Hänsynslös tolerans

Välfärdsstatens ideal om att värna svaga grupper är på väg att glida över i en anpasslighet som bäst gynnar de rigida, skriver Per Bauhn.

I efterhand måste vi nog konstatera att 1900-talet präglades av en naiv övertro på att religionens inflytande skulle försvinna i takt med en allmän moderniseringsprocess. I en värld av månfärder, satellitstyrd kommunikation, internet och mobiltelefoner var det frestande att tänka sig att en förmodern traditionalism av religiös typ borde ha lika svårt att överleva som alla de ålderdomliga lantbruk och små familjeföretag som föll offer för strukturrationaliseringar och internationell konkurrens under samma tid.

Det är bara det att religioner inte fungerar som småskalig näringsverksamhet. Modernisering handlar om medel, medan religioner (liksom moralsystem och politiska ideologier) handlar om mål. Om den fundamentalistiskt troende eftersträvar ett gudsrike på jorden, så blir han inte nödvändigtvis skakad i sin tro av närvaron av modern teknologi. Tvärtom kan han se detta som nya redskap att använda i förverkligandet av hans förmoderna mål. Ayatollah Khomeini återvände till Iran med en fransk jumbojet, och Usama bin Ladin håller kontakt med sina anhängare världen över med hjälp av internet och mobiltelefoner.

Moderniseringen innebär alltså inte med automatik att religion viker för sekularism. Däremot innebär den att den religiösa fanatism som tidigare hade ett lokalt inflytande nu får ett globalt genomslag. Från de afghanska Tora Borabergens grottsystem, eller från en otillgänglig del av den pakistanska Swatdalen kan jihadister fjärrstyra förödande angrepp mot civilbefolkningen i västvärldens metropoler.

Globaliseringen av jihad innebär också att västerländska samhällen dras in i konflikter som de inte har någon beredskap för. En profetkarikatyr i Danmark eller Sverige leder till upplopp i Libanon eller Pakistan. Karikatyrtecknarna mottar hot från Somalia. I Danmark såväl som i Sverige försöker jihadister med kopplingar till globala terrornätverk att utföra attentat, vilket i sin tur bidrar till misstänksamhet mellan sekulär majoritetsbefolkning och muslimska grupper, en misstänksamhet som lätt utnyttjas av såväl främlingsfientliga rörelser som källar- moskéernas hatpredikanter.

Under sådana omständigheter är det ytterst viktigt att de sekulära demokratierna håller sig med en kompass där visaren pekar på frihet och inte på vare sig anpassning eller undantagstillstånd. Människors rätt att fredligt utöva sin religion ska inte åsidosättas. Men inte heller ska åsiktsfriheten jämkas för att tillgodose fanatiker. Hädelselagar, av den typ som infördes på Irland 2009 och som man försökte införa i Storbritannien 2005 och Norge 2008, med det uttalade syftet att begränsa ”förolämpning av religion”, liksom den typ av ”trosfridslagstiftning” som kristdemokrater motionerat om i den svenska riksdagen, syftar till att underminera den sekulära friheten. Sådana lagar tvingar staten att göra drängtjänst åt den religiösa känsligheten, medan religiösa fanatiker samtidigt kan gömma sig bakom religionsfriheten när de predikar hat utifrån sina heliga texter.

De västerländska välfärdsdemokratierna har en benägenhet att vika sig för offerretorik. Den starke förväntas värna den svage. Det är så välfärdsstaten har byggts upp. Genom omfördelande beskattning och olika transfereringssystem har man sökt uppnå en social jämlikhet mellan medborgarna. Men från denna medborgerliga jämlikhet har det uppenbarligen varit lätt att glida över i en ambition att också uppnå kulturell jämlikhet – jämlikhet mellan kulturella grupper, oberoende av hur dessa grupper ser på individens rätt och frihet.

Detta är innebörden i det som kallas multikulturalistisk identitetspolitik. När muslimer som religiös grupp framställs som marginaliserade offer, ses det alltså som helt rimligt att det sekulära majoritetssamhället ska anpassa sig till islamistisk känslighet i stället för tvärtom. Alltså får vi ett debattklimat där Lars Vilks kan ses som ett större moraliskt problem än islamisterna som vill döda honom, och där kritik av islam jämställs med hat mot muslimer.

Att inte böja sig för religiösa krav från en minoritet ses mot denna bakgrund som en form av diskriminerande intolerans. I det så kallade handskakningsfallet kritiserar Stockholms tingsrätt arbetsförmedlingen för att inte ha tagit hänsyn till att en muslimsk man ”till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”. Som om han saknat armar och händer, således. Skillnaden mellan att inte ha en möjlighet, och att ha en möjlighet som man (av religiösa skäl) inte vill begagna sig av, försvinner här. Man medverkar till att på en och samma gång omyndigförklara troende – de antas ju vara oförmögna att kompromissa kring sin tro – och belöna deras kompromisslöshet. Ju mer rigid man är i sin religionstolkning, desto mer kommer det att åvila det sekulära samhället att anpassa sig.

Men en sådan anpassning är ett svek mot dem som en gång tog strid mot kyrka och bokstavstro för att vidga åsiktsfriheten för alla medborgare. Det är också ett svek mot alla dem som sökt en fristad i Sverige undan religiöst motiverad förföljelse. Idag, då sekularism jämförs med fundamentalism av dem som kräver ”respekt för religion”, förtjänar det att påpekas att det endast är i sekulära samhällen som religionsfrihet kan förekomma. I de samhällen där Gud sätts i högsätet är det nämligen, ironiskt nog, allra svårast att diskutera religion.

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet och medverkar återkommande på debattsidor och i Filosofiska rummet i Sveriges radio.