Religionens möte med demokratin

Kan man inte bejaka sina motståndare, bör man respektera dem eller åtminstone tolerera dem.
 
 
Samhällets mål är både att ge största möjliga frihet och utrymme för den enskilda individen och att skapa så goda förutsättningar som möjligt att leva tillsammans i en ansvarstagande gemenskap. Individ och kollektiv är därvid ömsesidigt beroende av varandra, samtidigt som det alltid kommer att råda en viss spänning mellan de båda. Individen kan uppleva demokratiska överenskommelser, lagar och förpliktelser som inskränkningar i hennes liv. Kollektivet, samhället, har å andra sidan behov av att reglera samhällslivet på ett sätt som kan gå ut över individens frihet. Hur långt den regleringen får gå är en ideologisk, politisk stridsfråga.
 
DEMOKRATINS LIVSNERV
Denna spänning är nerven i en levande demokrati. Dess komprimerade centrum är fria och allmänna val, där individen frivilligt avstår egenmakt för det gemensamma bästa. Den enskilde delegerar hanteringen av de samhällsgemensamma frågorna till dem som väljs inom ramen för det vi kallar representativ demokrati. Samtidigt utvärderar hon med sin röst hur samhällsansvaret dittills hanterats. Den röst hon avlägger har således bäring både bakåt och framåt.
Problemen uppstår om ena eller andra sidan får dominera på ett uppslukande sätt. Individens totala frihet leder till anarki och den starkes herravälde över den svage. Samhällsintressenas expansion på bekostnad av individens integritet och rättigheter leder å andra sidan i sin yttersta förlängning till demokratins motsats, diktatur. Detta samhällsskick har alltid visat sig förödande för alla dem som inte tillhör den styrande klanen, gruppen eller partiet.
 
Vad är det då som leder till en situation där den kollektiva styrningen mer och mer tar över på bekostnad av individens fri- och rättigheter?
Paradoxalt nog har en sådan utveckling sitt ursprung i övertygelser om vad som är bäst för samhället, dess utveckling och dess medborgare. Det paradoxala ligger däri att en levande demokrati drivs av just sådana övertygelser. Att övertyga andra med vinnande argument är politikens livsluft. I en mogen demokrati finns samtidigt medvetenheten om övertygandets begränsning. Den man försöker övertyga ska av fri vilja anamma innehållet i övertygelsen. Gör hon inte det, får den som vill föra sin övertygelse vidare finna sig i det. Ingen form av fysiskt eller psykiskt tvång får förekomma. På samhällsnivå visar sig denna övertygandets begränsning i att en regering som inte får majoritet i ett allmänt val lämnar makten ifrån sig till den som fått majoriteten. Det sker frivilligt om än inte med glädje.
 
Den verkliga svårigheten uppstår när en bärare av en övertygelse gör anspråk på att denna övertygelse i själva verket inte är en bland flera utan den enda med existensberättigande. Det sker när en uppfattning, hållning eller åskådning behäftas med totalitetsanspråk. ”Min eller vår sanning är den enda berättigade sanningen och denna sanning ska till varje pris få genomslag i samhällslivet.” Då uppstår totalitära regimer, i vilkens namn det än må vara. Ambitionen är att – så som man själv ser det – i den egna sanningens eller ideologins namn inkludera alla. Inte sällan sker det i kombination med rent maktbegär där egenintresset och den egna vinningen står i centrum. I stället för inkludering blir effekten att stora delar av samhället – både människor och åsikter – exkluderas och stöts bort mer eller mindre brutalt.
 
FRÅN RELIGIONSTVÅNG TILL AVSKAFFAD STATSKYRKA
 
Detta resonemang är aktuellt också när det gäller snittytan mellan religiösa rörelser och demokratiska värden och yttringar. För vår del i Sverige handlar det om religiösa samfunds möte med demokratin så som den formuleras i grundlagen:
 
”All offentlig makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning… Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.”
 
Både i historien och i nuet, både internationellt och i Sverige, har denna snittyta mellan demokratiska värderingar och religiösa samfunds samhällsanspråk inte sällan varit problemfylld och sårig. I vårt eget land hade vi ända fram till år 2000 en statskyrka. Kyrkan hängde ihop med staten, och staten bekände sig till den evangelisk-lutherska trosuppfattningen eller gav i alla händelser denna trosuppfattning ett tydligt företräde. Vi har märkligt nog en kvarleva av detta system i det faktum att statschefen, för närvarande kungen, är skyldig att bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron och därmed tillhöra Svenska kyrkan.[1] Denna grundlagsskyddade ordning bekräftades av riksdagen i lag så sent som 1979 och ändrades inte ens när Svenska kyrkan år 2000 skiljdes från staten.
 
Även om det före 2000 var fritt för varje medborgare att tillhöra eller inte tillhöra Svenska kyrkan, var det inte förrän 1951 Sverige fick sin religionsfrihetslag med villkorslös rätt till utträde ur Svenska kyrkan. Det tidigare kravet att man måste gå med i annat godkänt samfund togs då bort. Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet alls i Sverige för svenska medborgare. Svenska undersåtar kunde inte tillhöra något annat samfund än den evangelisk-lutherska kyrkan.Denna lagstiftning hade sitt ursprung i den protestantiska reformationen på 1500-talet. Gustav Vasa följde den tyska ordningen uttryckt med orden cuius regio eius religio, den som har makten har också rätten att bestämma religion för staten.[2] Här är det mer adekvat att tala om symbios än snittyta mellan religion och samhälle, där kungen var den drivande parten. Konsekvensen för medborgarna blev i alla händelser densamma. De hade ingen frihet att välja. Övergången från katolicism till den lutherska tron tvingades på dem.
Kopplingen mellan furste och religion har dock äldre anor än så. Redan Theodosius I (även känd som Theodosius den store), romersk kejsare från 379 fram till sin död 395, avskaffade religionsfriheten och gjorde kristendomen till officiell statsreligion i hela det romerska riket.
 
DEMOKRATISKA VÄRDEN OCH NEUTRAL LIVSÅSKÅDNING
 
Att både statsreligion och statskyrka hade maktpolitiska bakgrunder är alldeles klart. Dessa ambitioner hade dock inga svårigheter att få fäste bland kyrkliga företrädare. I botten låg ett allomfattande sanningsanspråk: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”[3] Med detta anspråk i ryggen och med en uttalad missionsiver fanns naturligtvis tanken och önskan att denna Sanning skulle få genomslag så brett och djupt som möjligt både i den enskildes liv och i samhällslivet. Att både representera Sanningen, med sitt ursprung i och legitimerad av Gud, och tänka sig likvärdiga alternativ sida vid sida var i längden inte en möjlig kombination.
Vårt svenska sammanhang har således djupa rötter i den problematik som ryms i mötet mellan religiösa samfund och det vi i dag kallar demokrati. Det är viktigt att markera detta, så att det i dagens situation inte uppfattas som att Sverige sitter på sina höga hästar och vill tillrättavisa andra. Det handlar i stället om att dela erfarenheter i en öppen dialog. Vi vet att även andra religiösa sammanhang i vårt land har liknande bakgrund och erfarenheter som de svenska. Ett allomfattande och exkluderande sanningsanspråk, legitimerat av Gud, skapar en mer eller mindre aktiv önskan om att denna sanning ska få genomslag så brett och djupt som möjligt både för den enskilde och i samhället. Det kan rikta sig såväl mot andra religiösa grupper och samfund som mot lagstiftningen. Man kan ha en önskan om att just lagstiftningen ska vila på tydligt kristen eller muslimsk eller någon annan religiös grund. Och med ett uttalat sanningsanspråk i botten kan man ha svårt att acceptera att det svenska demokratiska samhället med dess lagstiftning vill vara livsåskådningsmässigt och religiöst neutralt. Denna neutralitet kan uppfattas som relativism och är i en mening det också. Inget livsåskådningsmässigt anspråk har företräde framför något annat. Det är detta som är demokratins kärna: varje medborgare är fri att inta vilken hållning hon vill, så länge det inte går ut över andra eller hindrar andra i deras ställningstagande och agerande. Denna relativism vilar på en absolut värdegrund: varje människas unika värde och suveräna rättigheter. Grunden är således livsåskådningsmässigt neutral och samtidigt värderingsmässigt avgjord och tydlig. Det intressanta är inte vilken etikett vi vill sätta på denna värdegrund, utan att den hålls levande och omfattas av alla både i teorin och i praktiken.
 
Den neutrala och gemensamma värdegrunden kan också kallas sekulär. Staten ger då medborgarna en sekulär plattform som de på lika villkor är fria att bygga sina åsikter och idéer på. Det är viktigt att se att skälet till att vi ska ha en sekulär stat inte är att många menar att vi har ett sekulärt samhälle. Vi ska ha en sekulär stat därför att vi lever i ett pluralistiskt samhälle. Ju större mångfald, desto viktigare med en gemensam bas som inte ger någon ett värderingsmässigt tolkningsföreträde.
 
TOLERANS – RESPEKT – BEJAKANDE
 
Denna gemensamma värdegrund bör få konsekvenser för vårt förhållningssätt i tre steg:
 
1. Tolerans. Vi har i en demokrati att som lägsta nivå av ömsesidighet tolerera varandra. Toleransen är demokratins bottenplatta. Det är ett ord med delvis negativa förtecken. Det förutsätter att det man tolererar är något man ogillar, kanske djupt ogillar, tar avstånd från och arbetar emot. Men ändå ger tolerans utrymme för att just detta ska få finnas och att de man ogillar ska få argumentera för sin sak. Utifrån ens eget perspektiv tillåter man den andre att ha fel.
Det är inte alltid lätt att inta en tolerant hållning. Det frestar ofta på. Likaså är det påfrestande att vara föremål för tolerans. Det uppfattas lätt som att jag eller mina åsikter får finnas till på nåder av andra. Toleransen är därför demokratins viktigaste mognadsprov.
Det finns dock gränser för toleransen:
• när toleransens egen inneboende princip ifrågasätts eller motarbetas, till exempel genom antidemokratiska rörelser och aktioner som använder själva demokratin och dess öppenhet för att i grunden motarbeta och kasta omkull samma demokrati, och
• när demokratiskt beslutad lagstiftning överskrids, till exempel genom hets mot folkgrupp eller ärekränkning.
 
2. Respekt. Det handlar om mötet med oliktänkande, som man kan vara djupt oenig med, men där man ändå inser att de har goda avsikter med sin ståndpunkt, beaktansvärda argument för den och att det kan ligga något av värde i den. Den man respekterar blir en jämbördig aktör.
 
3. Bejakelse av mångfald. Denna bejakelse bygger på insikten att ju fler perspektiv på livet och samhället som lyfts fram, desto rikare blir de och desto bättre beslutsunderlag får vi. Jag äger inte ensam sanningen eller helheten utan endast en del av den. De andra delarna väcker min nyfikenhet och lockar till upptäckt.
Denna bejakelse av mångfald är demokratins vision eller möjligen utopi. Utopi eftersom vi vet att vi inte i alla avseenden eller frågor kommer dit. Det finns livsyttringar där det är för mycket begärt att vi med tillfredsställelse ska bejaka dem. Där får vi i stället nöja oss med att stanna på bottenplattan tolerans.
Min bild av Sverige i dag är att vi är en bra bit på väg, men att vi fortfarande har många invanda föreställningar att bearbeta, mycket att lära och nya perspektiv att upptäcka för att alla människors lika värde ska få fullt genomslag i den gemensamma statens demokratiska ambitioner.
 
Eskil Franck är docent i teologi vid Uppsala universitet och tidigare rektor för Lärarhögskolan i Stockholm och överintendent vid Forum för levande historia.

[1]Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.” § 4 Successionsordningen Lag 1979:935.
 
 
[2] Den lutherska reformationen blev formellt genomförd med Uppsala möte år 1593. Där beslutades att kyrkan i Sverige som sin bekännelse skulle ha de fornkyrkliga bekännelserna och den lutherska augsburgska bekännelsen. 1634 års regeringsform och 1686 års kyrkolag slog med kraft fast att i Sverige och i underlydande länder skulle endast den lutherska läran vara gällande för alla medborgare.
Vissa friheter gavs senare till utländska trosbekännare att utöva sin religion i avskildhet. Skälen till lättnaden var inte främst att åstadkomma ökad religionsfrihet. Den utländska arbetskraften gynnade Sveriges ekonomiska utveckling. Därför gavs reformerta och anglikaner år 1741 en begränsad religionsfrihet som 1781, i toleransediktet, utvidgades till att även omfatta katoliker. 1782 infördes det så kallade judereglementet, vilket gav judar möjlighet att vistas i landet utan att överge sin tro, dock var de underkastade starka restriktioner som hävdes i mitten av 1800-talet.
En viktig händelse var det så kallade Sicklamålet på 1720-talet. Där var det fråga om vanliga medborgare som inte var släkt med varandra, som kom samman till bön, psalmsång och andliga samtal i ett hem men utanför husandaktens ram. Det sågs som ett brott mot enhetsstaten, fastän de människor det gällde gick i kyrkans på söndagen på vanligt sätt. Sicklamålet fick som konsekvens konventikelplakatet 1726, vilket förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Det var riktat mot de olika kristna väckelserörelser som växte fram under 1700- och 1800-talen. Runt 1860 hade väckelserörelsen blivit en så stark samhällskraft att den inte kunde stoppas, och vissa samfund – romerska katoliker och metodister – godkändes officiellt genom avtal med staten. Genom lagar 1860 och 1873 (dissenterlagarna) gavs möjlighet för svenska medborgare att lämna statskyrkan (Svenska kyrkan som den då börjat kallas) under förutsättning att personen i fråga samtidigt anmälde inträde i ett annat, officiellt godkänt, samfund.Det vi idag vanligen kallar frikyrkosamfund erbjöds möjligheten men ville inte ta låta sig ”förstatligas” och såg sig inte, som staten formulerade det ha ”avfallit från den rena evangeliska läran”, utan tvärtom, de hade ju upptäckt dess egentliga innehåll.
 
[3]Apostlagärningarna 4:12.
 
 

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker