Förlåtelseturné utan förlåtelse

Gör en politiker fel måste han ångra sig för att ursäktas av väljarna.
Därför blev Håkan Juholt inte förlåten, skriver Barbro Hedvall.

Synd–ånger–förlåtelse är den kristna modellen för hur mänskliga felsteg ska rättas till. Den vilar på allmänmänskliga erfarenheter. Visst finns människor som är oförmögna att inse att de handlat fel. Och visst finns fel som inte kan förlåtas: ingen kan begära att en förälder ska förlåta den som mördat hans barn, här handlar det snarare om tillfredsställelsen att mördaren får sitt straff enligt lagen.

Nu är det inte brott jag tänkte resonera kring utan den vardagligaste av erfarenheter: att vi har gjort eller underlåtit att göra något som vi ångrar. Många gånger är det ingen annan än vi själva som märkt något – och då är den enkla
lösningen att svälja ledsamheten och säga sig själv att det där ska jag inte upprepa.

Men har man behandlat någon eller några illa, lurat dem eller bara bråkat med dem, går det att be om ursäkt. Sedan kan man hoppas att saken ska vara om inte glömd så lagd till handlingarna. Den som kommer sig för att be om förlåtelse brukar känna lättnad, samvetet har tvättats litet.

Makthavare har inte sällan behov av att förklara sig och hoppas på förlåtelse. Det kan gälla stora oljebolags högsta chefer när deras verksamhet gått fel. BP och oljeutsläppen i Mexikanska golfen är ett exempel. Och ett exempel där försöken att förklara och ursäkta sig inte blev särskilt framgångsrika. En förklaring var styrelseordföranden Carl-Henric Svanbergs språkliga tillkortakommanden. Allvarligare var att företaget inte lyckades övertyga om att det tog ansvaret för den ödeläggelse som drabbade kustens folk.

Ett exempel på motsatsen är Ikea och Ingvar Kamprads nazistiska engagemang. Här erkände Kamprad sina synder. Han tycks ha fått full förlåtelse av Ikeas kunder, trots fler och fler belägg på att Ingvar Kamprads sympatier för
nazismen varit mer långvariga än som de först framstod. Förmodligen är förklaringen att Ikeakunder övertygades om att Kamprad var uppriktig i sin ånger.

Huruvida dessa bägge fall är resultat av lyckad eller misslyckad mediestrategi lämnar jag därhän. Jag är intresserad av processen och resultatet.

Politiker har inte så sällan skäl att be om förlåtelse. Det kan vara personliga felsteg eller politiska misslyckanden. I det senare fallet kan det räcka med att ”kalla ett misslyckande ett misslyckande”, så som dåvarande statsminister
Carl Bildt gjorde när kronförsvaret föll hösten 1992.

Handlar det däremot om personliga övertramp kan det lika väl sluta i avgång som i förnyat men skadat förtroende.

En förutsättning för att få den önskade förlåtelsen är alltså att den felande förmår övertyga om att han inser att han gjort fel eller är ansvarig för att det blivit så fel som det blivit. Det var här socialdemokraternas Håkan Juholt hade problem. Hans så kallade förlåtelseturné syntes ha gjort god verkan på honom själv men knappast på någon annan.

Vad var det då han skulle be om förlåtelse för? Att ha tagit ut för mycket i bostadsbidrag från riksdagen och det under förhållandevis lång tid. Samt – möjligen – att ha trasslat till partiets politik genom ett antal uttalanden som
han förnekade eller tog tillbaka.

Ingen av dessa förseelser hade varit omöjlig att komma över. Också den strängaste partimoralist kan säga att en partiledare kan vara slarvig och någon gång trassla till ståndpunkter. Men så gick det inte för Håkan Juholt, han
blev inte förlåten, i stället växte hans syndakatalog.

Det är bara rättvist. Ty Håkan Juholt ångrade sig inte. Han svävade runt och försökte komma ifrån bostadspengarna lika väl som politikuttalandena. Det är inte svårt att förstå varför – partiledaren ville förbli partiledare.

Det stora oppositionspartiet leddes av en person som slirade på sanningen. Även om moralfrågor normalt inte spelar särskilt stor roll i svensk politik ville jag inte tro – och så blev det inte heller – att en sådan man har någon chans att bli regeringschef.

Politik är en förtroendebransch. Förtroende kräver att vi tror på partier men ännu mer på människor. Förtroendet för politiker har länge sviktat, politikerföraktet har brett ut sig. Nu har det emellertid vänt – i de senaste mätningarna
har statsvetarna konstaterat att människor håller på att få större tillit till politiker igen.

Det kan tyda på att tilliten till den gamla processen synd–ånger–förlåtelse är intakt. Så länge vi tror att våra politiker är ofelbara och till hundra procent ska hålla vad de lovar, blir vi våldsamt besvikna. Men när vi inser att deras tillkortakommanden är oundvikliga kan vi ha överseende med dem – under förutsättningen att de ärligt förklarar sig.

Barbro Hedvall

Ta del av samtalet! Bli prenumerant och
få Sans direkt hem i brevlådan.

Böcker