Lustmord på pseudo-vetenskapen

Massimo Pigliuccis nya bok gör upp med allt från skapelselära till sanningsrelativism men serverar inga enkla svar om den goda vetenskapens väsen.

Den USA-baserade biologen och vetenskapsfilosofen Massimo Pigliucci har höga ambitioner med sin aktuella bok Nonsense on stilts: How to tell science from bunk (University of Chicago Press 2010). Han tänker sig en bred läsekrets av intresserade lekmän, för vilka han hoppas kunna förklara – som framgår av bokens undertitel – hur man skiljer vetenskap från strunt. Redan uppgiften att karaktärisera vetenskapen och i teorin peka ut vad som skiljer den från pseudovetenskap – det författaren kallar demarkationsproblemet – är en grannlaga uppgift, som givetvis inte blir enklare om man därtill har ambitionen att ge lekmannen redskap för att i praktiken kunna skilja det ena från det andra.

Pigliucci är alltför nyanserad i sin syn på vetenskapen för att kunna ge något enkelt ja/nej-kriterium. I ett inledande kapitel, där han behandlar vad han kallar ”hårda” kontra ”mjuka” vetenskaper, påvisar han det ohållbara i att formulera exakta kriterier som passar inom alla områden. Med hårda vetenskaper – typexempel är fysik och kemi – menar han sådana där de objekt man studerar är enkla eller medger uppdelning i enkla beståndsdelar. I den mjuka änden på skalan hittar vi till exempel sociologi, där den grundläggande beståndsdelen är människan, ojämförligt mer komplicerad än fysikens och kemins elementarpartiklar och atomer. Denna skillnad gör det orimligt att bedöma alla vetenskaper efter samma måttstock. En annan avgörande skillnad är att vissa vetenskaper, till exempel historia och i viss mån evolutionsbiologi, söker kartlägga förlopp i det förflutna snarare än formulera allmängiltiga lagar tillämpliga idag och i framtiden.

Nonsense on stilts är en lättläst och underhållande bok, mycket tack vare Pigliuccis förkärlek för konkreta exempel. Han undviker att förlora sig i teoretiska resonemang. Många författare hade nog valt att inleda med ett eller ett par kapitel om vetenskapshistoria, men Pigliucci väntar med det en bra bit in i boken för att läsaren genom en exposé av motiverande exempel ska inse behovet av att ta det hela från begynnelsen. På vägen dit har han hunnit behandla inte bara ifrågasatta vetenskaper som strängteori, sociobiologi och SeTI-projektet (Search for ExtraTerrestrial Intelligence, sökandet efter utomjordiska civilisationer med hjälp av radioteleskop), utan också ägnat varsitt kapitel åt två av de allra hetaste pseudovetenskapsområdena i allmän debatt, inte minst i USA: dels den nykreationism som går under beteckningen intelligent design, dels förnekande av klimatvetenskap. Längre fram i boken går han hårt åt de postmoderna strömningar som fysikern Alan Sokal 1996 spelade ett så uppmärksammat spratt genom att i en av deras egna tidskrifter publicera en uppsats som han omedelbart efteråt kunde avslöja som en parodi (1).

Till bokens underhållningsvärde bidrar att Pigliucci inte drar sig för skarpa och sarkastiska formuleringar när han skriver om svaga vetenskapliga insatser eller om ren pseudovetenskap. Risken är dock att detta inte försätter läsaren i det tillstånd av skärpta sinnen som fungerar bäst för att lära sig nya tankegångar och subtila distinktioner, utan i stället inger en feelgood-känsla: ”Tänk så smarta jag och författaren är, särskilt i jämförelse med de här klåparna.” Ett besläktat drag hos boken är att Pigliucci inte är rädd att utan omsvep säga vad han tycker även i kontroversiella frågor, vilket bidrar till intressant läsning men ibland också ställer vissa krav på läsarens förmåga att skilja ut hans personliga åsikter från mer sakliga konstateranden.

Nå, hur ska då den som saknar vetenskaplig expertis på ett område kunna skilja vetenskap från strunt? När Pigliucci mot slutet av boken försöker summera sina råd är det påtagligt hur en stor del av tonvikten hamnar på att bedöma trovärdigheten hos den som uttalar sig, snarare än hållbarheten i själva de vetenskapliga argumenten. Här dyker alltså ett element av auktoritetstro upp, vilket kan synas oönskat. Det torde dock vara oundvikligt i komplicerade frågor som till exempel den om antropogena (av människan orsakade) klimatförändringar. Det är viktigt att samhällsmedborgare har ett hum om vad vetenskapen kommit fram till om sambandet mellan växthusgasutsläpp och global uppvärmning, samtidigt som det är orealistiskt att gemene man ska förstå de vetenskapliga resonemangen ända ner till strålningsfysikens kvantfysikaliska grunder. Återstår att kunna bedöma vem som i sammanhanget är pålitlig, utan att man för den sakens skull kastar ut det egna tänkandet med badvattnet. Detta är en svår balansgång, och Pigliucci är alltför klok för att ge sken av att ha något slutgiltigt svar på hur den ska hanteras.

Överlag är Nonsense on stilts en utmärkt bok – både vederhäftig och välskriven. Måhända är detta positiva omdöme färgat av den starka överensstämmelse jag finner mellan Pigliuccis åsikter och mina egna i de flesta frågor han tar upp. Emellertid – föga förvånande med tanke på vilka vida fält han rör sig över – finns en och annan punkt där boken inte övertygar. Att den är så ämnesmässigt vittomspännande ställer därtill höga krav på bredden i författarens pålästhet. Vad gäller denna aspekt menar jag att Pigliucci klarar sig mestadels bra, med undantag för några enstaka lapsusar. Men eftersom jag delar hans lätt besserwisseraktiga läggning förmår jag inte avhålla mig från att lista ett antal punkter där jag menar att han brister i antingen kunskap eller argumentation. Kanske kan jag på så sätt ingjuta lite av samma feelgood-känsla i läsaren som delar av boken bjuder på.

• I sitt kapitel om hårda kontra mjuka vetenskaper konstaterar Pigliucci, med utgångspunkt i en klassisk uppsats av John Platt (2), att den hårda fysiken uppvisat större och mer påtagliga framsteg än den jämförelsevis mjukare ekologin. Inledningsvis avvisar han med något som liknar indignation (s. 9) tanken att fysiker skulle vara mer begåvade forskare än ekologer. Kort senare framkastar han emellertid såsom fullt rimlig idén att fysiken har högre status än ekologin bland amerikanska high school-nördar, och att detta ger fysiken ett viktigt övertag i rekryteringen av unga talanger till ämnet. Var för sig är måhända ingendera av dessa bedömningar från Pigiuccis sida orimlig, men det är förvånande att han undgår att upptäcka att de motsäger varandra.

• I en diskussion om den viktiga statistiska metod som kallas hypotestestning (s.79) gör Pigliucci ett försök att förklara en i sammanhanget central storhet kallad p-värdet: ”Ett sätt att förstå vad ett p-värde säger är att tänka sig det som sannolikheten (under vissa antaganden) att observerade data beror på ren slump, i motsats till att vara resultatet av ett icke-slumpmässigt fenomen”. Här begår han ett misstag som är så vanligt (varje universitetslärare i matematisk statistik har erfarenhet av vilka ansträngningar som krävs för att få sina studenter att undvika det) att det på engelska har ett särskilt namn: the fallacy of the transposed conditional. Helt kort kan sägas att p-värdet betecknar sannolikheten under den så kallade nollhypotesen – det Pigliucci kallar ren slump – att få minst så extrema data som faktiskt erhölls. Misstaget består i att förväxla sannolikheten för data givet nollhypotesen med sannolikheten för nollhypotesen givet data (3).

• Pigliucci diskuterar forna tiders naturligt orsakade klimatförändringar (s. 136). I klimatvetenskapsförnekarkretsar framhålls ibland förekomsten av sådana som ett avgörande argument mot idén om en pågående antropogen global uppvärmning. Pigliucci påpekar helt riktigt att förekomsten av naturliga klimatförändringar är välkänd och okontroversiell i klimatvetenskapen (föga förvånande för de flesta svenskar som ju faktiskt lärt sig om istider redan i grundskolan) (4). Men på tal om den så kallade medeltida värmeperioden (som brukar dateras till runt 950–1250 e. Kr.) trampar han i klaveret, då han skriver att ”Grönland, som idag till stor del är täckt av is, fick sitt namn av att det var så lummigt under den medeltida värmeperioden”. Formuleringen underförstår alltså att det grönländska istäcket inte fanns på den tiden, vilket är helt på tok. Att klimatet var relativt gynnsamt är riktigt men gäller bara vissa kustområden – Grönlands inland, däremot, var liksom idag istäckt.

• I samma veva (s.136) förklarar Pigliucci växthuseffekten genom att först beskriva hur ett växthus fungerar och sedan hävda att koldioxidens växthuseffekt är ”exakt samma fenomen på planetär skala”. Hans beskrivning av växthusets funktion är dock helt fel, och i själva verket rör det sig om två olika och tämligen väsensskilda fenomen. Växthusets glastak hindrar värmen från att försvinna genom konvektion (dvs. genom att den varma luften stiger), medan koldioxidens så kallade växthuseffekt handlar om att koldioxiden fångar upp en stor del av den värmestrålning som jordytan utstrålar och som annars skulle ha försvunnit rakt ut i rymden. Ordet ”växthuseffekt” i klimatsammanhang är alltså en smula missvisande, och Pigliucci är långt ifrån ensam om att förvirras av det, men torde vara så inarbetat att vi får finna oss i det – på samma sätt som vi får finna oss i ett ord som ”soluppgång”, trots att fenomenet orsakas av rörelse inte hos solen utan hos jorden.

• Före Galileo (1564–1642) trodde man att tyngdkraften verkade på sådant vis att tunga föremål föll snabbare än lätta (5). Galileo insåg det orimliga i detta med hjälp av följande tankeexperiment. Anta att vi har två stenar, en tyngre och en lättare. Om den gamla teorin stämmer kommer den tyngre att falla snabbare än den lättare. Men om vi nu binder ihop dem med ett snöre, så kommer detta snöre att spännas, genom den tyngre stenens tendens att falla snabbare än den lättare. De två sammanbundna stenarna kommer därför att (a) falla snabbare än den lättare skulle ha gjort ensam, eftersom den tyngre stenen genom snöret drar den lättare nedåt. De kommer av liknande skäl att (b) falla långsammare än den tunga skulle ha gjort ensam, då ju den lättare stenen genom snöret bromsar den tyngre. Å andra sidan säger den gamla teorin att de två stenarna tillsammans kommer att (c) falla snabbare än den tyngre ensam, eftersom de två tillsammans väger mer än den tyngre ensam. Men (b) och (c) står i direkt motsättning till varandra, så den gamla teorin måste vara fel. Så långt Galileo. Pigliucci gör en ansats att återge resonemanget men verkar inte ha förstått det, då han (s. 220) beskriver (a) och (b) men försummar att nämna (c), och sedan helt felaktigt påstår att (a) och (b) motsäger varandra.

• Inom vetenskapsfilosofin dyker ibland upp frågan om vad vi menar med sanning. Enligt den så kallade korrespondensteorin för sanning är ett påstående ”P” sant om och endast om P. Påståendet ”det regnar” är alltså sant om och endast om det regnar. Enkelt men oantastligt, kan tyckas, men efter att ha förklarat teorin (s. 236–37) dömer Pigliucci ut den som ”ohållbar”. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att författaren är en vassare vetenskapsfilosof än jag, men just därför borde han inte lämna mig och övriga läsare i sticket genom att nöja sig med att meddela att ”korrespondensteorin för sanning numera i stor utsträckning har ersatts av mer sofistikerade epistemologiska uppfattningar”, utan att säga ett knyst om vilka dessa ”mer sofistikerade” uppfattningar är.

Läsaren lämnas också en smula förbryllad över Pigliuccis motivering då han dömer ut korrespondensteorin. Han hävdar att eftersom vetenskapen aldrig kommer till några definitiva oomkullrunkeliga svar om sakförhållanden i världen, så kan vi aldrig vara säkra på att vi kommit åt den sanning korrespondensteorin talar om. Förvisso, men om vi är överens om att vi aldrig slutgiltigt kan veta om det regnar (vi är kanske till exempel offer för en hallucination), varför är det då så mycket mer oacceptabelt att vi inte heller kan veta huruvida det är sant att det regnar? Men tydligen är det så oacceptabelt att den intuitivt så uppenbara korrespondensteorin enligt Pigliucci måste överges.

Vidare undrar man hur de ”mer sofistikerade” uppfattningarna alls kan ha någon möjlighet att komma runt detta tydligen så allvarliga problem med korrespondensteorin. En sanningsteori som tillåter oss att säkert säga att det är sant att det regnar, trots att vi inte säkert kan veta huruvida det regnar, tycker åtminstone jag (i all min vetenskapsfilosofiska oskuld) gör våld på begreppet sanning.

Dessa frågor pockar på svar, men Pigliucci gör inte minsta ansats till att besvara dem (6).

Olle Häggström är professor i matematisk statistik vid Chalmers tekniska högskola och ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien. Han har arbetat med policyfrågor som rör AI på både nationell och EU-nivå. Tänkande maskiner är hans femte bok.

NOTER

1) Den så kallade Sokal’s Hoax; se t.ex. Häggström, O., I svallvågorna av en parodi, Axess 8/2008, http://www.math.chalmers.se/~olleh/Sokal_recension.pdf

2) Platt, J., Strong Inference, Science 146 (1964), 16 oktober, 347–353, http://ecoplexity.org/files/Platt.pdf

3) För en närmare förklaring, se t.ex. Cohen, J., The Earth is round (p<.05), American Psychologist 49 (1994), no. 12, 997–1003, http://www.ics.uci.edu/~sternh/courses/210/cohen94_pval.pdf

4) I själva verket är studiet av forna tiders klimatförändringar en viktig byggsten i förståelsen av de nu pågående. Se t.ex. Häggström, O. Om istider, klimatförändringar och återkopplingar, Uppsalainitiativet, 30 november 2009, http:// uppsalainitiativet.blogspot.com/2009/11/om-istider-klimatforandringar-och.html

5) I närvaro av luftmotstånd är detta oftast sant, men vi bortser här från luftmotstånd.

6) Till hans försvar ska dock sägas att han i en fotnot rekommenderar den intresserade läsaren att konsultera Blackburn, S., Truth: A Guide, oxford University Press 2005.

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker