bekymrar sig också bara om välbefinnande. Skillnaden är bara att de tror att de viktigaste upplevelserna äger rum efter döden, alltså i himlen eller helvetet.

Invändningarna mot detta verkar utan undantag bero på extremt fantasilösa tolkningar av begreppet ”välbefinnande”, eller på missuppfattningar av vad vetenskap är. Man tar inte dessa frågor på allvar om man säger att strävan efter välbefinnande leder raka vägen till förslavning av halva mänskligheten, stöld av de fattigas kroppsorgan, förintelse av u-länderna eller fri herointillgång åt våra barn. För mig är det uppenbart att jämlikhet, rättvisa, medkänsla och ansvar för jordens tillstånd har mycket att göra med skapandet av en blomstrande global civilisation – och därmed ett allt större välbefinnande för mänskligheten. Det hindrar inte att det kan finnas många olika sätt för individer och samhällen att eftersträva ”välbefinnande” och ”hälsa”.

Men den viktigaste invändningen från forskare som Carroll är att sambandet jag hävdar finns mellan värderingar och välbefinnande skulle vara godtyckligt eller på annat sätt sakna motivering. Tänk om vissa människor påstod att deras ”värderingar” eller ”moral” inte hade med välbefinnande att göra? Tänk om en man som Jefferey Dahmer hävdar att ”de enda delar av moralens landskap som intresserar mig är de där jag kan mörda unga män och ha sex med deras kroppar”? Denna möjlighet – radikalt avvikande moraliska preferenser – verkar vara det som djupast oroar många. Till en av sina läsare skriver Carroll:

”Vi måste skilja mellan valet av mål och valet av den bästa vägen dit. Men inom vetenskapen är vi överens om vilka de grundläggande målen är – vi vill hitta en tydlig, övertygande förklaring till de empiriska fakta vi observerar. Visst, det händer att någon inte håller med om dessa mål – men då handlar det inte om vetenskap, utan om vetenskapsfilosofi. Vilket i och för sig är intressant. Men det är inte samma sak.”

”När det gäller moral är man långt ifrån den enighet om övergripande mål som råder inom vetenskapen. Detta är inga hårklyverier, det är den avgörande skillnaden! Om vi alla vore överens om målen skulle våra intellektuella krafter helt kunna inriktas på att räkna ut hur vi bäst ska uppnå dessa mål. Det vore bra, men det är inte en sådan värld vi lever i.” 

Här möter vi på nytt förvirring kring betydelsen av konsensus. Men vi ska också komma ihåg att det finns erfarna ”forskare” som är bibliska kreationister, och deras mål är att tolka vetenskapliga rön så att de stämmer överens med Bibelns beskrivning av skapelsen. Så finns de som säger sig vara djupt bekymrade över ”moral” och ”människovärde”, men när de oroar sig mer för kondomförbrukning än för våldtäkter på barn (till exempel den katolska kyrkan) måste vi kunna säga att de missbrukar begreppet ”moral” eller att deras värderingar är förvridna. Hur skulle alla moraluppfattningar kunna vara lika mycket värda?

En av mina kritiker frågade: ”Varför ska vi bry oss om människors välbefinnande?” Ja, varför ska vi bry oss om logiska sammanhang? Varför ska vi bry oss om historisk sanning? Varför ska vi bry oss om belägg som framkommer i experiment? Det här är djupgående och outgrundligt dumma frågor. Ingen kunskapssyn kan försvara sig mot sådan skepticism, för ingen är helt och hållet självrättfärdigande. Om man inte har möjlighet att stå helt utanför ett tankesystem kan man alltid anklagas för att systemet inte bygger på någonting, att dess förutsättningar är felaktiga eller att det inte kan besvara fundamentala frågor.

Vetenskap och rationalitet vilar i allmänhet på viss intuition och vissa begrepp som varken kan analyseras eller försvaras. Försök bara att definiera ”orsak” i icke-cirkulära termer. Eller försök förklara logikens: om A = B och B = C, då är A = C. En skeptiker skulle säga att detta bygger på antagandet om en specifik definition av ”är lika med”. Andra skulle definiera ”är lika med” annorlunda och vi kunde kalla den ena gruppen ”imbecilla”. Sedd ur detta perspektiv borde moralrelativismen inte ligga ett dugg närmare till hands än fysikalisk, biologisk, matematisk eller logisk relativism. Det finns bättre och sämre sätt att definiera våra begrepp, det finns mer eller mindre sammanhängande verklighetsuppfattningar, och det finns utan tvivel många sätt att söka tillfredsställelse i livet utan att finna någon.

På tal om detta skrev filosofen Russell Blackford: ”Jag har ännu inte sett ett argument som visar att psykopater nödvändigtvis har fel om en del saker här i världen. För övrigt förstår jag inte hur det argumentet skulle se ut…” Nåväl, låt mig förklara: Vi vet att psykopater har hjärnskador som gör att de går miste om vissa djupt tillfredsställande upplevelser (som empati) vilket är eftersträvansvärt för både individer och kollektiv, eftersom det ökar välbefinnandet för båda kategorierna. Psykopater vet därför inte vad de går miste om, men det gör vi. Psykopatens agerande kan heller inte upphöjas till allmän regel, och kan alltså aldrig ge oss ett alternativt synsätt på hur man bör leva (åtminstone på denna punkt hade Kant rätt: inte ens en psykopat skulle vilja leva i en värld fylld av psykopater).

Psykopater styrs av ett tvångsbeteende de inte förstår eller kan stå emot. Det är fullständigt klarlagt att psykopater söker något slags välbefinnande (spänning, extas, känsla av makt osv.), men på grund av sina neurologiska brister lyckas de väldigt dåligt. Våldtäkter och mord på kvinnor leder inte till någon djup eller allmängiltig form av mänsklig blomstring, och därför kan vi konstatera att psykopater som Ted Bundy söker tillfredsställelse i fel saker.

Jämför Bundys brister med dem hos en desillusionerad fysiker som finner meningsfulla mönster och matematiska bevis i fel sammanhang. (John Nash var kanske ett bra exempel när han led av de ”positiva” symtomen på sin schizofreni.) Hans ”Eureka!”-upptäckter är knappt länkade till verkligheten; han ser meningsfulla mönster där de flesta inte gör det, och dessa mönster stämmer mycket dåligt överens med fysikens mål att förstå den fysiska världen. Kan det råda något tvivel om att Ted Bundys ”Ja! Det här gillar jag!”-upptäckter hindrade honom från att finna djupare mening med livet, eller att hans överväldigande besatthet av att våldta och döda unga kvinnor rimmade illa med moraliska mål, som att leva ett tillfredsställande liv tillsammans med andra?

När det gäller moral, liksom alla andra frågor, är vissa människor helt enkelt inte värda att ta på allvar. Men i det ögonblick vi inser att vilken diskussion om välbefinnande som helst förutsätter medvetande, måste vi också förstå att det finns fakta om hur medvetna varelsers upplevelser kan förändras – och att dessa fakta i princip kan studeras vetenskapligt. Carroll skriver:

”Men tänk om jag anser att det högsta moraliska goda är individens autonomi, medan du anser att det högsta goda är att maximera nyttan för en viss samhällsgrupp? Vilka rön kan fälla avgörandet i en sådan konflikt? Vi kan kanske använda en empirisk måttstock för att se om den ena eller andra preferensen leder till mest meningsfulla liv för människor enligt någon definition – men då har vi utgått från det som skulle bevisas. Vem ska avgöra vad ett meningsfullt liv är? Det är ytterst ett personligt val, inte någon objektiv sanning. Hur ska vi värdera individens rättigheter jämfört med kollektivets bästa? Man kan göra vilka experiment som helst och ändå aldrig komma fram till något svar.”

Ännu en sammanblandning av inget svar i praktiken och inget svar i princip. Det faktum att det är svårt eller omöjligt att veta exakt hur man ska maximera människors välbefinnande betyder inte att det inte finns riktiga eller felaktiga sätt att nå dit – eller att vi inte kan utesluta att vissa svar är uppenbart felaktiga. Det faktum att det är svårt att avgöra exakt hur man bör värdera individuella rättigheter i förhållande till kollektivets bästa eller att det kan finnas tusen likvärdiga sätt, betyder inte att vi ska tveka att fördöma talibanernas, nazisternas eller Ku Klux Klans moraluppfattningar – dessa kan fördömas inte endast ur personligt utan också ur vetenskapligt perspektiv. När vi inser att det finns något att lära om mänskligt välbefinnande, tvingas vi samtidigt inse att vissa individer eller kulturer kanske inte känner till det.

Den filosofiska skepticism som fått oss att dra skarpa gränser mellan fakta och värderingar kan för övrigt tillämpas på många andra sätt, som intelligenta människor aldrig skulle tolerera. Det vetenskapliga antagandet att framtiden har en lagbunden relation till det förflutna är exempelvis just det – ett antagande. Alla människor behöver inte hålla med. Inget hindrar mig att anta att naturlagarna som vi känner dem kommer att upphöra att gälla den första tisdagen år 3459. Har den hypotesen samma värde som vilken annan uppfattning som helst? I så fall kan vi lägga ner hela fysikvetenskapen.

Föreställningen att vem som helst har rätt att tycka vad som helst leder också till många praktiska, moraliska problem. Framför allt är det denna föreställning som får högutbildade, sekulära och andra välmenande människor att stanna upp och tänka efter, ofta i oändlighet, innan de fördömer sedvänjor som påtvingad beslöjning, könsstympning, brudbränning, tvångsäktenskap och andra festliga följder av alternativ ”moral” på andra håll i världen. Anhängare av Humes är/bör-distinktion verkar inte inse vad som står på spel, och de inser inte att deras intellektuella ”tolerans” inför moralisk mångfald är detsamma som en fullständig brist på medkänsla.

För trots att moraldebatten ofta måste föras på akademisk nivå, är detta inte enbart en akademisk debatt. Det finns kvinnor och flickor vars ansikten just nu fräts sönder av syra, för att de haft mod att lära sig läsa eller vägrat gifta sig med män de aldrig träffat, eller till och med för ”brottet” att ha blivit våldtagna. Kan du se dem i ögonen och säga att det de utsatts för beror på ett alternativt moralsystem som är precis lika mycket värt och lika filosofiskt hållbart som ditt eget?

Det är häpnadsväckande att se med vilken lätthet vissa debattörer kastar sig ut i denna intellektuella och moraliska avgrund – och de flesta av dessa upplysta själar är högutbildade. Jag hävdade en gång i ett annat akademiskt sammanhang att när vi uppnår en mer fullständig förståelse av vad som gynnar mänskligt välbefinnande, från neurofysiologiska faktorer till politiska och ekonomiska system, kommer vi med stor säkerhet att kunna säga vilka kulturella sedvänjor som är bra för mänskligheten och vilka som inte är det. Jag hävdade, helt okontroversiellt som jag då trodde, att vi redan har goda skäl att anse att vissa kulturer är bättre rustade än andra att nå maximalt välbefinnande och välstånd. Talibanerna är till exempel, genom sitt brutala kvinnoförakt och religiösa lurendrejeri, representanter för värderingar som verkar mindre lämpade för ett blomstrande samhälle, påstod jag.

Det skulle emellertid visa sig att man inte utan vidare kan tala nedsättande om talibanerna på en vetenskaplig konferens (för när allt kommer omkring – ”Vem avgör vad som är ett meningsfullt liv?”). Mot slutet av mitt tal hamnade jag i debatt med en annan inbjuden talare, som vid första anblicken tycktes ha goda förutsättningar att resonera kring en vetenskaplig syn på moral. Hon har examen i genetik från Dartmouth, magisterexamen i biologi från Harvard, juristexamen, andra magisterexamina och doktorsexamen i biologisk filosofi från Duke. Denna forskare anses som en auktoritet på det område där juridik, genetik, neurovetenskap och filosofi möts. Här följer ett utdrag ur vårt samtal:

Hon: Hur kan du tro att vetenskapen någonsin ska kunna avgöra om det är fel att tvinga kvinnor att bära burka?

Jag: Därför att jag anser att rätt och fel handlar om att öka eller minska välbefinnande – och om man vill maximera mänskligt välbefinnande är det uppenbart en dålig strategi att tvinga halva befolkningen att leva i klädpåsar, och misshandla eller slå ihjäl dem om de vägrar.

Hon: Men det där är ju bara din personliga uppfattning.

Jag: Okej… Låt oss förenkla det hela lite mer. Föreställ dig en kultur som gör vart tredje barn blint vid födseln genom en ritual där man bokstavligen plockar ut hans eller hennes ögon. Skulle du då hålla med om att denna kultur förminskar människors välbefinnande?

Hon: Det skulle bero på varför de gjorde det.

Jag (sänker långsamt ögonbrynen): Låt oss säga att de gjorde det på grund av religiös vidskepelse. I deras skrifter säger Gud: ”Var tredje ska vandra i mörker.”

Hon: Då skulle man aldrig kunna säga att de hade fel.

Åsikter som de här är inte ovanliga i vårt västerländska elfenbenstorn. Här talade jag med en kvinna (hennes könstillhörighet gör åsikterna än mer oroväckande) som just hade hållit ett fullständigt lysande föredrag om moraliska konsekvenser av juridiken kring neurovetenskap. Hon var oroad över att vår underrättelsetjänst en dag kan börja använda neuroteknologi i lögndetektortester, vilket enligt henne vore att göra våld på det fria tänkandet.  Hon var särskilt upprörd över ryktena om att vår regering hade utsatt tillfångatagna terrorister för hormonet oxytocin i syfte att göra dem mer samarbetsvilliga. Jag antar att hon skulle ha opponerat sig även om dessa fångar hade utsatts för doften av nybakat bröd, som bevisligen har samma effekt.

När jag lyssnade till hennes tal (ännu omedveten om hennes syn på tvånget att bära slöja och rituell ögonstympning) tyckte jag att hon var lite överdrivet försiktig, men i grunden en klok och vältalig auktoritet i synen på våra domstolars omogna hantering av den neurovetenskapliga forskningen. Jag erkänner att när vi sedan samtalade, och jag stirrade ner i den fruktansvärda avgrund som skilde oss åt i dessa frågor, så kunde jag till sist inte yttra ett enda ord till. Det slutade med att jag bokstavligen tappade hakan, vände på klacken och gick min väg.

Moralrelativismen är uppenbarligen ett försök att intellektuellt kompensera för den västerländska kolonialismens, etnocentrismens och rasismens illgärningar. Jag skulle tro att detta är det enda välvilliga som kan sägas om den. Mitt syfte med talet på TED-konferensen var naturligtvis inte att försvara de västerländska samhällenas missgrepp. Tvärtom argumenterade jag för att grundläggande förhållanden som gäller mänskligt välbefinnande och välstånd är överordnade kulturella skillnader, precis som de flesta andra slags fakta. Och om det finns förhållanden som verkligen bara är kulturella konstruktioner – om det exempelvis är så att ens upplevelse av att vara människa förändras radikalt när man lär sig ett visst språk eller gör en ansiktstatuering – ja, då beror även detta på (neurofysiologiska) förhållanden som är överordnade det kulturella sammanhanget.

Den kategoriska åtskillnaden mellan fakta och värderingar har för länge sedan underminerat liberalismen och lett till en moralrelativism och politisk korrekthet av rent masochistiska mått. Tänk bara på hur de självutnämnda mästarna i ”tolerans” instinktivt anklagade Salman Rushdie för hans fatwa, Ayaan Hirsi Ali för de ständiga hoten mot hennes säkerhet och de danska Muhammedtecknarna för deras ”konflikt”. Så går det när högutbildade människor med liberala idéer anser att det inte finns några universella mått på mänskliga rättigheter.

Bland de konservativa i väst leder samma skepticism mot tankens makt inte sällan rakt till Jesu fötter, universums frälsare. Det vanligaste försvaret för religiös tro idag är inte att det skulle finnas övertygande bevis för Guds existens, utan att tron är enda vägen till universell förståelse av människors lika värde. Liberal moralrelativism hjälper sådana krafter på traven.

Sam Harris är filosof och doktor i neurovetenskap vid UCLA. Han har tidigare bland annat publicerat böckerna Brev till en kristen nation och The End of Faith, Free Will och Waking Up: A guide to spirituality without religion.

Översättning och bearbetning: Yvonne Nenander

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker